Tonvis med tonfisk
1/1997

Peter Slotte

Tonvis med tonfisk

stoppar vi i oss varje år. Det oljiga eller vattniga  innehållet i plåtburkarna från Thailand, Colombia och andra fjärran länder ger oss ingen uppfattning om hur den levande fisken en gång har sett ut. Tonfisken är en stor makrillfisk – men ett helt ton (1 000 kg) väger den nog inte, på sin höjd ett halvt eller lite mer.

Benämningen tonfisk har alltså ingenting med viktenheten ton att skaffa, vilket ju också framgår av uttalet: [to:n-] för fisken och [tånn] för vikten. På finska heter fisken tonnikala, så här är risken för en folketymologisk tolkning av fiskbenämningen överhängande.

Många finlandssvenskar uttalar förleden i  tonfisk som om det handlade om viktenheten, antagligen med det finska ordet som förebild. Ett sådant uttal kan inte betraktas som korrekt. På svenska heter det alltså [to:nfisk] och ingenting annat.

Korrekt uttalad kan fiskbenämningen förleda oss att tro att makrillfisken i fråga utmärks av musikalitet. Så förhåller det sig inte; i likhet med andra fiskar är tonfisken totalt tondöv. Fisken simmar ofta i samma vatten som det marina däggdjuret delfinen, vilken däremot som känt är en veritabel ”tonfisk”. Delfinen kan frambringa högre och lägre toner, en talang som är av stor betydelse för djurets jakt och kommunikation. Till följd av tonfiskens och delfinens marina samliv har tonfiskfisket tyvärr kommit att drabba också det allt knappare delfinbeståndet. Titta alltså efter vad det står på din tonfiskburk; numera garanterar vissa producenter att råvaran har skaffats med metoder som inte skadar delfinen. Men också tonfisken är utrotningshotad på grund av det hejdlösa kommersiella fisket efter den.

Varken viktenheten  ton eller musikens ton ligger alltså bakom benämningen på fisken. Tonfisk (belagt i svenskan sedan 1620-talet) har vi i stället närmast från tyskan, där det i dag heter Thunfisch, med samma uttal av förleden som i svenskan. Ordet har en brokig och delvis oklar bakgrund: det bygger på latinets thunnus eller thynnus, vilket i sin tur återgår på det grekiska thynnos, som i sin tur möjligen är av semitiskt ursprung. Vissa etymologer återför det på ett hebreiskt ord med betydelsen ’havsmonster’.

Viktenheten ton är egentligen samma ord som vårt tunna; en fullproppad tunna har någon gång kunnat väga ett helt ton.

                                                               Peter Slotte

 

Peter Slotte