Våra fyrfota vänners färggranna namn
1/2012

Minna Saarelma-Paukkala

Våra fyrfota vänners färggranna namn

Marianne Blomqvist: Våra fyrfota vänner har också namn. Skrifter utgivna av Svenska folkskolans vänner 2011. Volym 190. 129 sidor.

Marianne Blomqvist har skrivit en liten bok som handlar om namn på hästar, kor och tjurar, hundar och katter i Svenskfinland. Hennes syfte är, som hon skriver i förordet till boken, att ”beskriva de namn som är eller har varit i bruk från Karleby i norr till Hangö i söder, från Pyttis i öster till Åland i väster”. I tid sträcker sig undersökningen från senare hälften av 1800-talet fram till i dag; några äldre exempel presenteras också i boken.

Namnforskarna i Finland har inte varit särskilt aktiva med att publicera böcker om djurnamn. Det största intresset har traditionellt riktats mot ortnamn och personnamn, både bland de svensk- och finskspråkiga namnforskarna. Marja Kalskes doktorsavhandling Suomessa syntyneiden hevosten nimistö (2005) handlar om hästnamn i Finland, och mina egna böcker Koirien nimipäiväkirja – Bella, Niksu vai Romeo? (2011) och Kissojen nimipäiväkirja ‑ Viiru, Nöpö vai Kassinen? (2012) är populärvetenskapliga böcker om hundnamn och kattnamn. Marianne Blomqvists nya bok är däremot den första boken som handlar om namn på de fyra vanligaste husdjursarterna i vårt land. Således är den en riktigt välkommen publikation inom namnforskningen i Finland.

Blomqvists bok är på många sätt banbrytande, men hon är inte den första som har undersökt djurnamn i Svenskfinland. Ernst Nordström gav redan år 1921 ut en artikel med titeln Svenska husdjursnamn i Finland under svenska tiden, och Lars Huldén publicerade år 1993 artikeln Konamn och kommunikation.

Blomqvists bok riktar sig till en bred läsekrets, d.v.s. vanliga djurintresserade finlandssvenskar. Framställningen är därför ganska populärvetenskaplig. Författaren har undvikit vetenskapliga termer och begränsat antalet källhänvisningar i texten. Hon skriver ofta ganska lätt och humoristiskt – utan att förlora sin identitet som forskare. Boken innehåller också många roliga bilder, både gamla och nya, på olika husdjur. ”Jag erkänner gärna att humorn spelat in när jag valt exempel”, skriver Blomqvist i förordet.

Materialet till boken har samlats in från många olika källor, dels genom intervjuer med studenter, kolleger, vänner, kontrollassistenter och ägare av ridstall och hundhotell, dels genom studier av dagstidningar, utställningskataloger, skönlitteratur m.m. En stor del av namnmaterialet härstammar ur Svenska litteratursällskapets samling Vad heter djuret? från 1983 (SLS 1437), som innehåller drygt 20 000 namnbelägg. Lars Huldéns samling Konamn från 1993 (SLS 1787) har också varit en nyttig källa. Blomqvist sammanställde ursprungligen materialet för namnlängder för almanackor över djurnamn, som publicerades i mitten av 1990-talet.

Boken innehåller fyra huvudkapitel: om häs tar, kor och tjurar, hundar och om katter. I varje kapitel berättar Blomqvist om djurens historia med människan och hur de vanligaste husdjursarterna har kommit till Finland. Hennes analyser av ord i finlandssvenskan för hästar, nötkreatur, hundar och katter är belysande. Men naturligtvis är det djurnamnen som står i fokus i boken – och speciellt tilltalsnamnen, d.v.s. de namn som djurens ägare för det mesta använder i vardagslivet. Blomqvist analyserar hur namn bildas, och vilka namngivningsgrunder som ligger bakom namnen. Hon betraktar sitt material också historiskt: hur har namnen ändrats över tid? En lista på arkiv och källor, en litteraturlista och ett namnregister ingår i slutet av boken.

Hos oss har hästar främst fungerat som drag- och riddjur och arbetat inom jord- och skogsbruk. Flest hästar fanns det i Finland under första halvan av 1900-talet: toppåret var 1950 med 408 797 registrerade hästar. Blomqvist har delat in 1900-talets hästnamn i Svenskfinland i fyra huvudgrupper enligt namngivningsgrund: 1. Karakteriserande namn (färg: Brunte, Svarten, storlek: Lillpålle, Storpålle, andra egenskaper: Lustig, Snälla), 2. Personbeteckningar (Gammelman, Lady), 3. Uppkallelse, dvs. namn efter levande eller avlidna personer eller djur (Caesar, Ringo) och   4. Förnamn och smeknamn utan uppkallelse (Hasse, Lotta).

Forskarna har visat att det fanns nötkreatur i Finland redan under förhistorisk tid, men antalet kor och tjurar växte under medeltiden. På 1700-talet hade t.ex. åländska kor sådana namn som Hjärtros, Liljan, Rosöga och Äppelgås.

Blomqvist har kategoriserat 1900-talets konamn i fem grupper: 1. Karakteriserande namn (färg och mönster: Vitros, Pricka, beteende: Dansig, Vacker), 2. Födelsetid, födelseort eller ursprung (Majken, från Esse: Esse-Krona), 3. Personbeteckningar (Grevinna, Hemma-fröken), 4. Uppkallelse (Kleopatra, Lillbabs) och 5. Förnamn och smeknamn utan uppkallelse (Ebba, Dora).

I slutet av 1800-talet togs årsbokstäver i bruk på några gårdar i Finland, och år 1957 rekommenderades det för första gången att de nötkreatur i hela landet som föddes ett visst år skulle registreras med namn på samma bokstav (Agata, Alina, Amalia, följande år Bella, Brunetta, Bella o.s.v.). När Finland anslöt sig till EU år 1995, började man identifiera korna och tjurarna med nummer, och namngivningen blev då frivillig.

Hunden är människans äldsta husdjur, ”människans bästa vän”, som vaktar och varnar för fiender, hjälper till vid jakt och vallar boskap. I många familjer har hunden nästan blivit en familjemedlem. Blomqvists kategorisering av hundnamn omfattar sex grupper: 1. Namn bildade till ord för ’hund’ (Canis, Dog), 2. Karakteriserande namn (Pricken, Sleepy), 3. Namn bildade till personbetecknande ord (Jäntan, Prins), 4. Fiktiva förebilder (Milou, Sinbad), 5. Namn bildade till personnamn (Betty, Rufus), 6. Byte av namn och två eller flera namn (Marvellous Madam Moonlight > Frida, Stalin > Stalina). På 1900-talet blev personnamnen stegvis den vanligaste namntypen bland hundarna. Hundägare har också hämtat allt fler namn ur litteraturen, barnböcker, tecknade serier, o.s.v.

Katten har varit speciellt nyttig som råttjägare i uthus och ladugårdar, men under 1800-talet blev den också innekatt. Katternas namn liknar på många sätt hundarnas namn. Blomqvist har listat sju huvudtyper: 1. Typiska kattnamn (Misse, Pelle), 2. Karakteriserande namn (Grållan, Hoppan), 3. Fiktiva förebilder (Mymlan, Svanslös), 4. Namn bildade till personnamn av olika slag (Chaplin, Lisa), 5. Rimmande namn (Snubban och Stubban), 6. Två eller flera namn (Josefina alias Fini) och 7. Byte av namn (Casanova > Cassu).

Sammanlagt presenteras cirka 1 300 olika namn i boken. Namnmaterialet är mångsidigt och färggrant precis som våra djurnamn är. Presentationen av materialet gör boken intressant och inspirerande. Det är klart att man kunde ha kategoriserat djurnamnen också på andra sätt, och analysen av namngivningen kunde ha varit ännu noggrannare och djupare. Men allt är inte möjligt i en liten bok, och läsare som har ett mer akademiskt intresse för djurnamn kan hitta nyttiga källor i litteraturlistan. Sammantaget kan man säga att Marianne Blomqvists bok är en fin introduktion till djurnamn och djurnamnsforskningen i Svenskfinland.

Minna Saarelma-Paukkala
Skribenten är docent i namnforskning vid Helsingfors universitet och har bl.a. pub­licerat böcker och gett ut artiklar om den finska namnsdagstraditionen, finländarnas förnamn och djurnamn.

I denna tidskrift: 1/2012