Vett och etikett i språket
4/2007

Daniela Floman

Vett och etikett i språket

När Lars Melins språkvårdsbok från 1998 kommer ut i ett redigerat nytryck signalerar pärmen genast att landets språkbrukare måste börja rätta in sig i ledet. Titeln Vett och etikett i språket, som i den förra utgåvan stod tryckt på en tavla med tio talande gubbar, förstärks denna gang med en kostymklädd betjänthand i klassisk kyparposé. Nu öppnar man boken med en känsla av att man kommer att få veta hut. På pärmen saknas all mjuk relativism.

Relativismen var å andra sidan på återtåg redan 1998. En snabb jämförelse mellan de två versionerna tyder på att förändringarna i den nya boken inte är så stora. På samma sätt som förut diskuterar Melin i vältaliga, ibland lite långrandiga kapitel några av språkvårdens frågor. De delar av boken som intresserar mig mest handlar om muntlig förhandlingsteknik och om språkets förändringar över tid. Här hittar jag en hel del användbart.

Men andra delar av boken får mig at tundra över varför de som talar och skriver i Melins exempel måste vara så aggressiva? Med tanke på dem är det faktiskt lätt att förstå att man kan önska sig lite mer vet och etikett. Boken omfattar kapitel om svordomar, invektiv och smädelser, och avslutas med en tvekamp om vilket språk som är bäst, det som skrevs på 40-talet eller det som skrevs på 80-talet. Inte oväntat blir resultatet oavgjort.

Stort utrymme ägnas också åt att medla mellan de konservativa språkbrukarna, ”system­bevarar­na”, och ”de radikala”. Lite omständligt informerar Melin systembevararna om att språket är en struktur som förändras, och att detta varken kan anses vara bra eller dåligt. Toleransen mot konstruktioner som ”Bosse slog han” förvånar knappast heller någon  sedan sjuttiotalet har språkvårdarna i Sverige haft ett öppet, för att inte säga obefintligt förhållande till regelboken, konstaterar Melin.

Det lite mer nya är däremot att han – i linje med de senaste tio årens utveckling i språkvården ‑ höjer ett tillrättavisande finger också mot radikala (eller regionala) talare, om de nu skulle få för sig att säja någonting avvikande, till exempel ”alla tajders”.

I egenskap av docent i svenska kan Melin luta sig mot ett stort material med insamlade texter och samtal och påstå att ingen (eller nästan ingen) numera säger så. Och sedan rekommenderar han att man väljer något annat uttryck för sin glädje. För Melin utgör majoritetens språkbruk ett slags regelverk, ett bordsskick som det är ofint att inte respektera.

Men principen att göra som alla andra är ju ändå ett ganska småskuret ideal. När medelmåttan görs till norm får man ett försiktigt språk som hela tiden hotar att bli tråkigt. Melins stilistiska rekommendationer är till exempel alldeles för stela och fantasilösa – han förespråkar ”jämnhet, enkelhet och klarhet”, och sätter upp regler om att högtidliga ord inte ska blandas med vardagliga.

Hade Melin anfört sociala skäl för sina rekommendationer – hade han presenterat språknormen som ett nödvändigt ont för den som vill förflytta sig i samhället, göra klassresa i endera riktningen, hade jag kanske varit mindre misstänksam. Då hade man kunnat betrakta reglerna som något som kan skrotas i samma ögonblick som resenären skaffat sig en tillräckligt trygg position för att uttrycka sig bortom normen.

Nu saknas klassmotsättningen nästan helt i denna annars så konfliktspäckade volym. De viktiga skillnaderna för Melin är i stället alltid antingen historiska eller geografiska. Kampen mellan språk­ets olika varianter får sitt dramatiska djup genom att jämföras med den ordning som råder i naturen, där olika arter slåss för sin överlevnad och vissa ohjälpligen blir brutalt utslagna.

Den som uttrycker sin entusiasm genom att säga ”alla tajders” bryter alltså till slut inte bara mot vett och etikett, utan också mot någonting som närmar sig en naturlag. Att man ändå kan få en del sagt genom en sådan gammal utslagen fras visar att Melin missat någonting. Kanske har det med det absurda eller det poetiska att göra?

 

Lars Melin: Vett och etikett i språket. Norstedts Akademiska Förlag 2007. 235 sidor. ISBN 978-91-7227-520-1

Daniela Floman