Vispoesi
3/2013

Katarina von Numers

Vispoesi

Det finns ingen musik som berör mig lika djupt som visan, ingen annan som får mig att gråta och skratta. Det kan bero på att vi sjöng visor och spelade skivor med de svenska visgiganterna när jag var barn. Varje jul skickade min morbror i Sverige en ny lp med Evert Taube, Cornelis Vreeswijk eller Olle Adolphson till mamma och de har betytt mycket för min kärlek till musik, språk och litteratur.

I många musikstilar är orden underordnade musiken, men i visan är de lika viktiga. Därför är också visans enkelhet skenbar. Det krävs inte bara en passande melodi för berättelsen. Också texten ska sitta perfekt. Rytmen får inte halta, rimmen får inte kännas påklistrade och bildspråket får varken vara för svårtolkat eller slitet.

I Du och jag, farsan (2010) funderar CajsaStina Åkerström över varför hennes pappa trubaduren Fred Åkerström vägrade sjunga Evert Taubes sånger. Kanske hörde det ihop med en fix idé om vilka poeter som höll tillräckligt hög klass? Hon minns att fadern jämfört Taubes rader ”fjärden ligger blank som ett nybonat golv” med Bellmans ”solen glimmar blank och trind, vattnet likt en spegel” och menat att Bellmans skildring var starkare och mer poetisk än Taubes platta bild.

Man ser poängen, Taubes bild är förstås mer prosaisk. Men nog kunde också han vara oerhört poetisk. Titta på texten ”Och skulle det så vara” (musik av Gunnar Hahn) och lyssna på Lisa Nilssons tolkning på Youtube för att uppfatta den vackert dröjande rytmen.

Och skulle det så vara
att allt är slut emellan oss,
hur vill du då förklara
att Karlavagnen alltjämt har
sju stjärnor och att nordanvinden alltjämt
rycker kottar ur furan
och kastar dem i spåret av din fot
och att rosorna du satte
doftar som i somras och har nya knoppar
och att igelkotten som dräpte huggormen
alltjämt i skymningen kommer
till mjölkfatet under stugutrappan
och att din baddräkt låg kvar i ekan
?

De två första raderna skapar en fin ovisshet. Vet jaget att duet kommer att gå, eller är detta bara tankar kring hur det skulle kännas om det blev slut? Vi vet inte säkert, men genom att duet avkrävs en förklaring anar vi ändå hur det ligger till. Perspektivskiftet från Karlavagnen till igelkotten förstärker det paradoxala i att världen kommer att vara densamma, fastän inget blir sig likt för jagpersonen. Att texten slutar rimma efter tredje raden tjänar samma syfte.

Vi får glimtar av en gemensamt upplevd idyll, men mindre romantiska bilder som den häftiga nordanvinden och den dräpta ormen ger balans. Spåren efter duet är konkreta och berörande. Den besjälade vinden är det enda exemplet på bildspråk – och det är bra.

-----

Katarina von Numers ärlektor i modersmål och litteratur vid Mattlidens gymnasium och författare.

Katarina von Numers