null Vuxenchampagne och strumpor på öronen – att intervjua barn kräver respekt och improvisation

Krönikan 19.1.2023

Karin Filén

Vuxenchampagne och strumpor på öronen – att intervjua barn kräver respekt och improvisation

Varje god journalist vet att man ska använda öppna frågor, och det gäller också när man intervjuar barn. Åtminstone så där i princip.

Karin Filén.

Bild: Niklas Sandström

Jag: ”Vad gjorde du på sommaren?”

Barn: ”Jag vet inte.”

Jag: ”Men hurdan var din sommar då?”

Barn: ”Bra.”

Jag: ”Berätta nånting som du gjorde!”

Barn: ”Min mamma heter Viivi.”

Jag gör varje vecka inslaget Barnpanelen för Yle Vega, och träffar i och med det dagisbarn i huvudstadsregionen. Konceptet är att jag har en liten panel på tre eller fyra barn, och lyfter upp veckans aktuella ämnen på ett barnvänligt vis. Jag bandar vårt prat och editerar det till ett cirka fem minuter långt paket.

Vid sidan om egentliga frågor försöker jag få till stånd en diskussion med barnen, där jag går med i deras resonemang. Hävdar de att man kan åka från Esbo till Spanien med metro? Jaha, då får de berätta mera om det. Så länge det tangerar ämnena vi ska tala om.

Pratglada barn är naturligtvis lätta att intervjua, och tacksamma när det gäller ett inslag som editeras. Om de pladdrar på är chansen god att de mellan varven säger något fyndigt eller klokt. En utmaning kan förstås vara att få dem att prata om det jag vill. För barn är ju inte alltid artiga och tillmötesgående, så där som vi vuxna brukar vara om vi blir intervjuade. De pratar om vad tusan de själva vill.

Jag: ”Regeringen, alltså de som bestämmer i Finland, är osams! Kan vi hjälpa dem? Vad brukar du göra när det blir bråk med kompisar?”

Barn: ”Jag vet inte fast mommos granne har en hund som heter Mörri och den rymde och Veikko sa att den säkert skulle komma tillbaka snart men sen kom den inte fast Elli hittade den bakom huset men sen sprang den iväg igen och …”

Hur gastkramande spännande det här än må vara har jag har lärt mig att inte ställa några följdfrågor om grannars hundar. Inte minst för att jag bara brukar ha ungefär femton minuter på mig att intervjua barnen innan deras koncentration tar slut och de börjar åla omkring eller gräva i min väska eller testa om man kan hänga sina strumpor på öronen. (Svar: I princip ja, men beror på öronen).

När jag gör Barnpanelen tänker jag på att ha ett bra språk. Men jag vill ju också gärna att barnen ska förstå vad jag säger, och då tummar jag ibland lite på språkriktigheten. Till exempel är ord som ”färre” obekant för många barn. De säger ”mindre”. Då löser jag det genom att säga båda orden. Som när vi talade om Helsingfors sparplaner, och var barnen tycker att man skulle kunna spara pengar.

Barn: ”Det är för mycket skolbarn!”

Jag: ”Jaha, borde det vara färre skolbarn? Alltså mindre skolbarn?”

Barn: ”Jo. Sexorna är ganska busiga. Dem skulle man kunna ta bort.”

Jag: ”Alltså bara ta bort dem?”

Barn: ”Jo, och femmorna.”

Jag är alltid noggrann med att inget av barnen ska tappa ansiktet om de inte känner till ett ord. De är ofta överraskande värdiga små personer. Och på allvar: Hur ska man kunna veta att en spion inte är en jättelång käpp, eller att glasnost inte är en efterrätt, eller att regeringskris inte är ett slags valborgsfest?

Inte sällan överraskar barnen mig också med kreativa ord. Enligt en fyraårig flicka borde statsminister Sanna Marin festa genom att bjuda på vinbärsglass och – vuxenchampagne. Det låter som en charmerande tillställning, tycker jag.

Man kan lyssna på Barnpanelen på Arenan.

Karin Filén

Skribenten är journalist och författare.

Tillbaka till början