Tvåspråkig familjevardag i finska bygder
1/2014

Anni Mäenpää, Åsa Palviainen

Tvåspråkig familjevardag i finska bygder

I samband med ett magisteravhandlingsprojekt kom vi under hösten 2012 i kontakt med 15 tvåspråkiga barn i åldrarna 7–12 år och deras 9 familjer. Barnen gick alla i en svenskspråkig skola på en finsk ort. Vi kom att bli intresserade av den språkliga vardag dessa barn lever i.

I klassrummet är det svenska som gäller men vilket eller vilka språk talar de hemma med föräldrarna, med syskonen och på pianolektionen? Och vilken bakgrund har barnens föräldrar? Vi sammanställde för detta syfte en så kallad sociolingvistisk enkät där frågor om språkanvändning står i fokus. Enkäten riktade sig dels till mamman i familjen, dels till pappan, samt till barnen. Det visar sig att en tvåspråkig vardag kan te sig nog så komplex, men samtidigt vara helt normal för dem som lever i den.

Utifrån föräldrarnas enkätsvar kunde vi se vissa genomgående mönster i deras bakgrunder. Som man kan se i tabell 1 var det framförallt mammorna som hade växt upp i svenskspråkiga områden. Sju av mammorna angav svenska som förstaspråk och de flesta mammorna hade gått i skola på svenska. Två av mammorna hade visserligen gått i finsk grundskola och i finskt gymnasium men genomförde sedan högskolestudier på svenska (FS10/11 och FS4).

SB_114_Palviainen_1.jpg

Till skillnad från mammorna hade nästan alla pappor i stället en helfinsk bakgrund med finska som förstaspråk, de var uppväxta i ett finskspråkigt område och hade gått i skola på finska. Av tabellen framgår att det fanns två familjer som skiljde sig från de övriga: i en familj hade såväl mamman som pappan en svenskspråkig, finlandssvensk bakgrund (FS7) och i en annan familj var både mamman och pappan helt finskspråkiga (FS14).

När föräldrarna fick frågan om sina nuvarande färdigheter i finska respektive svenska svarade samtliga föräldrar (utom en mamma med sverigesvensk bakgrund) att de ”förstår [finska] helt, kommunicerar helt flytande” och drygt hälften (åtta mammor och två pappor) att de talar svenska helt flytande. De flesta pappor svarade ”förstår [svenska] och gör mig förstådd men talar inte (helt) flytande”. Att finskan dominerar och i högre grad behärskas kan man se på föräldrarnas umgängesspråk: I sju av de nio föräldraparen talades mestadels eller enbart finska, medan två föräldrapar enbart talade svenska sinsemellan.

Svenska med mamma, finska med pappa?

Nästan alla barnen hade hört båda språken hemma ända sedan födseln. I familjen där båda föräldrarna hade svenska som förstaspråk och hemspråket var svenska (FS7) konstaterades det dock att barnet kom i kontakt med finska först vid 3–4 års ålder i samband med finsk dagisstart. Omvänt hörde barnet i familjen FS14 svenska först vid tre års ålder då denne började i svenskt språkbad. Vid tidpunkten för datainsamlingen uppgavs samtliga barn förstå båda språken helt och kommunicera helt flytande på båda språken. När föräldrarna mer i detalj ombads uppskatta de relativa färdigheterna i de två respektive språken vid den aktuella tidpunkten, framgick att ett av barnen var ”något bättre på svenska [än finska]”, att sex av barnen var jämnstarka i båda språken medan fem av barnen var ”något bättre på finska [än svenska]”. I tabell 2 har barnen delats in enligt dessa språkbalansförhållanden.

SB_114_Palviainen_2.jpg

* Föräldrarnas uppskattning enligt skalan klart bättre på finska (finska++) – något bättre på finska än svenska (finska+) – lika bra på svenska och finska (svenska=finska) – något bättre på svenska än finska (svenska+) klart bättre på svenska (svenska++).

** ”Vilket/-a språk X talar med Y?”: enbart finska mest finska ungefär lika mycket svenska och finska mest svenska enbart svenska.

 

Av tabellen framgår att de tre äldsta barnen (10–12 år) antingen var något starkare i svenska eller att de behärskade båda språken på en likartad nivå. Bland de yngre barnen (7–9 år) var ibland finskan starkare än svenskan, men inte alltid. Språkfärdigheter är i själva verket dynamiska och kan variera över tid. Ett par föräldrar nämnde explicit att deras barns färdigheter i svenska utvecklats med åldern och i synnerhet då de börjat i skolan:

Till en början klart bättre på finska, under dagistiden blev svenskan bättre och under skoltiden lika bra. (FS15)

Högsvenskan har förbättrats sedan han började skolan. (Hemma talar vi stark dialekt.) (FS13)

I den senare familjen ser vi prov på flerspråkighet på så vis att språken hemma är finlandssvensk dialekt och finska medan dagvårds- och skolspråket har varit och är ”högsvenska” (alltså standardspråk). Som framgår av tabellen finns inga klara samband mellan vilket språk man fått dagvård på före skolstarten å ena sidan och de relativa färdigheterna i språken i skolåldern å andra sidan. Det finns flera exempel på barn som gått i svenskspråkig dagvård men där finskan ändå är något starkare, liksom vi till exempel kan se att eleven som var något starkare i svenska (FS7) gick i finskspråkig dagvård.

Den del av enkäten som kanske intresserade oss mest var språkvanorna inom familjen. Föräldrarna fick ta ställning till ett antal frågor enligt mallexemplet:

 SB_114_Palviainen_3.jpg

Vi ska här komma ihåg att skalorna som används är grova – språkanvändning i praktiken är långt mer komplex än svar på en skriftlig enkät med skalor kan påvisa – men det ger ändå en bild av hur mycket språken förekommer och ”fördelas” inom en viss familj.

Av tabell 2 framgår att varje familjs språkvanor är unika, trots att vi ovan kunde konstatera att det fanns stora likheter i mammornas respektive pappornas bakgrunder. I en av familjerna är hemspråket svenska och det gäller i alla familjemedlemskonstellationer (FS7). I många av familjerna tycks man huvudsakligen hålla sig till strategin ”en person–ett språk” så att mamman huvudsakligen talar svenska med barnet och pappan finska. I de flesta fall använder barnet också det avsedda språket med respektive förälder. I vissa familjer använder båda föräldrarna enbart eller mestadels finska med barnen (och barnen med dem) och föräldrarnas gemensamma språk är dessutom finska. Då blir det nog ganska naturligt så att barnens finska blir något starkare än deras svenska (jfr FS10/11/14).

Samtidigt finns det exempel på en familj där mamman enbart använder svenska, pappan talar flytande svenska och svenska används som umgängesspråk, men där barnets finska ändå är något starkare än svenskan (FS6). Vi kan därför inte dra slutsatser rakt av om att en högre mängd svenska i hemmet automatiskt leder till bättre färdigheter i språket i fråga.

Så vad händer när tvåspråkiga syskon leker med varandra? Som framgår av tabellen finner vi hela skalan från enbart svenska till enbart finska och det finns inga entydiga förklaringar till varför man väljer ett visst sätt att kommunicera på. När vi frågade om språk med kompisar utanför klassrummet visade det sig att de flesta främst träffade finskspråkiga vänner på fritiden; en naturlig följd av att resvägarna till svenskspråkiga kompisar är långa på orten. Barnen visade sig vara mycket aktiva på fritiden och spelade fotboll, bandy, innebandy, tennis, piano, gick på scouter, dans, friidrott, gymnastik och spelade basket. Samtliga hobbyer genomfördes uteslutande på finska, vilket säkerligen är det vanligaste på finskspråkiga orter.

Vi ska avsluta med ett citat från en av enkäterna:

”Vi har läst på svenska ända sedan han var bebis, även musik och filmer är på svenska. De flesta kompisar som bor nära och som han umgås med på fritiden är finskspråkiga och finska är det gemensamma språket. När han leker med tvåspråkiga skolkompisar på fritiden kommunicerar de mestadels på finska men i vissa kontexter då och då på svenska. Kommunikationen med de svenska kusinerna flyter bra även om rikssvenska och finlandssvenska skiljer sig åt.”  (FS10/11)

Citatet är ganska typiskt för den språkliga vardag som familjerna lever i. Den känns säkert igen av många tvåspråkiga familjer runt om i Finland, och känns nog ganska normal.

Anni Mäenpää
Skribenten läser svenska och psykologi som huvudämnen vid Jyväskylä universitet och räknar med att bli färdig med sin magisteravhandling om två- och enspråkiga barns EEG-hjärnresponser på auditiv input hösten 2014.
Åsa Palviainen
Skribenten är professor i svenska vid institutionen för språk vid Jyväskylä universitet.

I denna tidskrift: 1/2014