Det här är den elfte artikeln i artikelserien perspektiv på finlandismer. De finlandismer som hittills tagits upp har kunnat spåras tillbaka i tiden, ibland många hundra år tillbaka. Alla dessa finlandismer förekommer fortfarande och kan ses som exempel på överlevare.
Men det finns också en stor mängd finlandismer som har försvunnit med tiden. Det kan handla om ord och uttryck som användes med största självklarhet för hundra år sedan, men som vi i dag står som frågetecken inför. Det gör dem ändå inte mindre intressanta, och jag ska därför ägna mig åt två sådana i denna artikel.
Bära vatten
Låt mig börja med uttrycket bära vatten. Frasen förkommer förstås fortfarande i den konkreta bemärkelsen, i meningar som ”De bar vatten i en hink”. Däremot betvivlar jag att det längre förekommer som idiom i betydelsen ’misslyckas’. Detta idiom tas upp både i Hugo Bergroths Finlandssvenska (1928) och i Valdemar Langlets bok Säregenheter i finländsk tidningssvenska (1930), så vi får förmoda att uttrycket då ännu förekom allmänt. Ett samtida belägg är en notisrubrik i Hufvudstadsbladet 8.12.1929: ”Underhandlingarna Mukden-Moskva ha burit vatten.” Tidningsläsarna kunde läsa i notisen att förhandlingar mellan Kina och Sovjetunionen i en då aktuell järnvägsdispyt inte hade lett till önskat resultat.
Det finns en stor mängd finlandismer som har försvunnit med tiden. Det kan handla om ord och uttryck som användes med största självklarhet för hundra år sedan, men som vi i dag står som frågetecken inför.
Det äldsta belägget jag lyckats hitta är från Åbo Tidningar 17.8.1822:
”Likasom man icke gärna och på måfå mottager en tjenare, som med eller utan skäl blifvit bortjagad från sin förra husbonde, likasom man ej anförtror sitt ärende åt den, som är beryktad för misslyckade företag, eller utväljer den till sin rådgifvare, för hvilken alla hans planer burit vatten; på samma sätt skall man äfven alltid nödgas vara på sin post, då det kommer an på att åt en verldskänndt olycklig menniska anförtro ett ärende, hvarvid allting beror af lyckan […]” (Åbo Tidningar 17.8.1822)
Ett nyare skriftligt belägg återfann jag i ett årsfesttal på Svenska litteratursällskapet av Georg Henrik von Wright, publicerat i Historiska och litteraturhistoriska studier 1960: ”Försöken att rättfärdiga vetenskapen inför religionen ha burit vatten, och de två makternas fiendskap tyckes lika uppenbar som före renässansen.”
I dag verkar uttrycket vara utdött, eller åtminstone mycket ovanligt.
Ursprung i den grekiska mytologin
Det är inte så lätt att genomskåda varifrån uttrycket bära vatten härstammar, men upphovet till uttrycket torde finnas hos de gamla grekerna och syftar på danaiderna i den grekiska mytologin. De femtio danaiderna var döttrar till kung Danaos. När de tvingades gifta sig med kung Aigyptos femtio söner, sina kusiner, dödade alla utom en av danaiderna sina män på bröllopsnatten. Som straff blev de dömda till att för alltid försöka fylla ett kärl utan botten med vatten. Ett meningslöst och resultatlöst arbete alltså. Uttrycket kan med andra ord på sätt och vis sägas vara besläktat med sisyfosarbete, ’ansträngande arbete som aldrig tycks ta slut’, efter en annan berättelse ur den grekiska mytologin där kung Sisyfos dömdes att i oändlighet rulla en ständigt nedrullande sten uppför ett berg.
Det rör inte mina kalla kläder
Ett annat, vardagligt, uttryck från förr är det rör inte mina kalla kläder, som betyder ’det angår inte mig det ringaste’. Gustaf Mauritz Armfelt använder uttrycket i ett brev skrivet den 9 juni 1812:
”Deras hat mot mig rör ej min kalla kläder. Jag är van vid hat, förföljelser och olyckor av alla slag; vid 55 år, sjukl., liknöjd om livet och utrustad med ett rent och gott samvete, är man liknöjd.” (Citerad genom Carl von Bonsdorff, 1932: Gustaf Mauritz Armfelts levnadsskildring, s. 344.)
Ett färskare skriftligt belägg återfann jag i novellen ”Serietecknaren” av Tove Jansson, publicerad 1978 i novellsamlingen Dockskåpet och andra berättelser:
”Jag har ögon i skallen, svarade Carter. Och jag gör också en serie. Men ser du jag kan säga nej. Och det rör inte mina kalla kläder ifall de misshandlar mitt jobb.”
En äldre man använder en variant av det [uttrycket] nämligen ”det rör inte mina kalla kalischer”.
Ett långlivat uttryck, alltså, men numera ovanligt. Jag frågade vänner och bekanta om de känner till uttrycket, och de finlandssvenskar som kände till det hör nästan alla till den äldre generationen. En äldre man använder en variant av det, nämligen ”det rör inte mina kalla kalischer”.
I en recension av Hugo Bergroths språkhandbok Finlandssvenska (första upplagan 1917), publicerad i Finsk tidskrift, visar Rolf Pipping sin uppskattning för denna finlandism:
Förändringar kännetecknar ett levande språk
Själv tänker jag i varje fall att det är bra att allt inte är som det alltid har varit. Det är ju ett tecken på att finlandssvenskan inte stagnerat, utan utvecklas. Förändring är en central egenskap hos ett levande språk och som så många sagt före mig så är det språk som inte förändras ett dött språk. Vissa finlandismer försvinner med tiden, andra kommer till, och det kallas språkutveckling. I dag kan vi lite häpet, kanske rentav förtjust, läsa om finlandismer som nästan alla hunnit glömma bort. Men är de värda att återuppliva? Nej, knappast.