Huvudorden binds ofta samman av allitteration eller rim, och de kan bestå av ord som inte förekommer i andra sammanhang.

Det kom ett brev till Språkbruk som handlade om idiomatiska uttryck av typen hus och hem, bära eller brista, i sus och dus. Brevskrivaren önskade att vi skulle skriva om sådana uttryck. Hon hade själv gjort iakttagelser om dem, bland annat att de ofta innehåller allitteration (hus och hem, pick och pack, flyga och fara, med nöd och näppe) eller rim (knall och fall, rubb och stubb, i sus och dus, i ur och skur).

Urban Östberg har skrivit om sådana uttryck i Språkbruk 1/2002(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun) och 1/2015(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun). De kallas ordpar och hör till idiomen, som är en grupp av fasta fraser i språket. Östberg konstaterar att ordparen består av två betydelsebärande huvudord som har lika stor betydelse. Huvudorden hör alltid till samma ordklass, och mellan dem och ibland också före dem finns en konjunktion (hus och hem, ditt och datt, flyga och fara, som klippt och skuren) eller en preposition (hack i häl, huller om buller, i ur och skur). Huvudorden binds ofta samman av allitteration eller rim, och de kan bestå av ord som inte förekommer i andra sammanhang, som dus, näppe, ur, datt och huller i de ordpar som nämns ovan. Huvudorden kan vanligen inte ersättas av ett annat ord eller en annan form. Om de är verb kan de dock ibland böjas; flyga och fara kan till exempel böjas i presens, flyger och far. Innehållsmässigt är huvudorden ofta synonymer (hus och hem, som klippt och skuren, sveda och värk), men det kan också röra sig om motsatser (bära eller brista, i nöd och lust) eller ett slags uppräkningar (gator och torg).

Urban Östberg påpekar att ordpar förekommer i alla språk. Det är inte ovanligt att ordpar i olika språk motsvarar varandra helt eller delvis. Som exempel på ett svenskt ordpar med direkta motsvarigheter i andra språk nämner Östberg bland annat utan rim och reson, som motsvaras av without rhyme or reason på engelska och av sans rime ni raison på franska. Att ett ordpar har en motsvarighet i ett annat språk betyder dock inte automatiskt att denna motsvarighet är den bästa översättningen. Även om orden i ordparet motsvarar varandra på de båda språken kan det finnas variationer när det gäller användningsområde, frekvens och stilistisk valör.

Finlandssvenska ordpar

I en språkvariant som finlandssvenska finns det ordpar som helt eller delvis avviker från uttryck med motsvarande betydelse i standardsvenskan. I många fall används de finlandssvenska och de standardsvenska varianterna sida vid sida i finlandssvenskan.

Jag har botaniserat lite bland de särfinlandssvenska ordparen i Finlandssvensk ordbok.  I många fall, men inte alltid, kan de härledas till motsvarande finska uttryck.

Delvis avvikande ordpar

Vissa av de finlandssvenska ordparen skiljer sig inte mycket från sina standardsvenska motsvarigheter. Det kan vara fråga om avvikande prepositioner, som i uttrycket från hand till mun i stället för ur hand i mun, eller så kan ett av orden i ordparet vara avvikande, som i ordparet ett och varje i stället för standardsvenskans ett och annat, litet av varje och i ordparet just och jämnt i stället för nätt och jämnt. Det sistnämnda ordparet har förresten också en finlandssvensk variant med två identiska huvudord, nämligen just och just.

I finlandssvenskan handlar det inte bara om leda utan också om lust – även om lusten i något skede förbyts i leda.

Ordparet av och an har en särfinländsk betydelse utöver den standardsvenska. I standardsvenskan anger uttrycket planlösa rörelser fram och tillbaka över korta sträckor (vanka av och an på golvet), men i Finland kan det dessutom användas om planerade rörelser över längre sträckor, ofta i betydelsen ’som hastigast’: jag går av och an till posten, jag åker av och an till jobbet.

Ordparet till lust och leda motsvaras inte av något ordpar i standardsvenskan, utan det heter till leda eller ända till leda. Här kan vi säga att det finlandssvenska uttrycket har en vidare och positivare betydelse än de standardsvenska; i finlandssvenskan handlar det inte bara om leda utan också om lust – även om lusten i något skede förbyts i leda.

Helt avvikande ordpar

Vissa av de finlandssvenska ordparen har ingen likhet alls med motsvarande uttryck i standardsvenskan. Det gäller hopa och ro, som motsvaras av stöta och blöta eller vela fram och tillbaka. Ett annat sådant ordpar är sist och slutligen, som motsvaras bland annat av i själva verket, när allt kommer omkring, trots allt, egentligen. En motsvarighet som också används i svenskan är det ursprungligen danska till syvende och sist. Här kan det påpekas att uttrycket sist och slutligen i standardsvenska betyder ’som allra sista punkt’ (Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien) eller ’i sista hand’ (Svenskt språkbruk).

Uttrycket
Uttrycket ”hopa och ro” är en finlandism som i standardsvenskan motsvaras av ”stöta och blöta” eller ”vela fram och tillbaka”.

Finlandssvenskan har också en egen variant av utan rim och reson, nämligen varken huvud eller fötter. Uttrycket motsvarar inte helt det motsvarande finska uttrycket heller, för på finska heter det ei päätä eikä häntää ’varken huvud eller svans’.

Det finlandssvenska ordparet med händer och tänder motsvaras på standardsvenska av med näbbar och klor. Intressant nog lyder den finska motsvarigheten kynsin hampain ’med klor och tänder’. Det finska ordparet har alltså en komponent som återfinns i den finlandssvenska motsvarigheten (tänder) och en komponent som återfinns i den standardsvenska (klor). Outgrundliga är språkets vägar!

Ordpar av typen ”på sätt eller annat”

Finlandssvenskan har en förkärlek för ordpar av typen på sätt eller annat, av orsak eller annan, i form eller annan. Mikael Reuter har behandlat dessa uttryck bland annat i sin bok Så här ska det låta (sidan 173). Han konstaterar att uttrycken är en direkt översättning av motsvarande finska uttryck (tavalla tai toisella, syystä tai toisesta, muodossa tai toisessa) och att de standardsvenska motsvarigheterna på ett eller annat sätt, av en eller annan orsak, i en eller annan form bör användas i vårdat språk. Han påpekar dock att det också i standardsvenskan finns liknande konstruktioner, nämligen tidsuttrycken gång efter annan och tid efter annan.

Uttryck av typen gång efter annan och på sätt eller annat har en egenskap som gör att de avviker från andra idiomatiska ordpar. Enligt Östberg tillhör ju huvudorden i ett ordpar alltid samma ordklass, men det stämmer inte i detta fall. Orden gång och sätt är substantiv, medan annan är ett pronomen. Är det fråga om ett undantag från Östbergs regel, eller kan man resonera så att orden gång och sätt är underförstådda (gång efter annan gång, på sätt eller annat sätt)?

Standardsvenska uttryck som i en eller annan form och på ett eller annat sätt visar förresten att ett ordpar ibland kan fungera som bestämning till ett substantiv. Här är det ordparen en eller annan och ett eller annat som utgör attribut till substantiven form och sätt. Också ordparet en och annan kan användas som attribut: en och annan gång. Ett ordpar kan också innehålla en bestämning till ett av orden, som i guld och gröna skogar där ordet gröna är attribut till skogar.

Språklig kreativitet

I brevet till Språkbruk påpekas det att ordparen ofta ger uttryck för en underfundig språkglädje. Och visst stämmer det – ordparen är uttryck för en spännande språklig kreativitet på samma sätt som andra idiom och roliga ramsor av olika slag. Men varför består ordparen just av två likvärdiga ord? I många fall är det säkert fråga om att upprepning används som ett slags förstärkning, för att ge ökad tyngd. Upprepning används ju också annars som förstärkning i språket: hon försökte och försökte; bra, bra!

Ordparen är uttryck för en spännande språklig kreativitet på samma sätt som andra idiom och roliga ramsor av olika slag.

Det finns också idiomatiska ordpar där de två huvudorden är identiska. Det finlandssvenska just och just har nämnts ovan, och standardsvenska exempel är då och då, mer och mer, en och en.

Liksom andra idiom är ordparen en utmaning för den som vill lära sig ett främmande språk. För att behärska ett språk bra måste man förstå vad idiomen betyder och kunna använda dem på rätt sätt. Det kräver arbete, men ger också tillfredsställelse. Idiomen är ett mycket fascinerande område inom språket.

 —-

Källor

  • af Hällström-Reijonen, Charlotta och Reuter, Mikael, 2008: Finlandssvensk ordbok (fjärde upplagan, andra tryckningen).
  • Reuter, Mikael, 2015: Så här ska det låta.
  • Östberg, Urban: Fasta fraser i svenskan. I: Språkbruk 1/2002.
  • Östberg, Urban: Att vara på sin mammas gata. I: Språkbruk 1/2015.