Tidskriften Namn och bygd 100 år
1/2012

Leila Mattfolk

Tidskriften Namn och bygd 100 år

Världens äldsta specialtidskrift för namnforskning, Namn och bygd, kommer i år ut med sin hundrade volym. Tidskriften grundades för 100 år sedan och detta firas med pompa och ståt i Kungliga Gustav Adolfs Akademiens regi i december, men jubileumsåret inleddes med ett symposium i Uppsala redan 16–18 februari.

Namn och bygd har under sina 100 år styrts, oftast med fast hand, av fyra huvudredaktörer. Två av dessa, Thorsten Andersson och nuvarande huvudredaktören Svante Strandberg, deltog i symposiet. De två övriga har varit Harry Ståhl och den legendariske Jöran Sahlgren, som stod vid rodret i imponerande 56 år, från det att tidskriften grundades till år 1968.

De tre första åren leddes tidskriften av en tremannagrupp, Jöran Sahlgren, Anders Grape och Oskar Lundberg, men från 1916 har tidskriften haft en huvudredaktör som gett ut tidskriften i samarbete med en redaktion. Sedan 1987 har tidskriften också haft en redaktionssekreterare. De senaste fem åren har den posten innehafts av Staffan Fridell. Till redaktionen har från början hört ledamöter från Finland, Danmark och Norge. Tidskriften har därför varit och är fortfarande viktig för nordiskt samarbete i och kring namnforskning. Finland representerades fram till mitten av 1940-talet av Hugo Pipping, men efter det följde en lång period när Finland inte var representerat. Först på 1970-talet kom Åke Granlund och Carl-Eric Thors in i redaktionen, och de satt kvar till 1986 resp. 1987. Efter det har det funnits en svensk ledamot från Finland (Lars Huldén) och en finsk (Eero Kiviniemi som 2010 ersattes av Terhi Ainiala).

Dagens redaktion, kompletterad med några andra framstående namnforskare, hade fått i uppdrag att på symposiet i var sitt föredrag belysa tidskriften och dess hundra år från olika perspektiv, och lyckades göra detta från mycket egna infallsvinklar. Åhörarna fick inblickar i vad som behandlats i Namn och bygd i relation till finländskt, norskt och danskt material, till utomnordiskt material, varifrån författarna har kommit, vilka språk artiklarna har skrivits på, vad som har recenserats och vem som har skrivit recensionerna.

Det är inte bara huvudredaktörerna som har varit färgstarka personer utan också bland symposiets föredragshållare kunde man se en viss brokighet – alla höll sig kanske inte till de ramar som hade getts dem, men för åhöraren bildade de varierande infallsvinklarna en givande helhet. Symposiet tecknade en bild av en mångsidig och tvärvetenskaplig tidskrift, där man under årens lopp kunnat ta del av etymologiska studier av enskilda namn och namntyper, studier som granskat ljudhistoria, lexikon, sakrala namn, språkkontaktfenomen och namnsociologi eller socioonomastik (se Terhi Ainialas artikel i detta nummer av Språkbruk). Uttalat namnteoretiska studier är relativt få och kom in så sent som på 1970-talet. Arkeologin har, trots gemensamma forskningsintressen, lyst med sin frånvaro under långa perioder, men har i de senaste numren kommit in på bred front, något som namnforskarna välkomnar.

Som jämförelsevis ung forskare känner man sig väldigt ödmjuk inför den mängd kunskap som ryms innanför pärmarna på de 99 årgångarna av Namn och bygd. Dessa borde stå inte bara i varje namnforskares bokhylla, utan även arkeologer, historiker, kulturhistoriker och kulturekologer och många fler har mycket att hämta i denna tidskrifts nummer. Det hundrade numret som kommer att innehålla artiklar baserade på symposieinläggen sammanfattar således etthundra år av forskning, debatt och diskussion kring ortnamn och det samhälle namnen har uppstått i. I en recension i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1943 skrev Helge Lindberg (s. 36): ”Namn och bygd, tidskrift för nordisk ortnamnsforskning, har i år med oförminskad livskraft ingått sitt fjärde decennium, en aktningsvärd ålder inom den stora tidskriftsfamiljen, där mången nykomling på grund av undernäring gått en förtidig död till mötes.”  I dagens värld är konkurrenterna fler, liksom publiceringsformerna, men Namn och bygd går med oförminskad livskraft också in i sitt andra sekel, med konkreta planer på elektronisk publicering i tillägg till böckerna.

 

Leila Mattfolk

I denna tidskrift: 1/2012