Två språk på arbetsplatsen
1/1996

Kristina Nikula

Två språk på arbetsplatsen

Man har vid Institutionen för nordiska språk vid Vasa universitet gjort sig känd fär att ha introducerat språkbadsidén i Finland och institutionen är sedan länge ett centrum för fackspråksforskning. Ett arbete som inte direkt anknyter till någondera specialiteten såg dagens ljus hösten 1995, då fil.lic. Solveig Strömman disputerade på avhandlingen Två språk på arbetsplatsen.

Avhandlingen, som är en sammanläggnings-avhandling, består av fyra separata delar: Tvåspråkighet på arbetsplatsen (1986), Bilingualism in enterprises, The foreman and his language attitudes and language choice (1989), Tiden har sin gång. Ett företags interna tvåspråkighet 1981 och 1991 och En term – två språk. Studier i fackslang (1995). Därtill ingår i avhandlingen en övergripande inledning och en sammanfattande avslutning. Eftersom avhandlingen lagts fram i Finland är det närapå självklart att de undersökta språken är svenska och finska.

Avhandlingen är ett arbete om tvåspråkighet, där också studier i fackslang utgör ett led i undersökningen av förhållandet mellan svenskan och finskan. Det övergripande målet för avhandlingen anges vara att "genom olika delstudier ge en analys av hur tvåspråkigheten fungerar internt inom företag [...]" (s. 11). Detta mål preciseras självfallet ytterligare i de olika delstudierna. Författaren undersöker i sitt arbete i huvudsak tre Vasaföretag: Oy C.J. Hartman Ab, Vasa Telefon Ab, Kemira Oy Vasafabrikerna samt i ett par av delstudierna (1989, 1995) ytterligare fem små tryckerier. Materialet till avhandlingen har samlats in med hjälp av enkäter, vid intervjuer och genom deltagande observation.

I den första studien kartläggs språkbruket samt attityder till språk och språkval på de olika arbetsplatserna. Den andra studien koncentrerar sig på förmännens språkkunskaper och i den tredje undersöks om det inom C.J. Hartman under en tioårsperiod skett förändringar i det interna språkbruket med avseende på användningen av svenska och finska. I den fjärde delstudien undersöker författaren de olika avdelningarnas termförråd inom fackslangen och om detta i huvudsak är svenskt eller finskt.

Författaren har kunnat konstatera att såväl svenska som finska används på de undersökta arbetsplatserna. Många faktorer har visat sig påverka det interna språkvalet i företagen, men speciellt viktiga är naturligtvis de anställdas språkkunskaper och viljan att tala det andra språket. Inte oväntat korrelerar språkkunskaperna med tjänsteställningen, då de anställda som uppger sig inte alls behärska det andra språket till fyra femtedelar tillhör kategorin arbetare. Eftersom de svenskspråkiga till följd av sin minoritetsställning i landet har avsevärt bättre kunskaper i finska än de finskspråkiga har i svenska är det naturligt att finskan ofta blir det dominerande språket. De svenskspråkigas benägenhet att tala finska i åtskilliga situationer där detta över huvud inte är nödvändigt bidrar också till att finskan får en starkare ställning än förhållandet svensk- respektive finskspråkiga på arbetsplatserna skulle förutsätta. Finskspråkiga anställda uttrycker i enkätsvaren sin förvåning över att de svenskspråkiga ofta talar finska även om samtalspartnern har goda kunskaper i svenska.

Förmännen innehar en nyckelposition i företagen, eftersom deras språk kan prägla språkvalet i en hel grupp. Undersökningen varken bekräftar eller förkastar  likväl påståendet att förmän helst skulle anställa personer som tillhör samma språkgrupp som de själva. Undersökningen visar däremot att de svenskspråkiga förmännen har de bästa språkkunskaperna och oftast använder det andra språket på arbetsplatsen och ytterligare att de finskspråkiga förmännen har bättre språkkunskaper än övriga finskspråkiga anställda.

Under den tioårsperiod som undersökningen omspänner har den procentuella andelen svenskspråkiga anställda vid C.J. Hartman inte minskar och inte heller har andelen svenskspråkiga i företagens näromgivning förändrats. Icke desuto mindre har det interna språkbruket något förskjutits i riktning mot flitigare användning av finska. Denna förändring förklarar Strömman med de svensk-språkigas bättre språkkunskaper. Också konkreta åtgärder från företagsledningens sida, som övergången till finska som protokollspråk, antas ha bidragit till förändringen.

I de undersökta företagen har med tiden utvecklats en fackslang, men inte heller i denna återspeglas språkfördelningen bland de anställda, då fackslangen till övervägande del är finsk även i svenskdominerade företag. De gemensamma fackslangstermerna som används är alltså oberoende av samtalsspråk till största delen finska – svensk påverkan syns främst i förfinskade svenska termer.

Avhandlingen utmynnar i två slutsatser: a) svenskan har råkat in i en ond cirkel, då de svenskspråkiga till följd av sin minoritetsställning i landet anpassat sig till att tala finska även i situationer där styrkeförhållandena mellan de båda språkgrupperna inte förutsätter detta och b) den ökade användningen av finska ses som en rationalisering. Som ett genomgående drag kan dock konstateras att de undersökta företagen i stort uppvisar en välfungerande tvåspråkighet.

Strömmans arbete är intressant ur flera synvinklar. Tack vare att författaren själv under en lång tid varit anställd i ett av de företag hon undersöker har hon haft unika möjligheter till insyn och samtidigt haft möjlighet att knyta de kontakter som varit nödvändiga för att arbetet över huvud taget skulle vara möjligt att genomföra. Författaren har dessutom arbetat på lång sikt, vilket resulterat i en longitudinell undersökning som spänner över drygt tio år.Strömman är förvisso ingen teoretiker, men detta får inte skymma det faktum att avhandlingen är synnerligen innehållsrik och ger åtskilliga uppslag till fortsatt forskning samtidigt som den borde ge de svenskspråkiga i det här landet en tankeställare.

 

Strömman, Solveig: Två språk på arbetsplatsen. Status och förändring. Acta Wasaensia. No 44. Språkvetenskap 7. Vasa 1995. 395 s.

 

Kristina Nikula