Tidningen som språkspegel
2/1998

Birger Liljestrand

Tidningen som språkspegel

Bitr. prof. Birger Liljestrand, uppvuxen i Helsingfors men sedan länge verksam i Umeå, skrev 1983 artikeln ”Keikka och pilkhalare. Något om finlandssvenskt tidningsspråk” som publicerades i Språkbruk 2/1983. Nu, femton år senare, återkommer han till ämnet utifrån ett material från 1995. De undersökta tidningarna är liksom förra gången Hufvudstadsbladet, Jakobstads tidning och Vasabladet. Liljestrand konstaterar att vissa förändringar har skett, men att mycket är sig likt och många finlandssvenska språkdrag verkar stabila.

Språkforskare talar ofta om språkbruk och språknorm. Med språkbruk menas det språk som faktiskt används i samhället, medan språknorm skulle kunna kallas det önskade, drömda språkbruket, så som språket borde vara. En språknorm måste därför baseras på språkbruket. Hugo Bergroth som gav ut Finlandssvenska beskrev det finlandssvenska språkbruket i syfte att styra det till maximal överensstämmelse med språket i Sverige. Boken, som gavs ut 1917, speglar alltså både språkbruk och språknorm, dvs. önskat språkbruk, inte bara i skrift utan också i vanligt tal. Med moderna termer kunde man säga att Bergroth inte gjorde skillnad mellan närspråk och standardspråk, vilket man gör i dag.

Hur gick det med Bergroths önskedröm? Har drömmen, 80 år senare, blivit verklighet eller är den fortfarande en dröm? För att kunna besvara frågan måste man gå till språkbruket. Om elevers språkbruk i olika delar av det svensktalande Finland handlar Christina Melin-Köpiläs avhandling (1996), som har recenserats i denna tidskrift. Att den unga generationen i dagens Finland använder så många finlandssvenska särdrag skulle nog inte ha gjort Bergroth nöjd. Å andra sidan kunde han ha noterat att mycket av det som han då brännmärkte nu har försvunnit ur språkbruket.

Också tidningarna speglar dagens språk. I tidningarna skriver skribenter med olika bakgrund, olika geografisk tillhörighet, olika intresseinriktning om en mängd olika ämnesområden, oftast dagsaktuella, som berör en stor läsekrets. Tidningarna speglar verkligen det aktuella språkbruket i all dess regionala och stilistiska variation och inte bara skribenternas språkbruk utan också läsekretsens, tydligast i insändarspalterna.

År 1982 gjorde jag en undersökning av språket i tre finlandssvenska tidningar: Hufvudstadsbladet (HBL), Vasabladet (VBL) och Jakobstads tidning (JT). Ur varje tidning valde jag 110 sidor från mitten av mars samma år. Mitt syfte var att finna avvikelser från sverigesvenskt tidningsspråk. Om resultatet skrev jag en artikel (i Språkbruk 2/1983) och något senare boken Juttu och sammetsfarmare (1985). I boken redovisas det excerperade materialet detaljerat och kommenteras på ett mer teoretiskt plan.

Över tio år senare, 1995, fick jag idén att upprepa undersökningen för att se om jag kunde påvisa kontinuitet eller förändring i någon riktning. Jag valde samma textmängd ur samma tidningar från mitten av mars ‑95 och gjorde en ny excerpering. Det är den som ligger till grund för denna artikel. Jag presenterar här först det nya materialet och gör sedan några mer övergripande reflexioner.

Vid excerperingen har jag noterat varje finlandssvenskt särdrag och gjort en grov statistik. Siffrorna omfattar också upprepningar av samma särdrag och har jämnats till tiotal:

Tidning År ‑82 År ‑95
Jakobstads tidning (JT) 460 380
Vasabladet (VBL) 380 350
Hufvudstadsbladet (HBL) 220 220

Även om detta verkligen är grov statistik så pekar siffrorna  på generella likheter och skillnader. JT hade ‑82 mer än dubbelt så många noteringar som HBL, men nu har tidningen märkbart minskat andelen finlandssvenska drag. De två andra tidningarna ligger i stort sett på samma antal men VBL har minskat något.

Färre rent finska uttryck

De allra flesta iakttagelserna rör ord- och fras-förrådet, medan grammatiska särdrag är relativt lågfrekventa. Jag avstår här från den finfördelning av ordförrådet som jag presenterade efter den tidigare undersökningen. Hela materialet speglar ett brett spektrum med oklara gränser. Tre huvudområden ingår dock: för det första rent finska, ointegrerade inslag, för det andra finlandssvenska särdrag och för det tredje motsatsen, nämligen sverigesvenska inlån. Jag räknade från början med att den finlandssvenska andelen, frånsett ett litet antal nybildningar, skulle vara stabil men jag var osäker på hur stort det finska resp. det sverigesvenska inslaget var.

Med finskt inslag avser jag här inte i svenskan integrerade ord som talko och länk, översättningslån  och inte heller semantiska förskjutningar. I det tidigare materialet fann jag ett 20-tal rent finska ord men i det nya har jag bara sett några enstaka sådana (se nedan om genitivkedjor). Det rent finska inslaget är alltså denna gång mycket obetydligt.

Jag har liksom i den tidigare artikeln valt ut några sakområden, i flera fall belysta genom annonser, för att granska ordförrådet. Jag börjar med området skor och kläder. Benämningar på joggingskor tycks vara stabila: länkskor, länktossa. Man kan fortfarande köpa halare och huppare och träningsdräkt liksom simkläder och vadmalsblusar. På huvudet har man antingen pipå (jfr luva nedan) eller skärmmössa (lippis förekommer också).

Broiler, länk och semla

I Språkbruk 4/97 under rubriken ”Är finlandssvenskar snåla?” resonerar Mia Falk kring finlandssvenska uttryck för livsmedel. I mitt material är det framför allt tre ord som i annonserna ständigt återkommer i olika sammansättningar: broiler, länk och semla, vilket visar att orden är produktiva och levande i språkbruket. Broiler, som ju är lånat från engelskan, har i materialet ingen konkurrens med normalordet ’kyckling’ i Sverige. I sammansättningar uppträder ordet antingen som för- eller efterled: broilerbit, broilerköttbulle, broilerschnitzel, kokkibroiler, kornbroiler, spannmålsbroiler och sädbroiler. Något fler är sammansättningarna med länk: länkkorv, meterlänk, meterlänkkorv, ugnslänkkorv, delikatesslänkkorv, grillänk och ugnslänk plus frasen blå länk. Semla (av tyskans Semmel, ’litet bröd’; i Sverige ofta ’småfranska’, medan semla betecknar ’fastlagsbulle’) har jag funnit i åtta sammansättningar med ordet som efterled: familje-, frukost-, graham-, havre-, kross-, ost-, råg- och vetesemla. Sammansättningar med de tre orden är preciserande och förmodligen mycket funktionella. Ingen av dem påträffas dock i sverigesvenska annonser. Batong, ’bagett’, återfinns liksom rieska och bulla. Vad ett myllerbröd är har jag dock inte listat ut, men Fasu-bit bör vara något i Fazers produktion. I övrigt återfinns ord som malet kött (plus köttfärssås i skolmaten), palvad skinka, inre och yttre filé eller stek, siskonkorv och glasskaka (’glasstårta’).  Uttrycket för att ’laga mat’ är i materialet koka mat.

Det tredje området är bostad, hus och tomt och speglas mest i annonser. Det finlandssvenska lokal konkurrerar med lägenhet, både som enkelt ord och i sammansättningar. I JT har jag noterat elva lokal och sju lägenhet. Att lokal har fast förankring visas också av benägenheten att kombinera med andra ord: utom aktielokal har jag hittat ändlokal, radhuslokal och ”mormorslokal”. Någon gång kallas en lägenhet för bostad. Eftersom ordet villa är reserverat för ’sommarstuga’ är motsvarigheten till sverigesvenskans ’villa’ egnahemshus eller egnahem. I VBL hittar man sommarstuga men också fritidsbostad och fritidstomt, synonym till villatomt. Det är bara i HBL man läser det från tyskan lånade parcell, men detta ord konkurrerar med tomt (tre noteringar av vardera). Bilstall uppträder jämsides med garage, medan det för en sverigesvensk obegripliga biltak (i Sverige används genomgående det engelska ’car port’) saknar konkurrens.  Fähus är också nu normalord för ’ladugård’ (också i fähustak, i VBL och JT).

Farmare med dragkrok

I samband med bil och bilkörning har jag noterat inflödet av -däck, som verkar slå ut -ring (vanligt i annons är 2xdäck). Men fortfarande talas det om farmare och jänkare, att man kör hårdare (’fortare’), kör förbi (’kör om’) och kan brinna för fortkörning (’åka fast för’). Antal körda mil meddelas konsekvent med medkörd och jag har också sett ordet körmängd. Denna anges alltid i antal kilometer, inte i mil som i Sverige. Bilar kan vara i körförbud (’belagda med...’), ha tilläggsljus (’extraljus’) och dragkrok (’dragkula’) och vara försedda med krockdyna eller säkerhetskudde, alternativt airbag eller krockkudde som i Sverige. En lastbil kan ha täckt lave och lavskydd men flak-skyddsbågar (jfr ’flak’). Också området ”bil” är språkligt rätt stabilt, med undantag av ‑däck.

Bland de personbetecknande orden går jag förbi tjänstetitlarna (yngre lektor, ledande över-sköterska osv.) och tar bara upp några som jag har antecknat tidigare. Aktionär har fått ge plats åt aktieägare, men ’pensionär’ betecknas som pensionstagare. Vardagsord är villabor (’stugägare’), bysbor, beboare (’bosatta’) och träkarl (’man med snickartalang’?), medan skattekilare (’skattefuskare’?) och ”kinare” är slangord. Men vilket stilvärde har det flera gånger använda regeringskumpan? Bland ord för unga personer saknar beväring fortfarande konkurrens (’värnpliktig’) men kompis syns alltmer i texterna, likaså kille och i synnerhet tjej – alla tre frekventa i sverigesvenskt språkbruk, vilket dock inte är fallet med vasaunga och Oravaisunga, beroende på efterleden -unga ( ‑’ungdomar’).

Det i Sverige poetiskt och ålderdomligt klingande nejd, som framför allt har förekommit i JT och VBL i sammansättningar med ortnamn har fått en något större konkurrens än ‑82. Nejd med sammansättningar dominerar dock helt och i hela materialet är fördelningen följande:

nejd 64
region 9
trakt 5
distrikt 2
bygd 2

Stickproven från dessa olika sakområden påminner om min tidigare erfarenhet av det finlands-svenska språkbruket: att det å ena sidan finns ord som inte används i Sverige och å andra sidan att det handlar om frekvensskillnader och betydelsenyanser. Till detta kommer att språkbruket inte är statiskt utan att man kan notera en viss rörlighet, kanske rentav tendens.

Favoriserade fraser

De ord jag här har lyft fram från olika sakområden är i huvudsak benämningar på konkreta ting och inte komponenter i frasbildning. Jag har också noterat ett hundratal fraser med allmän och abstrakt betydelse, och de allra flesta tycks mig välbekanta och väntade. Utöver dem är vissa ord och deras frasbildningar sedan gammalt favoriserade i det finlandssvenska språkbruket. Några av de mest frekventa bildningarna är följande: ”Ekonomin måste sättas i skick”, ”skilt för vuxna och barn”, ”Förstås vore det bättre”, ”är Finland faktiskt en rättsstat?”, ”han kom så lämpligt”, ”inte i något förhållande”, ”lade prestige i blöt”, ”hamnar att skriva”, ”omkostnader dragits bort”, ”ordna  ett slut på strejken”. Jag har i materialet inte funnit alternativen ’sätta i stånd’, ’separat för vuxna och barn’, ’Naturligtvis vore det bättre’, ’är Finland verkligen...’, ’i lagom tid’ (?), ’absolut inte’, ’belagda med körförbud’, ’satsa sin prestige’, ’är tvungen att skriva’, ’dragits av’ eller ’åstadkomma ett slut’. 25 fraser inleds med ordna, följt av t.ex. kvinnomässa, valaffischering, begravning, projekt och studentskrivning men bara en gång frasen ”arrangera tävlingar”.

Tidsuttryck

En egen kategori bildar tidsuttrycken. Veckodag för förfluten tid uttrycks antingen med preposition plus veckodag eller senaste resp. förra plus veckodag. Fördelningen på de tre tidningarna blev så här:

  JT VBL HBL
på torsdagen 134 132 101
på torsdag 9 5 1
i torsdags 10 46 12

Den första typen var normaluttryck ‑82 och är som synes fortfarande helt dominerande. Typen i torsdags, som rekommenderas av Reuter (s. 135–6), fanns det några ströfall av ‑82 och de är klart fler i det nya materialet, särskilt i VBL. Utöver dessa tre uttryck förekommer enstaka fall som senaste torsdag, förra torsdagen, i förra torsdagen och förra veckans torsdag.

På samma sätt ställer jag upp uttrycken för kommande veckodag. Uttrycken kan växla inom en och samma text:

  JT VBL HBL
på torsdagen 24 16 14
på torsdag 51 41 7
kommande/inkommande torsdag 8 9 1

Det tredje alternativet var allmänt ‑82 men är nu marginellt. På torsdag, som är det sverigesvenska normaluttrycket (jfr Reuter) har tagit dess plats. Enstaka fall är preciserande: nästa veckas torsdag, på torsdag nästa vecka och nästa torsdag.

Vecko- och månadsangivelserna är relativt få. För förfluten tid har JT 9 exempel på senaste vecka, de andra tidningarna inget alls men i stället några belägg på det allmänsvenska förra veckan. Alla tre tidningarna skriver nästa vecka för kommande tid. För årstid i förfluten tid heter det i höstas (i ett fall på hösten) och för kommande tid i höst omväxlande med på hösten. Bara en gång har inkommande använts.

Det återstår då att se efter hur ”år” har betecknats. I JT finns bara några ströfall, medan VBL har de flesta beläggen. De konkurrerande uttrycken är det klassiska senaste år  (12 ex.) och det allmänsvenska i fjol (20 ex.). I HBL ges två exempel på det förra och tre på det senare uttrycket. Utöver dessa två huvudalternativ finns några ströfall av annat slag som betingas av precisering. Man kan också se en liten konkurrens mellan innevarande år och detta år, men beläggen är få. Framtid uttrycks med nästa år.

Detta visar att de klassiskt finlandssvenska uttrycken med senaste och inkommande kan vara på tillbakagång. Däremot tycks frastypen på kommande (i mitt tycke ett bekvämt uttryck) vara stabil. En närbesläktad fras är på stigande.

Här och var har skymtat ord som står på en vardaglig, talspråklig stilnivå och som är internt finlandssvenska. Det finns ytterligare ett antal sådana. Bland substantiv har jag noterat  fyrk  och pengbörs och pengbörsproblem, rådd och hynschovägg (på samma sida som utedass, det senare ordet tolkar jag som ”tuppvägg”), bland adjektiv målfärgig, klottig och kiva. Verben företräds av bl.a. kråta, lunta, paja (’smeka’) och stritta. Talspråksfraser är grymt allvarligt, någon som får sig, fick foten, det var jämnt skägg, på hälft, med långa tänder. Det förekommer också ren dialekt, i regel markerad med citattecken.

Nya ord och fraser

Jag har nu uppehållit mig vid traditionella finlandssvenska drag och deras eventuella alternativ. Men jag har liksom ‑82 noterat ett antal för mig nya ord och fraser, varav jag har kunnat tolka en del men bara kunnat gissa i andra fall. Åtminstone en del av dem kanske bör klassificeras som relativa nybildningar, t.ex. troliga översättningslån från finskan: långtidsmedeltal, markmässiga förhöjningar, lärarnas moderskapstid, operationer faller undan, dra bort skyddspersonal, vårdare i arbetsavtalsförhållande osv. Påfallande är annonsernas vi betjänar, en direkt översättning av palvelemme. I Sverige skriver man ’vi har öppet’, ’öppet’. I sådana fraser spårar man den finskspråkiga bakgrunden.

En uppskattningsfaktura och en utjämningsfaktura motsvarar förmodligen de sverigesvenska ’preliminär faktura’ och ’slutligfaktura’. En sysselsättningsarbetare svarar kanske mot ’beredskapsarbetare’ men betyder sysselsättningsanställd samma sak och är en norminkomst lika med ’minimiinkomst’? Förhandsröstare tolkar jag som ’poströstare’ och en rödmylleregering trodde jag var en vänsterregering, kanske socialdemokratisk. Enligt uppgift handlar det dock om en center-vänsterregering och bör i så fall analyseras som röd = vänster, mylla = center. Det metaforiska morot i morotspeng(ar), morotssystem och morotsland är också tolkningsbart, liksom vid socialluckanAvtalsbrandkår är svårare att genomskåda, och vad är fotgängarförbindelser? Anslutningsvägar för gående? En ämbetshund tolkar jag som ’tjänstehund’ (t.ex. polishund). Efterleden      -stödhemvårdsstöd och bostadsstöd svarar förmodligen mot sverigesvenskt ’-tillägg’. Hurrare med sammansättningar, t.ex. hurrardebatt, förstår jag som finlandssvensk, men ordet är obegripligt i Sverige.

Följande ord går jag helt bet på: ansvarsdebentur, utkomstskydd och utkomststöd, spargaffel respektive att minska lönegaffeln, bältesspännare och bältesförsträckare, skrypare, grönhoppa och pantfånge. Några ord är lokalt, delvis dialektalt betingade, som krombibor (’Kronobybor’), femmait, mejalava (’mjölkpall’), verbet pidra (efter kortspelet pidro) och substantivet miniseljis (troligen = ’liten rea’). Samtal med prof. Marianne Nordman i Vasa har underlättat mina tolkningar.

Frasbildning berör ordens kombination och kan inbegripa grammatisk form. I det tidigare materialet noterade jag ett 20-tal osvenska genitivkedjor, men nu har jag sett bara en: fasadernas och balkongernas reparation (HBL). Frekvensen av skulle/skulle ha tycks ha minskat, men jag har inte räknat antal. I fraser med preposition eller adverb noterar man bruket av i som avviker från sverigesvenskans fras: man är i jobb, i högstadiet, i arbets- eller tjänsteförhållande eller i körförbud. I andra fraser saknas en väntad preposition: oberoende [av] om, inte dra sig [för] att söka, det var [för] lagledningen en lätt uppgift, eller partikelvalet är oväntat: staten skulle komma emot, kom ur armén, dragits bort (’av’), frysa ner (’in’), reformer kan slå ut olika (’slå’).

Några andra iakttagelser rör ordbildning, ordform och böjningsform. Över- som förled i sammansättning är fortfarande produktivt, t.ex. i  överskuldsättning, och det finns flera andra fall. I dejour är förleden de- kvar utom i VBL:s spalt ”Läkarjour”. Ett för mig nytt avlett verb är försnabba, ’påskynda’, som det finns flera belägg på i alla tre tidningar. Ett bekvämt sätt att ange tillhörighet är suffixet -it, t. ex. i femmait och kokkolait (jfr bildningar som hankeit och hangöit). Ordformen flere är nu i minoritet jämfört med det allmänsvenska flera. Exemplen på ordböjning är delvis dialektala och jag går förbi dem här.

Rikssvenska lån

Det är inte alltid lätt att beteckna ord och fraser som relativt nyövertagna från sverigesvenskan. Jag har antecknat ett hundratal förekomster av ord och fraser, som jag betraktar som icke-genuina i finlandssvenskt språkbruk. Några av de vanligaste, t.ex. kille och tjej, återkommer flera gånger. Ofta rör det sig om vardagliga ordformer: frugan, gympadag, dagis, mjukis och kompis, aja baja, grattis/gratta och fejs. Flera av följande ord och fraser tillhör ledig stil i tal och skrift: skippa, kolla, pröjsa, fixa, greppa (verb); sukta efter, spana in, må dåligt, åka skidor, det är upp till honom (verbfraser); utedass, tårta, pekpinne, höjdare (substantiv); häftiga skrytbyggen, töntig farsa, den tunga/mentala biten, ett fall framåt, fjorton dagar (substantivfraser); kul, snofsig (adjektiv). Det klassiska De egna i dödsannonser har ersatts av De anhöriga.

Man kan i det nya materialet avläsa en större synonymkonkurrens mellan ett etablerat finlandssvenskt uttryck och ett nyare, som överensstämmer med det sverigesvenska. Sådana synonympar är följande (jag nämner det finlandssvenska ordet först): pränika-medalj, ämbar-hink, dividend- utdelning; fransk potatis-pommes frites (det senare vinner terräng), vinterring-vinterdäck, villa-sommarstuga och fritidsbostad, lokal-lägenhet, gravgård-kyrkogård; ordna tävling-arrangera tävling, skida-åka skidor, pipå-luva; gyllene handslag- fallskärmsavtal. Sådana alternativa uttryckssätt kan kanske på sikt ta överhand. Att märka är att relationen till sverigesvenskan är asymmetrisk: i Sverige utgör det finlandssvenska uttrycket inte något alternativ. Vem i Sverige skulle komma på idén att tala om t.ex. fransk potatis, vinterring eller Uppsalanejden?

Här slutar min presentation av det nya materialet. Jag påminner om att mina exempel bara utgör ett urval, eftersom jag inte har haft som syfte att här ge en heltäckande beskrivning utan att visa på ett underlag för mina tankegångar. Dessa utvecklade jag närmare i Juttu och sammetsfarmare och de gäller för mig fortfarande.

Jag påminner om att mitt material också denna gång är litet och att det inte tillåter mer än kvalificerade gissningar. Jämfört med det tidigare materialet har det rent finska inslaget, både i ordförråd och grammatisk konstruktion, minskat mycket påtagligt. De genuint finlandssvenska särdragen är i stort sett stabila, men nya ord dyker upp, särskilt sammansättningar. De sverigesvenska språkdragen är påfallande i de österbottniska tidningarna, vilket syns dels i användningen av finlandssvenska och sverigesvenska alternativ sida vid sida, dels i användningen av frekventa sverigesvenska ord och uttryck, företrädesvis av talspråklig karaktär. I det sistnämnda fallet bedömer jag ökningen som fyrfaldig, jämfört med ‑82. I VBL och JT finns också lokala anknytningar i form av dialektinslag. Den språkliga variationen är alltså stor, särskilt i VBL och JT.

För att visa på hela den språkliga variationen i finlandssvenskt språkbruk behövs emellertid mycket mer material än ett antal tidningssidor och inte bara tidningar. Det gäller både skrivet och talat språkbruk i olika genrer, både brukstexter och skönlitterära arbeten, från olika delar av språk-området och producerat av många olika personer. En del av detta finns samlat i databaser.

Ett viktigt bidrag till kartläggningen av språket i Svenskfinland har nyligen givits av Christina Melin-Köpilä, som i sin avhandling (1996) redovisar elevspråk från olika delar av det svensktalande Finland. Inte oväntat visar det sig att de sverigesvenska orden har mest spridning i de åländska och österbottniska skolorna. Värdefullt är också att författaren har sammanställt den diskussion om det finlandssvenska språkbruket som har förts sedan decennier. Eftersom min uppfattning överensstämmer med Christina Melins vill jag avrunda min artikel med att något kommentera hennes resonemang.

Modeller

Christina Melin utgår från den klassiska modellen av det svenska standardspråkets regionala varianter (s. 32, också i Marika Tandefelts recension i Språkbruk 2/1997). Enligt den kan man räkna med fem varianter av svenskt standardspråk: sydsvenskt, västsvenskt, mellansvenskt, norrländskt och finlandssvenskt. Dessa varianter framställs därmed som likställda. Men Christina Melin visar att detta finlandssvenska standardspråk i sin tur kan skiktas i ett åländskt, ett sydfinlandssvenskt och ett österbottniskt, alltså enligt samma geografiska princip som det allmänsvenska har delats upp i. Till alla dessa varianter tillkommer dialekterna. I en tredje modell (s. 204) får tre cirklar illustrera att det allra mesta i sverigesvenska och finlandssvenska sammanfaller men att det också finns språkdrag som är unika i finlandssvenskan och omvänt sådana som (än så länge åtminstone) bara finns i sverigesvenskan.

Hur man än ritar olika modeller kan man aldrig få in alla de varianter som ryms inom de olika regionala språkområdena. Om man vill ta hänsyn till tendenser i språkutvecklingen, t.ex. att svecismer enligt Melins och min undersökning accepteras mer frikostigt av österbottningar än av nylänningar, blir det ännu mer komplicerat. Jag kommer inte med något eget förslag men anser att den gamla modellen med fem likställda regionala varianter är missvisande. Det som skiljer det finlandssvenska språkbruket från de andra regionala språkområdena är åtminstone tre faktorer:

1) Den höga frekvensen av regionala drag i tidningsspråket, jämfört med det sverigesvenska. Detta gäller både förekomsten av egna, interna språkelement och favoriseringen av vissa allmänsvenska drag.

2) Nationellt betingade, s.k. obligatoriska ord, som syftar på olikartade förhållanden i samhället eller på konkreta ting. Sådana ord och fraser är ofta översatta från finskan.

3) Påverkan från finskan på olika nivåer i språket: ordförråd, betydelsenyanser och vissa syntaktiska drag, främst i frasbildningen.

En semla är en semla

På dessa tre punkter är finlandssvenskan inte likställd med någon av de regionala språkvarianterna i Sverige. En semla är en semla (’fastlagsbulle’) i hela Sverige. En semla är en semla (’litet matbröd’) i hela det svensktalande Finland. I Finland blir man barnträdgårdslärarinna, diplomingenjör och ledande översköterska men inte i Sverige.  Finlandssvenskan är inte en regional utan en nationell variant av svenska språket, i detta avseende påminnande om Amerikasvenskan. Därför behövs, som Christina Melin har påpekat, särskilda tvåspråkiga ordböcker.

Ännu 80 år efter att Bergroth i detalj hade listat finlandssvenska språkdrag på alla nivåer i språket kan man alltså registrera ett språkbruk, varav det allra mesta går att slå upp hos Bergroth. Detta klassiska, stabila finlandssvenska språk tillförs därtill nya uttryck, t.ex. i form av översättningslån. Samtidigt importeras från Sverige i första hand trendbetonade eller talspråksartade ord och uttryck. Allt  detta speglas i tidningarnas språkbruk. I vilken grad alla dessa nyheter i språket kommer att fortleva kan vi inte veta i dag. För mig tycks det dock klart att det finns en livskraftig kärna i finlandssvenskt språkbruk som kommer att överleva. Det är det språk jag själv är uppväxt i och som fortfarande är mitt egentliga modersmål.

Under en lång arbetsperiod vid universitetet i  Wien lärde jag mig att det råder en nationell skillnad mellan olika arter av tyska språket. Huvudarten, ”Binnendeutsch” eller ”Gemeindeutsch”, har många avvikelser från den österrikiska varianten, framför allt vad gäller ordförråd (t.ex. benämningar på matvaror och maträtter) men också i fråga om uttal (t.ex. accentplacering), ordform (t.ex. Wissenschafter kontra  österrikiskt Wissenschaftler), prepositionsbruk och valet av haben eller sein vid sammansatt verbform.  Detta hanteras enligt min erfarenhet värderingsfritt av båda språkgrupperna. En liten bok i Duden-serien med titeln ”Wie sagt man in Österreich” listar sakligt och värderingsfritt de viktigaste språkliga skillnaderna.

Språket en del av vår identitet

Jag kan därför inte finna att finlandssvenskan i ett internationellt perspektiv har någon unik position. Den finlandssvenska språkvarianten lever kvar som ett minoritetsspråk i Finland, 80 år efter Bergroths Finlandssvenska. Som varje annan språkvariant, även den sverigesvenska, behöver den språkvårdare som bevakar och försöker styra utvecklingen. Christina Melin citerar (s. 22) ur en lärobok för gymnasiet (Abrahamsson & Andersson 1984) några formuleringar som uttrycker en liberal och realistisk syn på det finlandssvenska språkbruket. Enligt författarna ska man inte skämmas för sitt språk utan man har samma rätt att använda det som andra språkbrukare som avviker från en riksnorm.  

Språket är inte bara ett kommunikationsmedel utan en del av vår identitet, av våra rötter. Det finns ord och uttryck som i en språkvariant inte kan bytas ut om man vill uttrycka exakt samma betydelse och känslonyans. Det finns alltså ord i det egna språket som i sträng mening saknar synonymer. Men i all kommunikation, var och mellan vilka den än äger rum, gäller att språkbrukaren bör försöka göra sig förstådd. Enklast är det om båda parterna använder samma språkvariant. I andra fall behövs en viss två- eller flerspråkighet och inte bara hos den som använder en minoritetsvariant.

Jag önskar därför att det fanns en ordbok av samma typ som den österrikiska, där man kunde läsa ”hur man säger i Finland”. Där kunde samlas de klassiska språkdrag som har hållit sig stabila i finlandssvenskt språkbruk och som de flesta av oss accepterar, inte motvilligt och skamset, utan med känsla för vår egen identitet. Vårt språk är en del av oss själva.

 

Litteratur

Bergroth, Hugo, Finlandssvenska. Helsingfors 1917.
Falk, Mia, Är finlandssvenskar snåla? Språkbruk 4/1997.
Liljestrand, Birger, Keikka och pilkhalare. Något om finlandssvenskt tidningsspråk. Språkbruk 2/1983.
- ‑ ‑  , Juttu och sammetsfarmare. Notiser om finlandssvenskt tidningsspråk. Nordsvenska. Umeå 1985.
Melin-Köpilä, Christina, Om normer och normkonflikter i finlandssvenskan. Språkliga studier med utgångspunkt i nutida elevtexter. Uppsala 1996.
Reuter, Mikael, Reuters rutor. Esbo 1992.
Tandefelt, Marika, Rikssvensk syn på svenskan i Finland. Språkbruk 2/1997.
Wie sagt man in Österreich?
Wörterbuch der österreichischen Besonderheiten. Duden Taschenbücher. Mannheim, Wien, Zürich 1980.

Birger Liljestrand