Erik Falk: Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala – En historisk talaktsanalys. Uppsala universitet 2011, Institutionen för nordiska språk. (Avhandlingen är även tillgänglig på webben, http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-156909.)

”Du har handlat mot mig som en skälm, din falska räv. Du är lika god som skepparen som lovar och inget håller. Var du själv en skälm till dess du visar mig skälmstycket.” Så hotfullt känns det kanske inte i dag, men i 1630-talets Uppsala gick man till rätten för ett sådant uttalande.

När vi i dag talar om språkbrott associerar vi kanske främst till språkfel och inte direkt kriminellt beteende. I 1600-talets Sverige är situationen en annan. Erik Falk från Uppsala universitet, har skrivit sin avhandling Verbala förelämpningar i 1630-talets Uppsala – En historisk talaktsanalys med grund i domstolsprotokoll från samma årtionde. Rättsprocesserna gäller just språkbrott. Avhandlingen beskriver talaktens form och betydelse samt belyser förolämpningarnas språkliga och sociala funktion.

De förolämpningar som togs upp i domstol var oftast lögner som kunde skada en persons anseende eller position i samhället. Falk analyserar hur människor förolämpade varandra på 1600-talet, varför de förolämpade varandra, vilken språklig och social funktion som var tidstypisk och om det finns något tidlöst i människors sätt att förolämpa.

Falk delar in de verbala förolämpningarna i tre kategorier verbala kränkningar; okvädningsord av varierande kraft, ärekränkande lögner samt missfirmelser i ämbetsutövning. Under övriga lagar och förordningar om språkbrott nämns svordomar, mot vilka det inte finns något lagrum förrän år 1655 då en kunglig Stadga om eder och sabbatsbrott utfärdades, år 1687 kunde svordomar bötfällas men att svära i någons närvaro betraktas inte som förolämpning, om inte svordomen uttalat var adresserad till en person eller dennes personliga identitet, skriver Falk.

Hur straffen utdelades var beroende av gärningsmannens sociala ställning. Studenter dömdes i universitetets konsistorium medan borgare och andra stadsbor dömdes i stadens rådhusrätt. Sociala skillnader i bestraffning förekommer i viss mån. Konsistoriet dömde oftare till fängelsestraff, d.v.s. tre till fyra dagar i prubban eller studentfängelset, eller förlust av olika förmåner.  Om en student använde okvädningsord togs det inte lika allvarligt som då en stadsbo gjorde det.  Det vanliga straffet för språkbrott var böter, de som döms till böter i konsistoriet är färre och bötesbeloppen är mindre. Detta visar, enligt Falk, att språkbrotten sågs mer allvarliga i rådhusrätten. I konsistoriet är 41 procent av brottsmålen okvädningsord i kombination med en våldshandling medan bara 28 procent av språkbrotten i rådhuset är av motsvarande karaktär.

Om förolämparen var målsägare för våldsbrott riskerade denne att själv bli dömd för skymf som lett till våldsverkan. Falk kan också konstatera att genusperspektivet följer stereotypa mönster, kvinnor går till domstol för att försvara sin sexuella heder medan män vill försvara sin finansiella heder.

Då attributet förvunnen i kombination med ett skällsord nämns i talakten, exempelvis förvunnen tjuv eller förvunnen förgörerska, är det fråga om ett allvarligare språkbrott. Förvunnen motsvarar ungefär överbevisad, andra varianter med liknande betydelse är vunnen till något eller ej kunna bära nej för sig. I de protokoll förvunnen ingår har förolämparen dubbla anklagelser. Dels är förolämparen anklagad för att ha kränkt målsägarens anseende, dels har domstolens auktoritet kränkts då en vanlig individ har delat ut en brottsanklagelse. Den åtalade måste då bevisa målsägarens skuld och förutsätts ge bevis för handlingen som lett till den kränkande språkyttringen. Äldre västgötalagen använder satsen jag såg i stället för attributet förvunnen då en i lagen förbjuden handling tas upp. Lagen är en fingervisning på att privatpersoner inte ska agera i myndighetens ställning och inte starta en rättsprocess utan att vända sig till auktoriteter.

Språket i exemplen, rättsprocessen och de sociala skillnaderna som finns i 1630-talets Uppsala fastnar i läsarens minne, kanske på bekostnad av själva talaktsanalysen. Avhandlingen kan förutom språkvetare också intressera sociologer och andra samhällsvetare. Falk ger en överskådlig bild av talsituationen och olika nivåer i talakterna. Kanske avhandlingen rentav kan inspirera läsaren att börja använda några av de gamla skymforden. Några av dem vackra, några av dem så gott som onämnbara.

Några exempel:

otidig            ’skamlig, otillbörlig’

onyttig           ’tom, värdelös’

spotskelig    ’skymflig’

löktande       ’beskyllande’

ordkastas     ’gräla’

perlemente  ’häftig ordväxling’