Vila i engelska?
3/2012

Leif Höckerstedt

Vila i engelska?

I länder med flera språk blir ofta diskussionen isolerad och bestämd av nedärvda attityder. På finlandssvenskt håll blir det då ett evigt tjatande om nyttan av två språk, risken för isolering i det svenska Finland och vikten av att öppna sig mot finskan. Allt detta är gott men ack så inkrökt! Debatten rör sig om samma sak: svenska eller finska? Det man sällan diskuterar är möjligheten att tala ett tredje språk – ett ickenationellt lingua franca. En internationell öppning kan stödja svenskan.

I Rom talade bildat folk grekiska, från medeltiden framåt talade lärda män i Europa helst latin. Lite senare konverserade man kokett på franska, mot slutet av 1800-talet var tyskan den nya moderna världens språk, särskilt teknikens: ”Schlecht und billig!” Från slutet av 1930-talet börjar engelskan dominera. Det brittiska imperiet övergick i den amerikanska imperialismen. Och där är vi ännu: Som Robert Phillipson uttrycker det i nr 1/2012 av Språkbruk: Engelska kan liknas vid en pandemi.

Men det har också använts flera lingua francas samtidigt. Grekiskan var världsspråk i den hellenistiska världen. Persiskan användes långt in i Indien. Arabiska användes i Afrika. Spontant uppstod pidginspråk som tok pisin (= Pidgin Talk). Kolonialvälden använde sig av spanska, portugisiska, holländska och franska.

Kommunikationen är i dag alltomspännande på ett helt annat sätt än före datoråldern.  Det är i hög grad frågan om en global kommunikation som är kopplad till den politiska och ekonomiska makten. Just nu är det engelska, om också mandarinkinesiska är på frammarsch.

Det stora problemet uppkommer – vilket också Robert Phillipson tar upp i sin artikel – när de internationella språken hotar den språkliga diversiteten och kör över mindre språk och kulturer. Konkurrensen mellan språk sker både mellan och inom stater.

Esperanto och andra världsspråk

Ett tag trodde man att ett världsspråk kunde skapas utan bakomliggande nationell makt. De planmässigt utvecklade (= konstgjorda) språken blomstrade i slutet av 1800-talet. Schleyers volapük 1879 och Zamenhofs esperanto 1887 är kändast och det senare har ännu anhängare runt om i världen. På 1900-talet utvecklades ett antal latinbaserade språk som latino sine flexione (1903, occidental-interlingue (1922) och interlingva (1951).

Det är svårt för dagens språkvetare att förstå hur mycket tid och energi det sattes på att utveckla ett neutralt lingua franca i nästan hundra års tid. Språkforskare korresponderade, argumenterade och grälade om vilket språk som var bäst. I början av 1900-talet engagerade sig en rad språkforskare i Paris för ett reformerat esperanto och lanserade ido, som egentligen är bättre än esperanto men som aldrig fick samma folkliga stöd. En känd lingvist som Otto Jespersen skapade novial 1928.

I Finland var den kände orientalisten G. J. Ramstedt esperantist och hans bror A. Z.  Ramstedt talade för occidental, senare interlingva. Bakom de lingvistiska företagen låg en god portion världsförbättraranda – också om man kan fråga sig vilket språk de argumenterade på sinsemellan!

För hundra år sedan trodde språkvetarna på en neutral lösning på språkproblemen i världen. Kanske man kunde säga att de språkvetare som då arbetade på ett konstgjort språk i dag motsvaras av dem som arbetar för den språkliga diversiteten och mot engelsk språklig dominans. Men ett nationellt baserat världsspråk som engelska ger inte bara en nyckel till kommunikation utan för också in talaren i en kultur och ett tänkesätt som ger ekonomiskt mervärde och status för att inte tala om underhållning.

Engelska som modersmål i Goa

Det ideala tillståndet förefaller vara att ett världsspråk används i internationell kommunikation och sedan används nationella språk multifunktionellt, dvs. de används i utbildning, film, lokal affärsverksamhet och liknande. EU har formellt en sådan målsättning. Unionens 23 språk är likaberättigade men å andra sidan är engelskan mera likaberättigad än de andra. Det mesta i EU går på engelska trots att de tysktalande är 100 miljoner mot 70 miljoner engelsktalande (som modersmål).

Problemet blir då att acceptera engelska som lingua franca och samtidigt använda det nationella modersmålet så mycket som möjligt, inte minst i utbildningen. Engelska får inte gå in för djupt i barnets tidiga värld. Sagor och ramsor och föräldrarnas kel med sina barn borde gå på modersmålet liksom skolan som ska utveckla barnets tidiga språkliga erfarenheter.

I Goa, Indien, där jag studerat språk, vill föräldrarna ha all skolgång från förskola till akademisk slutexamen på engelska. Redan nu är all skolgång från femte klass på engelska. Situationen där kompliceras av att bildningstraditionen bland hinduer är på marathi, den norra grannstatens språk, och inte på konknni som är Goas officiella språk. Konknni har använts som litteraturspråk av katolska kyrkan och då med det latinska alfabetet, men detta har hinduerna inte tagit till sig.

Barnen lärs engelska av föräldrarna redan när de börjar tala, dvs. föräldrarna talar engelska när de kommer ihåg. Känslospråket är sannolikt konknni hela tiden. Föräldrarna ser hur allt viktigt, inte minst business, forskning och politik går på engelska. Överklassen har alltid fungerat på engelska åtminstone sedan femtio år tillbaka då portugisiskan övergavs. Varför skulle då inte alla få ge sina barn det bästa möjliga? Så resonerar de, samtidigt som språket ändå blir klassbestämt inom engelska så att överklassen talar en brittisk engelska och andra talar en mer indisk engelska.

Språket är beroende av klass men kanske klyftorna blir mindre om det sker inom ett språk än mellan två olika språk. De flesta tror inte konknni tar skada av att vara hemmets och det informellas språk. Det har alltid varit konknnis domän och man har använt andra språk i andra sammanhang. Sedan medeltiden har marathi använts i religion och offentligt liv medan konknni varit familjens språk. Detta är ett gott exempel på diglossi, en funktionell uppdelning av två språk. Senare utökades repertoaren med portugisiska och på 1900-talet engelska. Engelska fungerar delvis som ett modersmål samtidigt som det är ett lingua franca.

I Goa har verkligheten alltid uppfattats genom mer än ett språk. De flesta kan i dag också hjälpligt hindi och ofta nog också kannanda, den södra grannstaten Karnatakas språk.

Engelska skyddar ett minoritetsspråk

Jag blev lätt chockerad av mina goanska kollegors inställning till engelska, åtminstone till att börja med. Min språkguru Pratap Naik, som varit med om att bygga upp konknni, konstaterade glatt att föräldrarna ska ge barnen engelska om föräldrarna vill det! Det kan inskjutas här att föräldrarnas vilja är viktigast – staten har man inget egentligt förtroende för. Dr Pratap såg marathi som ett större hot mot konknni än engelska.

Det är lätt att göra engelska till den stora fienden som kör över de små språken men på regional- eller lokalplanet kan ett annat språk med mycket större kraft förkväva ett litet språk. Engelska kan fungera som ett mera opersonligt lingua franca.

Det är naturligt att språkkramare känner oro för engelskans intrång överallt. I Sverige reagerade man över att den danska filmen En kongelig affære skulle heta A royal affair. Det är förståeligt. Engelskan går som en ångvält genom kulturlivet. Men den konkreta situationen kan vara annorlunda för marginaliserade språk och människor. Engelskan kan tvärtom vara räddningen och ge en minoritet möjligheter att fungera på samma vilkor som en majoritet.

Svenskan i förfinskningen

Problemet för svenskan i Finland är en dubbel status. Å ena sidan är svenskan det ena av landets två officiell språk och å andra sidan fungerar det i praktiken som ett minoritetsspråk. Svenskan var för hundra år sedan väl förankrad i ekonomi, kultur och politik – vilket möjliggjorde dess ställning i grundlagen och språklagen. Man förutsatte kunskaper och service på två språk i alla situationer.

I praktiken blir valet av språk beroende av hur stor andelen svenskar är runt omkring. I Helsingfors sjunker procenttalet ständigt och det är omöjligt att förutsätta att alla finnar kan svenska, däremot förväntas alla svenskar kunna finska – om de är från Finland. Detta strider mot språklagens anda och möjliggörs genom en offentlig dubbelmoral. Och det är man bra på i Finland. Huvudsaken är att allt är snyggt och prydligt på ytan, man är formellt enig. Vad som sedan händer i praktiken är en annan sak.

Tvåspråkigheten kunde stödas av regional uppbackning av svenskan enligt den europeiska språkstadga Finland godkänt. Men denna praxis strider mot språklagens anda om en allomfattande tvåspråkighet. Man kan konstatera att den nuvarande praxisen – lite paradoxalt – garanterar en mjuk språkbytesprocess.

Globaliseringen för folk och länder närmare varandra. Också om denna närhet skapar ett behov för folk att understryka sin lokala identitet sker det en intensivare kommunikation på något större språk, oftast engelska. Samtidigt består den gamla språkproblematiken för finlandssvenskarnas del. De ska dels alltid tala finska, helst lika bra som en finne,  dels bekymra sig för att finnarna inte kan tillräckligt svenska. Båda kraven är orimliga – alla kan eller vill inte lära sig finska, alla kan eller vill inte lära sig svenska.

Samtidigt blir inflyttarna allt fler och deras hjälpspråk är oftast engelska, utbildning, kultur och affärsliv förutsätter engelska. Engelska är spritt och upplevs därför som enkelt. För den som talar ett germanskt språk är det enkelt allt igenom. Varför inte acceptera  detta? Som bonus underlättar engelskan utbildning och arbete.

Engelskan inte största hotet

Startar man ett samtal på svenska i en tvåspråkig stad som Helsingfors kan det hända att man blir besvarad på engelska. Detta är proberstenen. Hur borde man fortsätta?  Väljer man engelska har man egentligen avlägsnat sig från den specifikt finländska, nationella språkdiskussionen. Och det får kännas skönt! Det är ingen idé att krampaktigt alltid hålla fast vid gårdagens språkproblematik. Varför inte unna sig att ha det lite bekvämt med engelska? Är det bättre att dö på finska?

Varför konfronteras med en dålig finsk översättning av en engelsk text istället för att ta den engelska direkt? Det är finskan och den finska översättningen som hotar finlandssvenskans existens.

I en finsk omgivning är det svårt att bevara svenskan, att hela tiden kämpa för sitt modersmål. Engelskan ger andrum.

Den språkliga diversiteten blir lidande om svenskan förlorar sin egenart och uppgår i finskan. I brist på esperanto får man ta till engelska.

Leif Höckerstedt
Skribenten är språkvetare och sociolingvist.

I denna tidskrift: 3/2012