Så oöverstigliga svårigheter att de kräver en ny ordbok rör det sig nog inte om, men vissa säregenheter finns ändå i språkbruket i Sverige, som kan vara obekanta för finländare, som kanske försvårar läsning av texter (dagspress) från Sverige eller som finlandssvenskar reagerar på i kommunikation med sverigesvenskar. Man kan göra en grovsortering av dem i sex, med viss tvekan sju olika typer av ord.
Men ännu enklare skulle man kunna hävda att det bara finns två slags sverigesvenska särord: de som ännu inte hunnit tillräckligt långt in i det finlandssvenska språkbruket och de som inte kan användas i Finland annat än när det uttryckligen är Sverige som diskuteras. Den sistnämnda gruppen är huvudsakligen samhällstermer: ord som, enligt Martin Gellerstam, baseras på och definieras i lagstiftning och annan offentlig verksamhet, är kulturberoende men också allmänt spridda som allmänord. Får man töja lite på begreppet kan det omfatta tre undergrupper: produktnamn, offentliga institutionsnamn och egentliga samhällstermer. Alla är ord som på något sätt omgärdas av nationell reglering.
Lömska kulturord
Det som är något mer tveksamt, eller åtminstone svårt att avgränsa entydigt, är det som översättningsvetenskapen kallar för kulturspecifika begrepp: lexikala företeelser som är karakteristiska eller unika inom ett visst språkområde. Eller kulturord, som Peter Newmark kallar både samhällsord och andra ord: datja, slivovits och samuraj såväl som Bundesrat. Svenska ord som skulle kunna komma i fråga är bara ibland klart sverigespecifika. Snarare får man intrycket av en lömskt glidande skala, som i ordlistan på nästa sida. Den går från folkhemmet, det sverigesvenskaste av alla kulturord, som verkar kunna syfta enbart på Sverige, till grönavågare, ett unikt svenskt ord men för ett internationellt fenomen.
Det som är något mer tveksamt, är kulturspecifika begrepp.
Däremellan finns ord som rekordåren och musikundret, som myntats för att beskriva sverigespecifikt historiska händelser, och fil(mjölk) och ättestupa, väletablerade allmänord vars referent är sverigesvensk ibland. Filen är det om mjölkkulturen, alltså den syrade, är av sverigesvenskt fabrikat. Ättestupan bara om man ser det historiskt. Den isländska fiktionen, som en gång togs för sanning, placerade den i Västergötland. Sedan blev det ett geografiskt begrepp som gavs ny, metaforisk värdeladdning som debattord.
Också metaforen kvinnofälla har besvärsfritt vandrat över Bottenviken för att bli ett begrepp i diskussionen om hemvårdsstödet (i Hbl t.ex. 10/3 2012 och 16/11 2015). Snart kan åsiktskorridoren gå samma väg, ordet som myntades 2014 för att benämna en upplevelse av debattklimatet i Sverige (lågt i tak och trångt mellan väggarna). Ordet mielipidekäytävä finns redan på finska, liksom naisten ansa. Ännu används det förra mest som karakteristik av Sverige, men företeelsen är säkert inte bara svensk.
Kulturord, i fallande grad av Sverigespecificitet | Produktnamn och varumrken, ngot degenererade | Namn inom offentlig sektor (myndigheter, tjnstetitlar osv.) |
folkhemmet rekordren musikundret folkrrelsemoral pk-maffian, pk-eliten siktkorridoren ttestupa grnavgare | frigolit keso foppatofflor melitta Loka Festis friggebod papperspelle | Statsrdsberedningen Socialstyrelsen Livsmedelsverket Statistiska Centralbyrn Kronofogden vrdcentral hemtjnsten civilingenjr |
Själv irriterar
Det verkar inte handla om en tydlig gräns mellan sverigesvenska ord och finlandssvenska, snarare en glidande skala.
Jag har också frågat finlandssvenskar om vad i sverigesvenskan som känns främmande, i en snabb rundfråga på Språkinstitutets Facebooksida. Resultatet blev en lista som mestadels håller sig inom det vardagliga språkets domäner: fika, macka, kul, semla, hall, örngott, kötta, peppa, softa, taggad, grymt, fett, mellis, frulle, brallor, dojor, hoj, snubbe och syntaktiska novationer som Det är vilket som, Jag vill göra skillnad, X valde att lämna, Jag hoppar detta och det mest irriterande, att döma av antalet påtalanden: Hon bor själv (eller Jag ska äta själv i kväll).
Samlade så här har sådana ord en omisskännlig, obestridlig sverigesvensk stilprägel, men hur ska man kunna dra en gräns? I någon mening kanske många redan ingår i det finlandssvenska ordförrådet, i och med att flera finlandssvenskar kan meddela att de (eller deras barn) använder åtminstone några av dem. Det krävs inte mycket för att de ska gå över gränsen, ofta nog hjälps de fram på alla sätt. Ena dagen antecknar jag sms:a och toa, för på finlandssvenska är ju orden texta, vessa och tuppen vanligare. Nästa dag läser jag den finlandssvenska tidningsrubriken ”Unga sitter på toan och sms:ar” (Hbl 26/9 2015). Att ta sig från rubrikspråk till talspråk är förstås en sak för sig, men en tydlig gräns mellan sverigesvenska ord och finlandssvenska verkar det inte handla om, snarare en glidande skala.
Svenskar gillar produktnamn
En tydligare avgränsning kan göras kring produktnamn, av den enkla anledningen att det kan vara produkter som inte sålts i Finland (i alla fall inte så mycket och så länge). Är det så att man i Sverige är piggare på att använda produktnamn som substantiv, t.ex. sila saften genom en melitta? Det är ännu obevisat, men i Finland har ju svenskan och finskan varandras stöd i och med att produktmärkning ska finnas på bägge språken. Så på förpackningarna står det både pillimehu och sugrörssaft, raejuusto och grynost, för det som i Sverige mest omtalas med varumärkena Festis och keso. Både Loka och Ramlösa kan vara synonymt med ’mineralvatten’, och ’kakaodryck’ kan vara Pucko eller O’Boy beroende på bl.a. temperatur. Papperspelle, ett ord som vissa finlandssvenskar flinar åt, var ett skräpkorgsfabrikat som lanserades i en renhållningskampanj en gång.
På förpackningarna står det både pillimehu och sugrörssaft, raejuusto och grynost, för det som i Sverige mest omtalas med varumärkena.
Två degenererade varumärken (handelsnamn) ligger också bakom en av de skarpare skillnaderna: den mellan frigolit i Sverige och styrox i Finland. Men Wettexdukar och Topz marknadsförs även i Finland, så därför kan man topsa också på finlandssvenska. Det krävs bara att firmorna som nu säljer ”friggebodar i byggsats” börjar exportera sina produkter till grannlandet, så blir ett av de allra svenskaste produktnamnen, ett direktresultat av svensk lagstiftning, etablerat i hela det svenska språkområdet.
Vad gäller andra slags namn räcker det att konstatera att somliga är kulturord eller begrepp: Sörgården, Söderkåkar, Rosenbad, Almedalen. Det antas allmänt bekant vad de syftar på (Almedalsveckan i Visby: den årliga paradplatsen för politiska budskap). Som sådana kan de ingå i sammansättningar: sörgårdsidyll, Volvoland, Stureplansklubbar (också när de drivs i Göteborg). Även politiska projekt kan paketeras in i namn som sedan bär på ett komplext (och värdeladdat) innehåll: Tvärbanan, Nya Slussen och Kunskapslyftet – som kom 1997 och följdes av lärarlyftet, mattelyftet, läslyftet. Men namn som dessa torde tydligt signalera en sverigesvensk verklighet, också när de byggs in i fraser, t.ex. på Papphammarliknande sätt. Vet man inte att Papphammar var en legendarisk filmgubbe som snubblade och fumlade förstår man kanske ändå att det handlar om fakta som går att ta reda på.
FFC – inte ”Finlands LO”
Unikt refererande till Sverige är också namn på myndigheter, organ inom den offentliga sektorn (inklusive tjänstetitlar) och liknande samhälleliga institutioner. Paula Ehrnebo räknar in sådana bland samhällstermerna i sin avhandling om sverigefinsk språkvård.
Så som med termer finns det ofta en ”rätt översättning” att leta fram, t.ex. i svenska regeringens webbpublikation Utrikes namnbok(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun). Offentliga sektorns namn utgör om inte ett terminologiskt så ändå ett slags samhällsadministrativt begreppssystem – som dessutom uppvisar påfallande likheter i Finland och Sverige. Livsmedelsverket motsvarar Evira, SCB motsvarar Statistikcentralen, Kronofogden motsvarar riksfogden/häradsfogdarna, socialtjänsten är socialverket och DO (diskrimineringsombudsmannen) liknar Minoritetsombudsmannen – fast uppdragen skiljer sig till vissa delar.
Ibland överlever ordet organet: Finansministern debatterar AMS-åtgärder trots att Arbetsmarknadsstyrelsen inte längre finns – den ombildades 2008 till Arbetsförmedlingen. För att hänga med behöver man samhällskunskap, men det finns också skäl att se upp: Det är rätt vanligt att man i pressen tillåter sig att ljuga, för att se det riktigt strängt, när man rapporterar om västra eller östra grannlandet och säger ”Ruotsin Alko” och ”Finlands LO” om det som faktiskt heter Systembolaget och FFC (på finska SAK).
Termer i Finland och Sverige
Det lär finnas finlandssvenskar som vabbar ibland, trots att det borde vara omöjligt.
Gäller det egentliga termer och artbeteckningar är den korta regeln snarare den att det sverigesvenska gäller som allmängiltigt. Det finns finlandssvenska särfall som flytgas och blåmögelost, som antecknas som likvärdiga med gasol och grönmögelost i term- och EU-sammanhang. Men de flesta verkar acceptera att det ”officiellt” – i standardiserad, internationell kommunikation – inom snart sagt alla fackområden utom det nationellt juridiska, bör heta t.ex. snöskoter, EKG, plastfolie och maskros, och att motorkälke, hjärtfilm, färskfilm och smörblomma är finlandssvenska synonymer eller talspråkliga varianter (eller felöversättningar).
Med samhällstermerna är det annorlunda. Här saknas finlandssvenska synonymer i faktisk mening, eftersom termerna blir till och verkar i var sitt lagstiftnings- och statsförvaltningssystem. I Sverige kan de leva ett lite trassligt, fritt liv som ord. Familjehem blir HVB-hem i praktisk tillämpning av socialtjänstlagens paragraf om hem för vård eller boende men kan ännu ibland (felaktigt) kallas fosterhem. Skatteförvaltningens ROT– och RUT-avdrag (åtminstone skenbarligen återgående på lagformuleringarna om ”reparation […] om- och tillbyggnad” och ”rengöringsarbete som utförs i bostaden”) ger upphov till nybildningar som rotjobb och rutsektorn.
Jämte sådana säregna ord finns likheter och skillnader om vartannat. Det lär finnas finlandssvenskar som vabbar ibland, trots att det borde vara omöjligt i ett land där lagen om rätt till ledighet för vård av barn inte gäller. Däremot är pappamånad (isäkuukausi) faktiskt ett begrepp i finländsk lagstiftning – men inte i svensk. Ordet behörig är den lagliga termen i bägge länder, motsvarande finskans kelpoinen, toimivaltainen och pätevä/pätevyys – inte vardagsöversättningen kompetent. Så har Sverige också infört en yrkeshögskola: 2009 inrättades myndigheten för yrkeshögskolan för att överse utbildningar av olika anordnare, av annan karaktär än Finlands yrkeshögskolor; det som nu kallas yh-utbildningar hette förr ky-utbildningar (kvalificerade yrkesutbildningar).
Allt sådant kan orsaka missförstånd på olika sätt, eller i alla fall oklarhet för den som aktivt intresserar sig för de inre förhållandena i grannlandet. Där det finns skillnader borde man ha all anledning att tydliggöra detta och meddela explicit t.ex. att ”det finska rotavdraget heter hushållsavdrag”.
Olika boendetermer
Skillnader i samhällsterminologi ligger förstås bakom vissa finlandismer. Att ordet egnahemshus blivit vanligt beror på att den finländska lagen om bostadslån skiljer mellan byggnadstyperna egnahemshus, hyreshus och bostadsrättshus, medan motsvarande svenska lag i stället nämner småhus – antingen friliggande eller radhus och kedjehus – och flerfamiljshus. (I Mikael Reuters bok Så här ska det låta kan man läsa om fler skillnader i boendeterminologi.) Men egnahem uppträder i Sverige, i fastighetstaxeringen, och en liknande definition av småhus har på senare år dykt upp i en finsk förordning. Ordet villa definieras däremot inte i någon av lagböckerna, så där har vi till slut en tvättäkta allmänspråklig och tämligen konsekvent begreppsskillnad. I Sverige är en villa just det som lagen beskriver: ett ’friliggande småhus’ (icke-höghus); i Finland har man tagit fasta på latinets ursprungliga betydelse: ’bostadshus utanför storstadsområdet’. Så har vi gått orden runt, och hittat 6–7 olika slags skillnader.
Finlandssvenskan har utvecklat sina mest särpräglade drag i det vardagliga, talspråkliga skiktet av ordförrådet.
Man kan möjligen dra som en försiktig slutsats att medan finlandssvenskan utvecklat sina mest särpräglade drag i det vardagliga, talspråkliga skiktet av ordförrådet, så är sverigesvenskan mest annorlunda i delar av den samhälleliga nomenklaturen. Där finns orden som har svårast för att komma in i det finlandssvenska språkbruket.
Böcker som nämns i texten
- Sture Allén, Martin Gellerstam & Sven-Göran Malmgren (1989): Orden speglar samhället. Allmänna förlaget.
- Paula Ehrnebo (2007): Heter Vägverket Tielaitos eller Tievirasto på finska? Benämningar på svenska samhällsfenomen i sverigefinska tidningar. Stockholms universitet.
- Peter Newmark (1988): A Textbook of Translation. Prentice Hall.
- Mikael Reuter (2015): Så här ska det låta. Om finlandssvenska och språkriktighet. Scriptum.