I Språkbruk 4/2017 ingick en artikel av Magnus Linton, ”Den akademiska texten som berättelse”. Då hade han nyligen anställts vid Uppsala universitet för att stimulera forskare vid universitetet till bättre skrivande.

I boken Text & stil. Om konsten att berätta med vetenskap utvecklar han det hela och har nu skrivit en skrivhandbok för dem som skriver vetenskaplig text och facklitteratur. Förutom forskare och experter riktar sig boken också till dem som arbetar med facklitteratur av olika slag, dvs. journalister, redaktörer med flera.

Ingen traditionell skrivguide

Många av oss som skriver känner oss ibland oinspirerade inför en skrivuppgift. Linton berättar om hur man inleder och hur man gör texten läsvärd och intressant. Och om det låser sig, vad kan jag som skribent göra då? Linton tar oss ner på verkstadsgolvet och är befriande konkret i sina tips, citaten och exemplen är många, och han bjuder på infallsvinklar som känns både nya och annorlunda. Boken är sannerligen ingen traditionell skrivguide, utan Linton lyfter fram gamla teman på ett nytt sätt. På ett ställe i boken säger Linton: ”Språket får karaktär när det tänjs.” Vad menar han då? Jo, att man ska våga ta ut svängarna och inte vara rädd för att använda nya ord; ”väldigt många svenska ord är läckert promiskuösa och går gärna i säng med andra ­– vilket föder nytt. Och nytt.” Och: ”Jag tror många skulle ha mycket att vinna på att bidra till språkets mutationer med lite vildare sinne.”

Stryk och tajta till

Magnus Linton påminner facktextsförfattare om att man inte ska vara rädd att popularisera. Stilen är diskuterande och personlig. I slutet av varje kapitel finns en punktuppställning av det väsentligaste, och det är naturligtvis en stor fördel, man hittar snabbt guldkornen på nytt.

Linton berättar också om hur man väljer testläsare, och han berättar utförligt om hur man tajtar till en text, var det lönar sig att stryka och varför, och räknar upp sådana småord som lätt ”devalverar språket” och som det lönar sig att stryka.

Linton menar att personer som kan skriva men inte behärskar sitt ämne över huvud taget har större potentiell makt än de som är oerhört kunniga i ett ämne men inte kan uttrycka sig. Han går så långt att han i förordet säger att det dalande förtroendet för vetenskapen har ett samband med det växande glappet mellan kunskap och formulering, och att detta kanske gynnar populismens framväxt. En skrämmande tanke som tål att funderas på.

Vad kännetecknar en bra text? Rörelse är nödvändigt, och bra facktext handlar i mångt om att synliggöra poänger, inte att bara leverera forskningsresultat. Linton menar att när akademiska texter beskylls för att vara svåra så beror det sällan på att de är för intellektuellt komplicerade, utan på att de helt enkelt är för monotont skrivna.

Text & stil känns som en korsning mellan faktabok och skönlitteratur, och att läsa den känns som att föra en intressant diskussion. Jag håller inte med om allt Linton säger, och det är knappast heller meningen. Jag får många tankeställare, och som språkvårdare blir jag lämpligt provocerad. Hur skriver jag egentligen? Och då är målet nått, tycker jag.