Var blev de marginella språkfenomenen?
4/2011

Robin Valtiala

Var blev de marginella språkfenomenen?

Enkel biljett? Från Sverige till Finland med kärlek, längtan och vemod. Red. Josefin Almer och Ylva Larsdotter. Söderströms, 2011. 151 sidor. "Så bra svenska du talar!”. En antologi om finlandssvenskars möten med Sverige. Red. Lelitha Verghese Gyllingberg. Söderströms, 2011. 205 sidor.

Söderströms har i år gett ut två antologier om att utvandra. En där svenskar som bott eller bor i Finland får berätta sina historier, och en där finlandssvenskar får berätta om motsvarande erfarenheter av Sverige. Svenskarnas heter Enkel biljett?, och finlandssvenskarnas heter ”Så bra svenska du talar!”. Det här senare uttrycket behöver de flesta finlandssvenskar säkert ingen förklaring till, för att ha situationen klar för sig. Det är vad s.k. rikssvenskar ofta säger till finlandssvenskar, det vill säga berömmer deras modersmål. På grund av att många i Sverige fortfarande tror att finlandssvenska är det samma som svenska med finsk brytning.

Utöver den här mångåriga erfarenheten av grannlandet har skribenterna inte särskilt mycket gemensamt, bortsett från att de alla är vuxna. Här finns få yrkesförfattare, ganska många journalister och många vars område av presentationerna att döma inte alls är det skrivna ordet; men texterna är allmänt välformulerade. Det är något befriande i att förlaget har valt det här konceptet, istället för att koncentrera sig på t.ex. kända kolumnister, vars texter man kanske skulle ha haft en känsla av att ha läst förut i lite annan form.

Ett av de inflyttade svenskarnas största bekymmer är inte oväntat den finska partitiven. För finlandssvenskarnas del finns det större rent språkliga problem än man kanske kunde tro. Som finlandssvensk kan man själv tycka att man talar på så gott som exakt samma sätt som den svensktalande från grannlandet, men uppfattningen är inte ömsesidig. Finländarens språk är ”vackert sjungande” och ”exotiskt”, men mycket svårt att förstå (ibland möjligen på grund av en ansträngning att inte förstå). Att det kan vara så här behöver ingen finlandssvensk som har vistats i Sverige bli upplyst om, men idén är förstås att saken ska gå hem hos svenskarna. Personligen tycker jag i alla fall nuförtiden att många svenskar inte alls har den här attityden, och de erfarenheter det berättas om här är också ofta sådant som har utspelat sig för många årtionden sedan.

Å andra sidan behöver jag inte vara svensk för att irritera mig på en underlig finlandssvensk mytbildning kring det egna språket. Mats Fors kunde ha försökt bevisa sitt underliga påstående att svenskan i Finland har ett rikare ordförråd än den i Sverige.  Som språkvetare utgår jag från att alla språk är lika uttrycksfulla, p.g.a. att det alltid går att forma språket så att det kan uttrycka det som det inte tidigare har behövt kunna uttrycka.

Skribenterna har bott i åratal eller årtionden i sitt grannland, men när det gäller deras anekdoter och reflektioner förvånar det mig i hur hög grad de nöjer sig med allmängods. Som att diskutera uppfattningen att svenskar anses glättiga och älskar småprat, att finnarna lätt anses aggressiva om de talar med skärpa. Att svenskarna säger att finlandssvenskarna talar som mumintroll. Också när det gäller att ta upp språkliga uttryck i de båda länderna går man ofta inte heller längre än till det som i folks medvetande är vanliga markörer på gränsen till klichéer. Som ordet ”lagom” som sägs sammanfatta den svenska mentaliteten, vem har inte hört det förut? Och att Sverige har mellanmjölk brukar också anses symboliskt. I Finland har vi mellanöl, analyserar man fenomenet så ytligt på ordnivå är vi per definition lika lagom som svenskarna.

Jag önskar att man gått lite längre i reflekterandet över nya eller äldre, och mer marginella, ord och uttryck. De där man hör och inte förstår, eller inte förstår ursprunget till. Jag menar inte att skribenterna borde analysera med en lingvistisk vokabulär, det som intresserar mig vore erfarenheterna av hur språket används i konkreta situationer.

Jag skulle vilja förstå en konstighet som varför det socialdemokratiska partiet i Sverige kallas ”socialdemokratin”. Moderaterna kallas inte moderationen och Sverigedemokraterna kallas inte sverigedemokratin. Det här om något kanske berättar om den svenska mentaliteten under det senaste århundradet, att socialdemokraterna inte har varit helt liktydiga med staten men har en ideologi som ändå går långt utöver deras parti. Man får väl hoppas att den dagen det finns ett system som ”sverigedemokrati” i alla fall är långt borta.

På gott och lite på ont blir det här ett antal sympatiska berättelser om nästan allt. De roligaste detaljerna är ofta de som kommer på sladden, som när Janina Orlov som barn började tycka om Sverige i en lägenhet på Folkungagatan där det gick en ”trapp” upp till fönstret så att katten kunde klättra in. Ylva Larsdotters och Mark Levengoods personliga jordnära texter tycker jag bland annat mycket om. En del skribenter behandlar konceptet som ett forum för allt man överhuvudtaget vill få sagt, som när Maria Wetterstrand berättar att hennes man är släkt med Sauli Niinistö.

Tonfallet är artigt och välvilligt, eller politiskt korrekt, som man kan vänta sig och som det ska vara. Det sista böcker av det här slaget ska försöka åstadkomma är väl grannhat. Skribenterna tar inte den goda grannskapen förgiven. Även om vi är nära är vi inte i alla avseenden så nära att det inte plötsligt kan uppstå en djupare klyfta än vi kan ana, som kanske inte längre kan överbryggas. När jag först tänker att Julia Wiraeus gör tidsskillnaden på en timme mellan länderna till något lite krystat symboliskt, är min andra tanke ändå att det speglar en relevant känsla.

När skribenterna är kritiska mot sitt nya land, lägger de oftast tonvikten på hur de var kritiska i början, och kommer senare fram till att det till stor del berodde på deras egna fördomar. Ändå kan avigsidan av den här artigheten ibland göra ett intryck av humorfrihet. ”Vi skrattar åt varand­ras sätt att tala” kommenteras det emellanåt, och det framställs varje gång som sårande och negativt. Mobbning och främlingshat är ju en sak, men språk kan ju faktiskt vara något av det roligaste (även i betydelsen ”komisk”) som finns. Och hur rösten används i vardagskulturen som också den kan vara komisk. Jag själv har precis lika roligt åt de rikssvenska männens kvillrande, den osannolika basrösten i finsk reklam så fort de handlar om något som har med bilar att göra (PÖSÖ!), och åt det finlandssvenska tonfallet i medierna där varje bokstav uttalas för sig som om man dikterade ett stavningstest.

När den verkligt bitande kritiken kommer drabbar den det egna landet. Som när Heidi Avellan äntligen säger det jag i åratal har tänkt, att den ”svenska avundsjukan” snarare kan kallas ”det demokratiska svenska självförtroendet”. Till skillnad från inställningen i Finland, där det t.ex. är självklart att bonusdirektörer ska få ta för sig. Och som när Larrie Griffis berättar om när han en gång föll av cykeln på natten i Helsingfors, och om hur lätt det var att ringa efter hjälp, till skillnad från hur dåligt den allmänna vården tydligen nu har börjat fungera i Sverige. Bitsk mot båda länderna är Yrsa Stenius, i sin lysande text som handlar mest om orsakerna till att synen på makten har blivit olika i de respektive länderna.

Robin Valtiala
Skribenten är författare och kritiker.

I denna tidskrift: 4/2011