Vietnamesiska finlandssvenskar - identitet i samtal
1/2013

Maria Rönnbacka

Vietnamesiska finlandssvenskar ‑ identitet i samtal

Andraspråksforskningen i Finland har hittills fokuserat främst på språkinlärare med finska som andraspråk. I den här artikeln behandlar jag språkanvändningen hos en grupp andra generationens invandrare med svenska som andraspråk. Ett övergripande syfte med min undersökning har varit att undersöka hur dessa individer konstruerar identiteter i samtal.

Informanterna bestod av fem högstadieungdomar som är födda och uppvuxna i Jakobstad i Österbotten. Deras modersmål är vietnamesiska, och de har lärt sig svenska som andraspråk. Som material använde jag mig av inspelningar i form av intervjuer och naturligt uppkomna gruppsamtal. Gruppsamtalen spelades in i olika miljöer och med varierande samtalsdeltagare eftersom jag ville ta reda på hur kontexten påverkar informanternas identitetskonstruktioner. Inspelningarna gjordes i skolan, på ett kafé och hemma hos en informant. Grupperna bestod antingen av enbart vietnameser, eller av både vietnameser och finländare. Alla informanter intervjuades, samtidigt som var och en deltog i minst ett av de övriga samtalen, något som möjliggjorde jämförelser såväl hos den enskilda individen som mellan de olika deltagarna.

Nedan följer några exempel som visar på det som karaktäriserar identitetsskapandet hos just denna grupp informanter. Identitetsskapande processer har jag identifierat med hjälp av tre analyskategorier. Dessa var

  1. kategoriseringar,
  2. solidaritetsmarkörer och
  3. språkliga koder.

Med kategoriseringar avser jag beskrivningar, exempelvis direkta benämningar, som uppstod när samtalsdeltagarna talade om sig själva eller varandra. Solidaritetsmarkörer kallar jag de samtalsstrategier som visar på deltagarnas sociala roller och inbördes relationer. I analysen av språket fokuserar jag dels på användningen av dialektala och standardspråkliga former, dels på eventuell kodväxling mellan svenska och vietnamesiska.

Som ett första exempel har jag valt ett utdrag ur intervjun, där en informant berättar om sina vistelser i Vietnam.

vi har jo eget hus där (.) mm peder [cyklar] å (.) saker så (P) vi gö (kortst) ganska myki (P) gå på toristställen som alla torister gör

Här fäste jag mig vid att informanten kallade sig turist i sina föräldrars hemland. Ordvalet vittnar om att hon identifierar sig som finländare, åtminstone under vistelserna i Vietnam. När samma informant medverkade i ett gruppsamtal gav hon uttryck för ett annat synsätt. Deltagarna diskuterade gruppens sammansättning, varvid informanten konstaterade: he e en vanli människa (.) finländare å en vietnames. Det intressanta i sammanhanget är att hennes definition av en finländare är en vanli människa. Indirekt lät hon förstå att kategorin vanlig människa inte omfattar individer med vietnamesiskt ursprung. Alltså känner hon sig som turist i Vietnam, men trots det inte finländsk hemma i Finland. 

Även om informanterna tycktes ha splittrade identiteter tyder flera faktorer på att ungdomarna är väl integrerade i det finländska samhället. Till exempel visade sig deras språk vara starkt förankrat i den lokala miljön. Dialektala former uppträdde nämligen hos samtliga informanter. Som exempel kan nämnas en replik ur ett gruppsamtal, som lydde veit do va ja drömd ida:. Yttrandet rymmer en diftong (veit), ett europeiskt u-ljud (do) och bortfall av en obetonad ändelsevokal (drömd), d.v.s. sådana drag som är karaktäristiska för dialekter i norra Österbotten. Informanterna talar alltså på samma sätt som sina jämnåriga kamrater som har svenska som modersmål. Värt att påpeka är att ungdomarna talar mindre dialektalt under intervjun. Detta indikerar att de dessutom känner till språkets nyanser, och vet vilka varieteter som hör ihop med vilka tillfällen.

Vidare uppgav samtliga informanter att de talar finska lika väl som svenska. Att som svenskspråkig österbottning behärska finska är ingen självklarhet, men den här gruppen informanter tycks inte uppleva språket som något problem. I ett gruppsamtal diskuterade samtalsdeltagarna svåra språk, varvid en finländsk deltagare tog finska som exempel. Den vietnamesiska informanten invänder då med nämen finsk int e he na svår, som för att framhålla att hon kan finska, alternativt poängtera sin tillhörighet till Finland. Samma informant redogjorde för sina språkkunskaper i intervjun: finska tala ja me mina vänner (.) fö ja ha som finska kompisar. Tillägget fö ja ha som finska kompisar bekräftar att hon är medveten om att inte alla svenskspråkiga ungdomar i Jakobstad har för vana att umgås på bägge språken.

Synen på det egna modersmålet är dock inte lika enhälligt positiv. Det råder nämligen delade meningar i fråga om det vietnamesiska språkets betydelse, samtidigt som ungdomarna är noga med att framhålla sin finländska identitet. Exemplet nedan illustrerar hur en informant opponerar sig mot att ha kategoriserats som vietnamesisktalande.

1: tala do vietnamesiska tä heim?

2: mm

3: de e så rolit nä hon prata me sin pappa fö man *föstår ingenting*

4: ja kan no: blanda lite svenska ord ibland no:

 Repliken ja kan no: blanda lite svenska ord ibland no:, på rad 4, kan tolkas som att informanten ogärna vill bli betraktad som avvikande, vilket i det här fallet vara ett direkt resultat av att bägge hennes samtalspartner är finländare.

Kodväxling som etnicitetsmarkör

Etniska kategoriseringar och diskussioner kring dem förekommer i olika stor utsträckning i gruppsamtalen, bland annat beroende på gruppkonstellationerna. Till exempel uppvisade samtalet med enbart vietnamesiska informanter inga som helst direkta beteckningar för etnicitet. Sekvensen nedan består av en diskussion som förs medan informanterna är inloggade på Facebook.

1: who is this?

2: na:n som säkert tycker om de (P) quay lai di thang khung ((viet.”tryck  tillbaka”)) (.) he e jo ba pojka

3: i don’t wanna (.) but who is this (.) gotta see

4: xau nhu ma vay ((viet. ”hon ser ju ut som ett spöke”))

Här uppvägs dock avsaknaden av etniska kategoriseringar av att informanterna infogar vietnamesiska fraser i sitt språk, vilket inte förekommer i någon av de övriga inspelningarna. Det är möjligt att informanterna går över till vietnamesiska för att utesluta mig, i form av en konstruerad lyssnare, från diskussionen, men mera troligt är att kodväxlingen i sig fungerar som ett slags etnicitetsmarkör.

Jag tycker mig se några tendenser som gäller för samtliga informanter. För det första anpassar sig de sig mer eller mindre efter den omgivande kontexten, såväl språkligt som identitetsmässigt. De har alltså en förmåga att variera sitt språk och skiljer sig därmed inte nämnvärt från andra jämnåriga ungdomar som har svenska som modersmål.

För det andra finns det ingenting som tyder på att språket hos denna grupp informanter skulle kunna liknas vid ett så kallat multietniskt ungdomsspråk, något som förekommer hos ungdomar uppvuxna i invandrartäta regioner i Sverige. Orsaken är förmodligen att deltagarna hör hemma i en småstad, där antalet invandrare är förhållandevis litet. Därför är det mer motiverat att de identifierar sig med individer med inhemsk bakgrund.

För det tredje visar sig alla informanter behärska även finska. Man skulle kunna tro att deras invandrarbakgrund, i kombination med att de vuxit upp i en relativt svenskspråkig miljö, skulle leda till att finskan åsidosätts. Dessa informanter ger dock uttryck för enbart positiva attityder till finska, och till andra språk över lag, och verkade inte ha några större barriärer för att vare sig lära sig eller tala dem.

Maria Rönnbacka
Skribenten är sedan början av januari redaktör på Ordbok över Finlands svenska folkmål. Artikeln baserar sig på hennes pro gradu-avhandling från 2011.