Ungdomsspråk på Hanaholmen
2/1999

Mia Falk, Mikael Reuter

Ungdomsspråk på Hanaholmen

Hugo Bergroth-sällskapets språkvårdsdag på Hanaholmen hade i år ungdomsspråket som tema. Sällskapets ordförande Bengt Ahlfors hälsade publiken välkommen till Hugo Bergroths ”födlare” och konstaterade att också språkvårdens store man i Svenskfinland säkert talade ungdomsspråk i tonåren. Ahlfors uppmanade samtidigt publiken att förkovra sig och förlusta sig med språkets oändliga möjligheter i stället för att enbart förfasa sig över ungdomarnas språk.

Vad är ungdomsspråk?

Professor Ulla-Britt Kotsinas från Stockholms universitet inledde under rubriken Ungdomsspråk – vad är det? Enligt Kotsinas kan ungdomsspråket allmänt sägas vara det språk som är utmärkande för ungdomar i 14-17-årsåldern, och kanske mest typiskt det språk som ungdomar talar sinsemellan. Alla talar olika i olika situationer, och också tonåringar rör sig på en skala mellan ett allmängiltigt standardspråk och det kamrat-eller gruppspråk som kan kallas ungdomsspråk. Kotsinas har själv spelat in och undersökt språket hos ungdomar i Stockholms förorter, och publiken fick höra utdrag ur inspelningarna. Kotsinas konstaterade att äldre människor ofta kritiserar ungdomsspråket för dålig artikulation och för dåligt ordförråd, och retar upp sig på till synes meningslösa ord som ba’, va’, typ osv. Hon poängterade emellertid att de som klagar ofta bara har hört korta avsnitt av samtal, och ofta känner de inte till sammanhangen i samtalen. Kotsinas citerade professor Lars-Gunnar Andersson från Göteborgs universitet som har sagt att man inte ska döma ut ord bara för att man inte förstår dem, utan fråga sig vad de har för funktion i samtalet. Kotsinas visade att på ungdomar oftast inte samtalar med varandra för att föra vidare information utan snarare för att befästa gruppgemenskapen. Uttryck som typ (i uttryck som ”hon klär sig i typ blommiga klänningar”) eller ba’ (”ja’ ba’ vad gör du här å han ba’ men du bad ju mej komma!”) fokuserar nästföljande ord eller sats, eller fungerar i vissa fall som punkt, kolon eller utropstecken. De på ytan innehållslösa orden fungerar som tydlighetsmarkörer i samtalet, gör yttrandet expressivt och signalerar identitet.

Kotsinar har också undersökt finlandssvensk slang, och konstaterade att det är rätt självklart att den språkkontakt som uppstår mellan svenskan och finskan leder till att finska ord lånas in som slangord i finlandssvenskt ungdomsspråk. I ett material från Svenskfinland var andelen finska ord i ungdomsspråket, som väntat, minst i Mariehamn och störst i Helsingfors. Engelskan utövar naturligtvis också inflytande på slangen: bland de engelska orden var fejs (ansikte), boring (tråkig), nörd (tönt), boobs (bröst), weird (konstig) och paya (betala) vanliga. De vanligaste finska slangorden i finlandssvenskan var kiva (trevlig), kaveri (kompis), muija (kvinna, tjej), jätkä (man, kille), jora (dansa) och huippu (toppen).

Chatt och webbsidor

Jonna Ahti från Helsingfors universitet hade undersökt det svenska chattspråket, dvs. språket på webbsidor där man för skriftliga diskusisoner i realtid med andra intresserade. Hon konstaterade att det snabba utbytet av meningar leder till att skibenterna börjar använda kortformer och symboler i sina texter, och att skriften får drag av talspråk. Ljud och ickeverbala drag som miner imiteras, t.ex. med ööh, suck eller s.k. smilisar. Ahtis jämförelse mellan det svenska chattspråket i Sverige och i Finland visade att skribenterna i Sverige följer de svenska skrivreglerna, medan de finlandssvenska chattarna varierade mellan finska och svenska skrivregler, och ofta använde dialekt i sina inlägg. Ahtis slutsats var att chattet är en ny form av kommunikation som följer egna regler.

Lotta Collin från Åbo Akademi skriver sin avhandling pro gradu om privata webbsidor i Sverige och Finland. Många upprättar personliga webbsidor på nätet för att presentera sig själva, eller för att kommunicera med sina vänner. Collins undersökning visade att det finns stor variation i språket på sidorna, men till en övervägande del håller sig skribenterna till skriftspråkets former. Stick i stäv med vad man kanske kunde ha väntat sig fanns det få inslag av engelska på sidorna och knappast några belägg på finska alls på de finlandssvenska sidorna.

Hur talar ungdomar?

Jamima Löfström redogjorde för projektet Språk och attityder bland Helsingforssvenska ungdomar under rubriken Kan Helsingforssvenska ungdomar tala svenska – när de försöker? Löfström hade gjort en undersökning där ungdomars samtal hade spelats in under vissa speciella betingelser. Utgångspunkten var relativt formella samtal där ungdomarna förväntades anstränga sig för att tala så korrekt som möjligt. Analyser av samtalen visade att ungdomarna kunde anpassa sitt språk till den mer formella situationen, och det verkade finnas en rätt klar språklig medvetenhet bland dem. Mindre än 1% av det totala ordflödet utgjordes av finska inslag. I vissa fall hade ungdomarna luckor i det svenska ordförrådet, men mest fungerade finskan som slang. Å andra sidan påpekade Löfström att vardagsdialoger verkade vålla ungdomarna större problem än facktermer och abstrakta begrepp. Förmodligen hänger det ihop med det faktum att ungdomarnas hobbyer och fritidssysselsättningar till stor del försiggick på finska, och att finska har hög status bland unga finlandssvenskar i huvudstadsregionen.

Karolina Wirdenäs från Göteborgs universitet presenterade sin undersökning av gruppsamtal bland ungdomar. Hon hade spelat in 20 timmar samtal med gymnasieelever. Ungdomarna fick samtala om musik, och Wirdenäs avsikt var att undersöka hur ungdomar argumenterar. Undersökningen visar att typiska ungdomsdrag är bl.a. kortare yttranden, högre taltempo och fler omdömen. Ca 10% av orden är småord som typ, ba’ och i och för sig.

 Det förändrade radiopratet

Håkan Åbrink, Tammerfors universitet, talade om pratspråket i radio utgående från sin doktorsavhandling om privata lokalradiostationer i Stockholm. Han framhöll att det finns flera orsaker till att radio för ungdomar i dag inte låter så som äldre lyssnare kanske tycker att radio borde låta. Kulturen har privatiserats, smaken har vulgariserats och ungdomlighet har blivit ett ideal i västvärlden i dag. Radioprataren ska vara ungdomlig, och får gära vara egocentrisk i enlighet med dagens bekännelsekultur – det är inte längre något konstigt med radiopratare som i detalj beskriver sin frukost eller som berättar om sitt privatliv. För att lyssnarna ska tilltalas av pratet i radio måste de i alla fall dela radiopratarens värderingar, menade Åbrink, och drog en parallell till äldre människors kritik av ungdomskanalen Radio Extrem.

Den avslutande paneldebatten om språket i Radio Extrem leddes av Erik Wahlström, chefredaktör för Hufvudstadsbladet. I panelen satt Marko Hietikko och Pia Heir från Radio Extrem, Håkan Åbrink och studerandena Ann-Christin Högsnabba, Malin Dahlman och Sara Nordlund från Helsingfors universitet. Panelen diskuterade språket i kanalen både som helhet och utgående från enskilda ord, och besvarade frågor ur publiken.

                                                                                                                                                                                                                      Mia Falk

 

Språkpriset till Yvonne Hoffman

I samband med språkvårdsdagen utdelades som vanligt också Hugo Bergroth-sällskapets och Svenska kulturfondens språkpris. Det gick i år till författaren och läraren Yvonne Hoffman, Vasa. Prissumman på 18 000 mark överräcktes av Bengt Ahlfors och kulturfondens ordförande Pär Stenbäck.

Yvonne Hoffman har varit verksam som modersmålslärare och läromedelsförfattare och har som lärare i svenska vid Vasa universitet arbetat bl.a. med utbildning av översättare. Bäst känd är hon som författare av ungdomsböcker.

I motiveringen till priset sägs att Yvonne Hoffmans författarskap präglas av ett gott språk, en säker stilkänsla och en lyrisk miljöbeskrivning i kombination med ett sinne för hur man skapar spänning. Hennes berättelser, även de historiska, är väl förankrade i finlandssvenska miljöer, framför allt Västnyland och Österbotten.

För tredje gången delade Hugo Bergroth-sällskapet nu också ut en s.k. språksporre – ett pris som ges till enskilda eller grupper som har kunnat leka med språket och visat hur det kan användas på ett fantasirikt och lättsamt sätt i mindre seriösa sammanhang. Årets språksporre på 900 euro (vilket gör 5 351,16 mark) gick till Bosse Österberg för hans nyskapande arbete som visförfattare och framför allt upprätthållare och förnyare av den finlandssvenska snapsvisetraditionen. Tidigare mottagare har varit reklammannen Christian Hellman och sångarduon Sås & Kopp.

Prissummorna bygger på Hugo Bergroth-sällskapets magiska tal 18: de ordinarie ledamöterna i sällskapet är 18 till antalet, årsdagen firas på Hugo Bergroths födelsedag den 18 maj och sällskapets sammanträden inleds kl. 18.18. Enligt en överenskommelse mellan sällskapet och Svenska kulturfonden skall prissumman också i fortsättningen vara 18 000 mark eller motsvarande belopp i euro.

                                                                                                                                                                                                      Mikael Reuter

Mia Falk
Mikael Reuter