Text för textens skull – Rapport från Festival for ny europaeisk dramatik
3/2012

Sara Rönnqvist

Morten Bonde

Text för textens skull – Rapport från Festival for ny europaeisk dramatik

Det är onsdag den 13 juni och en efter en droppar vi in i ett litet sammetsrött rum med små runda bord och stolar utplacerade runt rummets mittpunkt, scenen. I det motsatta hörnet bjuds det på mat och vin. Festival for ny europæisk dramatik ska just dra i gång och upp på scenen stiger Simon Boberg, teaterchef för Husets teater på Halmtorvet i Köpenhamn. Tillsammans med skådespelaren Mads Wille har han drivit teatern sedan år 2008.

Husets teater ordnar för fjärde gången Festival for ny europæisk dramatik, i år med samproducerat program tillsammans med Theatre de l’Atelier i Lyon i Frankrike, Sala Beckett i Barcelona, och med Actors Touring Company i London. Festivalen kan beskrivas som en läsdramafestival, där texter läses upp halvt improviserat, och den har blivit en stor succé för både deltagare och åskådare.

Den intima stämningen på öppningen är påfallande och kommer att fortsätta festivalen igenom. Alla kikar nyfiket på varandra. Man vet att alla är där av en orsak: skådespelare, regissörer, arrangörer, intresserade, pjäsförfattare och översättarna.

– Översättarna gör en sådan här festival möjlig, poängterar Simon Boberg uppe på den lilla röda scenen. Boberg har i år översatt en katalansk pjäs till danska.

Läsdramafestivalen är inte som andra teaterfestivaler. Till skillnad från många andra teaterfestivaler runtom i Europa, fokuserar Husets teaters festival uttryckligen på texten, inte bara på spelandet. Det är texten som är produkten och som kan säljas vidare, inte föreställningen. Det vi ser på scenen är de möjligheter som en text erbjuder.

Skådespelarna har endast två repetitioner à fyra timmar på sig att bekanta sig med texten, som fysiskt är med på scenen i form av mappar eller lösa papper. Det är nära nog det första mötet mellan text och skådespelare som festivalpubliken får vittna. Beroendeförhållandet mellan text och skådespelare tydliggörs, till skillnad från när man går för att se en färdigt inövad föreställning. Kommentarer och scenanvisningar läses upp, t.ex. ”pause, hun går frem til kanten” osv. Texten kan fysiskt också användas som ett redskap, som t.ex. i Esteve Solers katalanska pjäs Contra el progreso, la democracia y el amor (Against progress, democracy and love), där makt(o)balansen mellan en kille och en tjej under ett förspel, blir tydligare med hjälp av textmappen.

Från isländsk blåst till Kaliforniens bris

Pjäserna på årets festival är förutom Esteve Solers pjäs, Mads Mazanti Jensens Tankens kraft från Danmark, Maria Tryti Vennerøds Meir från Norge, Salka Gudmundsdottirs  Súldarsker (Mizzle Rock) från Island, Paavo Westerbergs Valhe (the Lie) från Finland, Hakan Savas Micans och Oliver Kontnys Schnee (Snow) från Tyskland, Sandrine Roches Neuf petites filles (Nine little girls) från Frankrike och Nick Paynes Constellations från England.

Originalspråken är danska, katalanska, norska, isländska, finska, tyska, franska och engelska. I år erbjuder festivalen också textning på pjäserna. De åtta pjäser som visas under festivalens fyra dagar, två per dag, spelas alltså på danska med engelsk textning.

Textningen öppnar upp pjäsen. Den gör det förstås också möjligt för de utländska gästerna och pjäsförfattarna att ta till sig pjäserna. Genom textningen får man se vad de olika scenerna heter. Man påminns om karaktärernas namn, och större språklig fokus sätts på dialogen.

Pjäserna är olika, både tematiskt och språkligt. Vissa är mer rörelseorienterade, medan andra är mer textfokuserade, som t.ex. Nick Paynes Constellations. Den utgörs av endast två stolar, två skådespelare och en massa ordvändningar. Enligt regissören Ramin Gray är det typiskt för engelska pjäser, speciellt om man jämför med nordisk teater:

– Här tänker man så mycket på hur man rör sig i rummet och hur man ser ut. I England är det viktigaste hur texten låter, säger Gray.

Även översättningarna varierar. Innan Mads Mazanti Jensens Tankens kraft drar i gång, uppmanas de utländska gästerna att inte fästa uppmärksamhet vid namn på ortnamn, ställen och personer. De danska namnen används nämligen också i den engelska textningen. I Meir av Maria Tryti Vennerød ges inte heller några danska (eller engelska) motsvarigheter, utan de norska namnen och platserna används. I Nick Paynes Constellations används de engelska ortnamnen, men för t.ex. en känd engelsk butikskedja, ges den danska motsvarigheten Netto.

Drama i rörelse

Att översätta en pjäs är mer än att översätta ord. En annan kultur, ett nytt perspektiv, ska ändra form men samtidigt framkalla liknande känslor och reaktioner hos sin publik. I teater spelar läsningen och tolkningen av en text stor roll. Men, i botten ska det absolut finnas en god text. Det är alltid den bästa förutsättningen för att det ska finnas  möjligheter att få den översatt och mottagen i en annan kultur.

– Texten får inte vara för lång, säger Boberg. För att fungera i festivalsammanhang ska den också vara tematiskt mångsidig och framför allt ha någon form av humor. Därtill måste den vara nyskriven, och förstås mycket bra, fortsätter han.

En god text kan ändå vålla problem. Översättaren Birgita Bonde Hansen konfronterades för inte så länge sedan med Okko Leos finska pjäs Kenttä. I diskussionen mellan henne och pjäsagenturen Agency North kom det fram att Kenttä är fonetiskt skriven med  arbetarslang. Det är dock svårt att få fram i skrift på danska, där det snarare måste uttryckas med uttal, tonfall och betoning. Det måste spelas upp på scen, säger Bonde Hansen. Hon tar exempelfrasen ”Hallo mand, det kan du da ikke” där alla ord är i enlighet med skriftspråket. Det finns inte ett alternativt sätt att skriva talspråk, register osv., inflikar hon. En förutsättning för översättningsarbetet, blir således att översättaren får arbeta tätt på pjäsförfattaren och regissören för att kunna leverera en ändamålsenlig slutprodukt. I det här fallet var tiden för knapp och valet föll på en annan pjäs, Paavo Westerbergs Valhe.

Möten över gränserna

Själv är jag på festivalen som representant för Finlands kulturinstitut i Danmark. Festivalen har från första början förverkligats som ett tätt samarbete med de europeiska kulturinstituten i Köpenhamn. De kan också bidra med kontakter, när det gäller att hitta pjäser från de olika länderna.

I samband med festivalen ordnade Finlands kulturinstitut i Danmark en nätverksbrunch för festivalens arrangörer, dramatiker och övriga teaterproffs. Brunchen erbjöd en möjlighet för de internationella gästerna att få veta mer om finländsk dramatik och dessa bjöds dessutom på en dramaslam med finlandsvensk dramatik.

Dan Henriksson och Jesper Karlsson från Klockriketeatern läste upp utdrag på ca 10 minuter från fyra nyskrivna finlandssvenska pjäser: Remont av Joakim Groth, Lit de parade av Hannele Mikaela Taivassalo, Vindparken av Sofia Aminoff och Anders Larssons Kungen av Ö. Själv fastnade jag för Larssons egenhändiga och lustfyllda svenska, som lyckades luska fram skrattet även hos de språkligt mindre bemedlade européerna: ”Läcker olja i gräset så hundan slinter och far på svanskotan. Är det humor för dig att se överfeta kärringhundar stulta runt över klipporna med gips och rollator? Jag vill inte ha Saaben i min skreva, sa jag.”

Nyfikenhet föder goda texter, och kontakter

Det är lördag och vi sitter åter samlade i det sammetsröda rummet, denna gång runt dukade långbord. I fyra dagar har vi varit tillsammans, på scenen, på läktaren, i  teaterbaren. Boberg stiger upp på scenen, denna gång för att tacka.

Det är fascinerande hur festivalen på kort tid har lyckats göra sig känd bland både dramatiker och teaterfolk i Europa. Vinsten kan inte räknas i pengar, men den syns. De kontakter som festivalen är med och skapar, är ovärderliga. Och fastän Boberg säger sig hata ordet ”networking” – han talar hellre om ”network work” – kan han inte neka dess effekter:

– Fastän en liten teater i Spanien inte har råd att sätta upp någon av de andra pjäserna just nu, kan det bra vara att en möjlighet öppnar sig om ett år. Då vet de vem de kan kontakta.

– Det enda som hindrar ens verksamhet i den här branschen är brist på nyfikenhet,  fortsätter han. Nyfikenhet på andra kulturer, på andra språk, på andra människor.

Liksom en översättares starkaste verktyg enligt mig är just nyfikenhet, driver nyfikenhet en att i de här sammanhangen hitta den mest lämpade texten.

– I grunden ligger alltid en bra text. Det framgår inte alltid på teater, avslutar Boberg.

festival_P_fmt.jpg

 

 

 

 

 

Skådespelarna Ellen Hillingso och Mads Wille

Sara Rönnqvist
Skribenten praktiserar på Finlands kulturinstitut i Köpenhamn.

I denna tidskrift: 3/2012