Till det svaga språkets försvar
1/2015

Mathias Rosenlund

Till det svaga språkets försvar

Jag vill diskutera det så kallade svaga språket. Nu menar jag inte den slags språkanvändning som är en konsekvens av inlärningssvårigheter och dylik problematik. Utan sådant som en lätt fnyser åt då en hör ungdomar tala, eller sådana vuxna som en föreställer sig är mindre belästa och långt mer okunniga än en själv. Själv gör jag mig då och då skyldig till att tillrättavisa mina egna barn om de för sig med blandspråk: finsksvenska eller svenskfinska. Det har många gånger hänt att jag mitt i tillrättavisningen kommer på mig själv med hur löjlig jag måste framstå. ”Prata rätt!” ”Men varför säger du så där då du en gång kan säga det ordentligt!” ”Använd korrekta ord!”

Ja, jag låter helt enkelt löjlig i mina egna öron. Ändå står jag där och domderar.

Kanske känner andra föräldrar – och lärare, antar jag – igen sig i det här. Men vet ni vad? Jag älskar ju faktiskt slängigt och respektlöst språkbruk! Jag tror att även våra egna modernistförfattare, som Elmer Diktonius, gjorde det. Mark Twain gjorde det garanterat. William Faulkner gör i de fantastiska dialogerna i hans romaner dåligt språkbruk till stor litterär konst.

Jag har ibland undrat över vad det är jag egentligen vill när jag försöker få mina barn att tala rätt. Jag vet att de har ett stort ordförråd, jag är säker på att de inte kommer att ha några större kommunikationssvårigheter i framtiden. Så vad oroar jag mig för, varför retar jag upp mig så på deras uttryck och blandspråk? En möjlig orsak är givetvis att jag försöker påtvinga dem mitt eget förhållningssätt till ord och språk. Det vill jag inte göra. Jag vill visserligen framstå som gott exempel, men ändå inte forcera något på dem.

Att använda ett så kallat svagt språk handlar ofta om att invertera maktförhållanden. Jag tror att det är det mina barn – som nu är nio och tolv år gamla – gör, precis som alla andra ungdomar, även om de inte alltid är medvetna om det.

Även vuxna markerar sitt motstånd mot makten genom språket. Om en till exempel ofta står i kö till socialen, så som jag själv under år i sträck har gjort, och upprepade gånger möter blanketternas och handläggarnas hyperbyråkratiska och identitetslösa språk, är en antagligen högst benägen att reagera mot det genom att svära några gånger extra. För att markera sin position. För att stärka sig själv i att en inte är en siffra i en tabell, utan en människa.

Det mina barn gör då de skiter fullkomligt i regler och acceptabla uttryck i vuxenvärlden, fungerar enligt samma principer som då jag svär högt åt politiker som uttalar sig på sådana sätt som gör det fullkomligt klart att de inte har den beröringsyta till människors vardag som de borde ha.

Makt, motmakt. Språk, motspråk.

Mathias Rosenlund
Skribenten är författare och tvåbarnspappa.