Verbet jorra i sydfinländska dialekter
4/2011

Caroline Sandström

Verbet jorra i sydfinländska dialekter

Redaktionen för Ordbok över Finlands svenska folkmål (FO) fick nyligen en fråga om ordet jorr i betydelsen struntprat. Frågeställaren med anknytning till Åboland ville veta om jorr fanns med i ordboken och hur det används i dialekterna.

Ett särskilt substantiv jorr har inte dokumenterats i det material som FO bygger på. Däremot finns det ett närstående verb jorra bl.a. i betydelsen ’prata strunt’. Det har upptecknats i Houtskär och Korpo i Åboland och det förekommer likaså på Åland och i Bromarv och Kyrkslätt i Nyland. I infinitiv uttalas det antingen /jårr/ eller /jårra/. Jorra har flera betydelser. För det första kan det på alla de här orterna betyda ’prata strunt, babbla’. I Kyrkslätt förekommer uttrycket jorra på ’prata på’ och i Houtskär jorra bort (ngt) som innebär ’villa bort någon med vilseledande prat’. Dessutom kan man i Houtskär jorra bort sig ’trassla in sig i sitt tal’, /ja riktet tänkt jårr bårt mä nu/. För det andra kan jorra också ha betydelsen ’gnata, tjata’ i Kyrkslätt och ’sy slarvigt’ i Houtskär.

Trots att det i FO saknas belägg som visar att substantivet jorr skulle ha använts i dialekterna, kan man väl tänka sig att det ur ett verb som jorra kan bildas ett motsvarande substantiv med betydelsen struntprat. Verbet jorsa som starkt påminner om jorra uppträder med uttalsvarianter som har kort å-ljud: t.ex. /jåss/, /jårsa/ eller /jårs/. Det förekommer allmänt i Åboland, på Åland och i Nyland. Också betydelserna är desamma som för jorra, dels ’sladdra, pladdra, prata strunt’, dels ’snörpa ihop och sy, sy slarvigt’. Med jorsa som utgångspunkt har det i Åboland och Nyland uppkommit substantiv som jors ’sladder’, men också jorsa ’sladderkäring’. I FO anges också att det utifrån verbet jorra i Kyrkslätt uppstått ett pejorativt jorre, ’storpratare’, oftast i bestämd form /jårrin/.

Det är möjligt att hitta ytterligare parallellfall till verbet jorra i FO. Begynnelsebokstaven j tycks erbjuda många goda exempel, såsom jamla, jamsa, jockla, jolla, joppla, joppra, jorva, joska, jottra, jurra, jåka, jåla och jåra. Utgående från flera av de här verben förekommer substantiv såsom jamsa och jockla ur vilka det har bildats jams och jockel ’svammel, pladder’ eller joppla och joppra ur vilka substantiv som joppel, jopper ’struntprat’ uppkommit, men också benämningar på kvinnliga och manliga pratmakare (joppla, joppra samt jopplus, jopprus).

När det gäller ursprunget till verbet jorra och de allra flesta av dessa verb är det rimligast att anta att de är av ljudhärmande, onomatopoetiskt ursprung. I allmänsvenska ordböcker finner vi jamsa och jolta, men också joddla och jollra som är mer specialiserade till sin betydelse. Samtliga verb av den här typen anges i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien vara av ljudhärmande ursprung. Bland de verb ur FO som diskuterats ovan är jurra möjligen ett undantag i detta fall. I fråga om jurra som uppträder i dialekterna i Munsala i Österbotten och i Kyrkslätt, Sibbo och Liljendal i Nyland tycks både uttalsformerna /jorr/ eller /jorra/ med kort ‑o-, men också de olika betydelserna 1. ’kvida, gråta sakta’, 2. ’samtala högröstat; uppträda högljutt’ samt 3. ’bullra, dåna’ (t.ex. åskan jurrar) peka på att det kan ha uppkommit genom påverkan från finskan. I finska dialekter finns ett verb jurrata med motsvarande betydelser, men i fallet jurra kan man inte heller bortse från att det likaväl kan vara en ljudhärmande bildning.

Caroline Sandström
Skribenten är huvudredaktör på Ordbok över Finlands svenska folkmål.

I denna tidskrift: 4/2011