Finlands tvåspråkighet kommer konkret till synes i att tusentals orter har namn på både finska och svenska, framför allt inom de tvåspråkiga områdena men – i synnerhet i fråga om viktigare orter – i många fall också inom enspråkigt finska och svenska områden. Också två- eller trespråkigheten i sameområdet återspeglar sig i ortnamnen: de samiska namnen har numera officiell status t.ex. på vägskyltar. Parallellnamnen kan ha uppstått på olika sätt: genom översättning, genom fonetisk anpassning eller genom att två helt oberoende namn har tagits i bruk för samma ort (t.ex. Åbo och Turku).

När det gäller användning av ortnamn på svenska och finska i vårt eget land har principen alltid varit klar. Den som talar och skriver svenska använder svenska ortnamn, och den som talar och skriver finska använder finska ortnamn. Samiska ortnamn används i samiskan i den mån orten har ett samiskt namn. Det kan i och för sig ibland  råda osäkerhet om t.ex. en enspråkigt finsk ort har ett svenskt namn, men för det mesta är bägge namnen väl etablerade. Vid tvekan kan man konsultera boken Svenska ortnamn i Finland, utgiven av Forskningscentralen för de inhemska språken.

Hur ortnamnen skall användas i texter på främmande språk har däremot hittills varit oklart. Ska man använda finska eller svenska ortnamn i broschyrer, vetenskapliga artiklar, rapporter etc. på engelska, tyska, franska, ryska, danska, estniska osv.? Vilka namn skall användas i rapporter till Europeiska unionen? Borde man kanske ge namnen både på finska och på svenska (och i fråga om samiska trakter på samiska)?  Skall man utgå från talarens eller skribentens modersmål eller någon institutions språk, eller från ortens språkliga status? I officiella sammanhang bör rimligen namnanvändningen vara konsekvent och objektiv, och fungera så att också utlänningar som inte känner till Finland så bra inte ställs inför orimliga förståelseproblem.

Ett par exempel

I mitten av 1980-talet undrade en studerande vid en folkhögskola i västra Nyland hur det kom sig att man i undervisningen i tyska använde svenska och finska ortnamn utan någon egentlig konsekvens, även om den tyskspråkiga läraren för det mesta använde svenska ortnamn eftersom hon lärt sig dem bland svenskarna i Karis. På en kurs i tysk textförståelse för finskspråkiga vid Helsingfors universitet förklarade läraren att Lapporörelsen (fi. lapuanliike) på tyska kallas  Lappo-Bewegung. När studenterna undrade varför det inte var Lapua-Bewegung var svaret bara att valet av ortnamn är godtyckligt.

En internationell namnforskarkonferens hölls i Helsingfors 1990. I konferensrapporten ingick artiklar skrivna av namnforskare i Finland och översatta till engelska eller tyska. I de artiklar som var skrivna av finskspråkiga forskare användes i översättningarna namnen Houtskari, Korppoo, Nauvo, Parainen och Turunmaa, medan de artiklar som ursprungligen var skrivna på svenska omtalade de olika orterna som Borgå, Nyland, Närpes, Nådendal, Raumo, Ulfsby, Viborg, Åbo och Åboland.

Frågan aktualiserades nyligen när en kommun kontaktade forskningscentralens namnvård och undrade vilka namn som borde användas i en broschyr på engelska. Finnairs publikation Blue Wings fick i höstas kritik för rubriken ”Timeless Tammisaari” och redaktionen tog kontakt med namnvården för att få råd om detta ”evighetsproblem”. En översättare förklarade i tidningen Översättaren (8/96) att hon tills vidare hade löst problemet genom att använda ursprungstextens finska eller svenska namnformer och ange namnet på det andra språket inom parentes som översättarens anmärkning.

Osäkerheten är förståelig. Hittills har det inte getts några rekommendationer i frågan. Men åtminstone för publikationer av officiell karaktär finns det ett klart behov av konsekventa riktlinjer.

Många översättare känner igen problemet också från översättningar i motsatt riktning. Då texter översätts till svenska eller finska från ett språk som i sin tur är en översättning, kan det hända att namnen är andra än på ursprungsspråket. En notis i våra tidningar för ett antal år sedan berättade t.ex. om ett våldsamt snöfall i den danska staden  Elsinore. Bara de som kan sin Hamlet visste att det var Helsingør som avsågs.

Språklagstiftningen

Språklagstiftningen i Finland utgår från 14 § regeringsformen, där det stadgas att finska och svenska är landets nationalspråk. Enligt regeringsformens terminologi innebär nationalspråk att både finska och svenska är officiella språk i republiken. En central princip i språklagstiftning-en är att nationalspråken är likställda.

När regeringsformens bestämmelser om grundrättigheter reformerades 1995 ändrades också ordalydelsen i 14 §. Utöver bestämmelserna om finskan och svenskan som nationalspråk – där tvåspråkighetsprincipen bekräftades och snarast stärktes – intogs ett nytt moment som slår fast också andra språkgruppers rätt att upprätthålla och utveckla sin egen kultur. Där nämns särskilt samerna som ursprungsfolk, och momentet innehåller en hänvisning till lagstiftningen om samernas rätt att använda samiska hos myndigheter.

I språklagen av 1922 med senare ändringar finns närmare bestämmelser om myndigheternas användning av finska och svenska. Enligt språklagen är ämbetsdistrikt och självstyrelseområden (län, kommuner osv.) antingen enspråkigt finska eller svenska eller tvåspråkiga med finsk eller svensk majoritet.

En kommun är tvåspråkig om den språkliga minoriteten uppgår till mer än 8 % av invånarna eller om den utgör minst 3 000 personer. En tvåspråkig kommun kan inte förklaras enspråkig om inte minoriteten har sjunkit under 6 %. Statsrådet fastslår vart tionde år den språkliga indelningen av områdena utifrån den officiella statistiken. Det senaste beslutet gäller åren 1993–2002.

I fråga om det externa ämbetsspråket är den allmänna regeln enligt språklagen att offentliga anslag och kungörelser och andra handlingar som myndigheterna riktar till invånarna inom enspråkiga områden skall vara avfattade på områdets språk och inom tvåspråkiga områden på bägge språken.

Språklagstiftningen och framför allt bestämmelserna om det externa ämbetsspråket bygger alltså på en fullständig likställdhet mellan personer tillhörande de olika språkgrupperna. Det enda undantaget är lagstiftningen om Ålands självstyrelse, som tryggar landskapets enspråkigt svenska status.

Valet av namn

Lagstiftningen nämner ingenting om användningen av namn på andra språk än finska och svenska. Däremot finns det ett statsrådsbeslut från 1982 om ämbetsdistrikts och självstyrelseområdens samt vissa trafikplatsers namn med följande något kryptiska formulering i första paragrafen:

”På ett enspråkigt finskt ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde och på järnvägens trafikplatser skall användas en på den finska namnformen baserad benämning och på ett enspråkigt svenskt område och enspråkigt svensk trafikplats en på den svenska namnformen baserad benämning. Likväl skall på enspråkigt ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde och enspråkig trafikplats på det andra språket användas en på namnets parallellform baserad benämning, om i namnet ingår landskapets namn eller något av följande ortnamn:”

Denna lista över ”följande ortnamn” är alltså en officiell förteckning över de enspråkiga kommunernas parallellnamn på det andra språket. Här fastslås t.ex. att Idensalmi är det officiella svenska namnet på fi. Iisalmi och på motsvarande sätt Maarianhamina det officiella finska namnet på Mariehamn.

I beslutets andra paragraf anges sedan den allmänna principen att för tvåspråkiga  områden används i finsk text det finska namnet och i svensk text det svenska namnet.

Antalet kommuner med officiella namn på båda språken är alltså betydligt större än antalet tvåspråkiga kommuner.

Om man nu gick in för att på främmande språk alltid nämna bägge de officiella namnformerna skulle detta leda till ett övermått av dubbelnamn. Dessutom skulle man också i det fallet vara tvungen att klargöra när det finska respektive svenska namnet skall stå först. Enligt likställdhetsprincipen skulle detta kunna avgöras bara av kommunernas och städernas språkliga status, så att namnet på majoritetens språk står först. En sådan praxis kan kanske tänkas i strikt officiella sammanhang, men knappast i normal löpande text.

Forskningscentralens rekommendation

Inom Forskningscentralen för de inhemska språken har frågan utretts ingående i samarbete mellan den finska och den svenska namn- och språkvården. Enligt forskningscentralen är det skäl att beakta inte bara ortens språkliga status utan också textens språk, på det sättet att språk som är nära besläktade med finskan respektive svenskan står i en särställning.

Forskningscentralens finska och svenska språknämnd har på ett gemensamt möte i januari 1997 fattat beslut om följande rekommendation:

I finskan används finska, i svenskan svenska och i samiskan samiska ortnamn (i den mån det finns etablerade namn på dessa språk). Praxisen för namnanvändningen i samiskan preciseras senare av den samiska språknämnden.

I språk som är nära besläktade med finskan (t.ex. estniska) används de finska ortnamnen, om det inte på språket i fråga finns ett annat etablerat namn på orten.

I skandinaviska språk används de svenska namnen, om det inte på språket i fråga finns ett annat etablerat namn på orten. Utöver de svenska namnen på tvåspråkiga kommuner och de svenska namn på enspråkigt finska kommuner som officiellt har stadfästs genom stadsrådsbeslutet av 1982 finns det ett antal inofficiella svenska kommunnamn med gammal hävd. I officiella sammanhang används bara de officiella namnen när det är fråga om Finland av i dag. Främst historiska texter kan det emellertid vara motiverat att använda gamla svenska namn som Kiukais (Kiukainen), Kristina (Ristiina), Vemo (Vehmaa) och Virmo (Mynämäki). – I vilken mån isländskan och färöiskan följer samma principer som de skandinaviska språken är en fråga som närmast de isländska och färöiska språknämnderna bör ta ställning till.

I andra språk används för enspråkiga kommuner och andra förvaltningsområden samt för orter inom dem namnen på områdets officiella språk (t.ex. Iisalmi, Mariehamn) och för tvåspråkiga kommuner och andra förvaltningsområden samt för orter inom dem namnen på områdets majoritetsspråk  (t.ex. Kokkola, Hanko och Porvoo men Jakobstad, Pargas och Ekenäs, Kauppiaankatu i Helsingfors och Köpmansgatan i Pargas).

Rekommendationen gäller bara offentliga administrativa namn som t.ex. namn på städer och kommuner, byar, stadsdelar, gator osv. samt namn på landskap och län. Ett undantag i fråga om landskapsnamnen är de fall då landskapet har ett etablerat namn på språket i fråga (t.ex. eng. Karelia, Lapland, Ostrobothnia). – Privata adresser och dylikt omfattas naturligtvis inte av rekommendationen.

Framför allt i turistbroschyrer, uppslagsverk och liknande information rekommenderar vi att också namnet på minoritetsspråket anges, t.ex. Turku (in Swedish Åbo), Jakobstad (in Finnish Pietarsaari).

För att rekommendationen skall vara lättare att följa publicerar vi här en förteckning över samtliga kommuner som har namn på båda språken.

Kommuner med officiella namn på båda språken

Namnet på kommunens språk, eller för tvåspråkiga kommuner på majoritetsspråket, står i fetstil.

Källa: Statistikcentralens kommunförteckning 27.12.1995 (Borgå lk och Lojo kommun strukna då de har slagits samman med respektive stad).

Finsk-svensk lista

Artjärvi ‑ Artsjö

Askainen ‑ Villnäs

Enontekiö ‑ Enontekis

Espoo ‑ Esbo

Eurajoki ‑ Euraåminne

Hailuoto ‑ Karlö

Hamina ‑ Fredrikshamn

Hanko ‑ Hangö

Helsinki ‑ Helsingfors

Houtskari ‑ Houtskär

Hyvinkää ‑ Hyvinge

Hämeenkyrö ‑ Tavastkyro

Hämeenlinna ‑ Tavastehus

Iisalmi ‑ Idensalmi

Ikaalinen ‑ Ikalis

Ilomantsi ‑ Ilomants

Inari ‑ Enare

Inkoo ‑ Ingå

Isojoki ‑ Storå

Isokyrö ‑ Storkyro

Jokioinen ‑ Jockis

Joroinen ‑ Jorois

Järvenpää ‑ Träskända

Kaarina ‑ S:t Karins

Kajaani ‑ Kajana

Kalajoki ‑ Bötom

Karjaa ‑ Karis

Karjalohja ‑ Karislojo

Karkkila ‑ Högfors

Kaskinen ‑ Kaskö

Kauniainen ‑ Grankulla

Kaustinen ‑ Kaustby

Kemiö ‑ Kimito

Kerava ‑ Kervo

Kirkkonummi ‑ Kyrkslätt

Kokemäki ‑ Kumo

Kokkola ‑ Karleby

Korppoo ‑ Korpo

Kristiinankaupunki ‑ Kristinestad

Kruunupyy ‑ Kronoby

Kustavi ‑ Gustavs

Kälviä ‑ Kelviå

Köyliö ‑ Kjulo

Lahti ‑ Lahtis

Laihia -Laihela

Lappeenranta ‑ Villmanstrand

Lapinjärvi ‑ Lappträsk

Lapua ‑ Lappo

Lieto ‑ Lundo

Liminka ‑ Limingo

Lohja ‑ Lojo

Lohtaja ‑ Lochteå

Loviisa ‑ Lovisa

Luoto ‑ Larsmo

Maalahti Malax

Maarianhamina ‑ Mariehamn

Maksamaa ‑ Maxmo

Merikarvia ‑ Sastmola

Mikkeli ‑ S:t Michel

Mikkelin mlk. ‑ S:t Michels lk.

Mustasaari ‑ Korsholm

Myrskylä ‑ Mörskom

Naantali ‑ Nådendal

Nauvo ‑ Nagu

Noormarkku ‑ Norrmark

Nousiainen ‑ Nousis

Närpiö ‑ Närpes

Oravainen ‑ Oravais

Oulu ‑ Uleåborg

Parainen ‑ Pargas

Paimio ‑ Pemar

Pernaja ‑ Pernå

Perniö ‑ Bjärnå

Pietarsaari ‑ Jakobstad

Pedersören kunta ‑ Pedersöre

Piikkiö ‑ Pikis

Pirkkala ‑ Birkala

Pohja ‑ Pojo

Pomarkku ‑ Påmark

Pori ‑ Björneborg

Pornainen ‑ Borgnäs

Porvoo ‑ Borgå

Pyhtää ‑ Pyttis

Raahe ‑ Brahestad

Raisio ‑ Reso

Rauma ‑ Raumo

Ruotsinpyhtää ‑ Strömfors

Rymättylä ‑ Rimito

Sauvo ‑ Sagu

Savonlinna ‑ Nyslott

Sipoo – Sibbo

Siuntio ‑ Sjundeå

Särkisalo ‑ Finby

Taivassalo ‑ Tövsala

Tammisaari ‑ Ekenäs

Tampere ‑ Tammerfors

Teuva ‑ Östermark

Tornio ‑ Torneå

Turku ‑ Åbo

Tuusula ‑ Tusby

Ulvila ‑ Ulvsby

Uusikaarlepyy ‑ Nykarleby

Uusikaupunki ‑ Nystad

Vaasa ‑ Vasa

Vantaa ‑ Vanda

Vehkalahti ‑ Veckelax

Veteli ‑ Vetil

Vihti ‑ Vichtis

Virrat ‑ Virdois

Vähäkyrö ‑ Lillkyro

Vöyri ‑ Vörå

Ylitornio ‑ Övertorneå

Ähtäri ‑ Etseri

 

Svensk-finsk lista

Artsjö ‑ Artjärvi

Birkala ‑ Pirkkala 

Bjärnå ‑ Perniö

Björneborg ‑ Pori 

Borgnäs ‑ Pornainen 

Borgå ‑ Porvoo 

Brahestad ‑ Raahe

Bötom ‑ Karijoki 

Ekenäs ‑ Tammisaari

Enare ‑ Inari 

Enontekis ‑ Enontekiö 

Esbo ‑ Espoo

Etseri ‑ Ähtäri

Euraåminne ‑ Eurajoki

Finby ‑ Särkisalo

Fredrikshamn Hamina 

Grankulla ‑ Kauniainen 

Gustavs ‑ Kustavi 

Hangö ‑ Hanko 

Helsingfors ‑ Helsinki 

Houtskär – Houtskari 

Hyvinge ‑ Hyvinkää

Högfors ‑ Karkkila 

Idensalmi ‑ Iisalmi 

Ikalis ‑ Ikaalinen

Ilomants ‑ Ilomantsi 

Ingå ‑ Inkoo

Jakobstad ‑ Pietarsaari

Jockis ‑ Jokioinen

Jorois ‑ Joroinen

Kajana ‑ Kajaani 

Karis ‑ Karjaa

Karislojo ‑ Karjalohja 

Karleby ‑ Kokkola

Karlö Hailuoto 

Kaskö ‑ Kaskinen

Kaustby ‑ Kaustinen

Kelviå ‑ Kälviä

Kervo ‑ Kerava 

Kimito ‑ Kemiö

Kjulo ‑ Köyliö

Korpo  ‑ Korppoo 

Korsholm ‑ Mustasaari

Kristinestad ‑ Kristiinankaupunki 

Kronoby ‑ Kruunupyy

Kumo ‑ Kokemäki 

Kyrkslätt ‑ Kirkkonummi 

Lahtis ‑ Lahti

Laihela ‑ Laihia 

Lappo ‑ Lapua

Lappträsk ‑ Lapinjärvi

Larsmo ‑ Luoto

Lillkyro ‑ Vähäkyrö

Limingo ‑ Liminka

Lochteå ‑ Lohtaja 

Lojo ‑ Lohja 

Lovisa ‑ Loviisa

Lundo ‑ Lieto 

Malax ‑ Maalahti

Mariehamn ‑ Maarianhamina

Maxmo ‑ Maksamaa

Mörskom ‑ Myrskylä 

Nagu ‑ Nauvo

Norrmark ‑ Noormarkku 

Nousis ‑ Nousiainen

Nykarleby ‑ Uusikaarlepyy 

Nyslott ‑ Savonlinna

Nystad ‑ Uusikaupunki

Nådendal ‑ Naantali

Närpes ‑ Närpiö 

Oravais ‑ Oravainen

Pargas ‑ Parainen 

Pedersöre ‑ Pedersören kunta 

Pemar ‑ Paimio

Pernå ‑ Pernaja 

Pikis ‑ Piikkiö

Pojo ‑ Pohja 

Pyttis ‑ Pyhtää 

Påmark ‑ Pomarkku

Raumo ‑ Rauma

Reso ‑ Raisio

Rimito ‑ Rymättylä

S:t Karins ‑ Kaarina

S:t Michel ‑ Mikkeli 

S:t Michels lk. ‑ Mikkelin mlk

Sagu ‑ Sauvo 

Sastmola ‑ Merikarvia 

Sibbo ‑ Sipoo

Sjundeå ‑ Siuntio

Storkyro ‑ Isokyrö 

Storå ‑ Isojoki

Strömfors ‑ Ruotsinpyhtää 

Tammerfors ‑ Tampere

Tavastehus ‑ Hämeenlinna 

Tavastkyro ‑ Hämeenkyrö

Torneå ‑ Tornio 

Träskända ‑ Järvenpää 

Tusby ‑ Tuusula

Tövsala ‑ Taivassalo 

Uleåborg ‑ Oulu

Ulvsby ‑ Ulvila 

Vanda ‑ Vantaa

Vasa ‑ Vaasa

Veckelax ‑ Vehkalahti

Vetil ‑ Veteli

Vichtis ‑ Vihti

Villmanstrand ‑ Lappeenranta

Villnäs ‑ Askainen

Virdois ‑ Virrat 

Vörå ‑ Vöyri

Åbo ‑ Turku 

Östermark ‑ Teuva 

Övertorneå ‑ Ylitornio