Angående ortnamns betydelse – om de nu har någon?
1/2002

Staffan Nyström

Angående ortnamns betydelse – om de nu har någon?

Under det seminarium som hölls i april 2001 för att fira dialekt- och namnforskaren Peter Slottes 60-årsdag ingick också en mer övergripande och teoretisk diskussion om ortnamn under ledning av Staffan Nyström. Här återges några av de tankar som berördes i diskussionen. Staffan Nyström är docent i nordiska språk och ortnamnsexpert vid Riksantikvarieämbetet i Stockholm.

Frågan i rubriken kan verka besynnerlig. Det är klart att ortnamn har betydelse, säger de flesta spontant, även om betydelsen ibland kan vara svår att komma åt. Men det är väl sådant som ortnamnsforskarna håller på med – att reda ut och förklara vad alla konstiga ortnamn betyder, som Bromma, Bunk, Kymmendö, Nagu, Pargas och Ärtknubben. Att Storsjön betyder ’den stora sjön’ och Hjortronmossen ’mossen där det finns hjortron’ är självklart, det behöver man inga experter för att inse.

Nja, fullt så enkelt är det inte. Det visar inte minst det faktum att ett femtiotal deltagare från de nordiska länderna kunde ägna två timmar åt att livligt diskutera ortnamnens eventuella betydelse eller brist på betydelse och angränsande pro­blem. Det är helt riktigt att en av namnforskarnas viktigaste uppgifter är att tolka ortnamn, alltså att identifiera de ord och språkelement som en gång användes för att bilda namnet, att om möjligt tala om när denna namnbildning inträffade och att visa vad det då – just i namnbildningsögon­blicket – var som låg till grund för namnet. Men namnforskarna sysslar också med andra frågor och problem. Hur traderas och sprids namn? Vem eller vilka människor använder namnen och på vilket sätt? Vilken roll spelar namnen för vår egen identitet, hemkänsla och trygghet? Har namn ett kommersiellt värde? Vad är ett namn egentligen och vad är det för principiell skillnad mellan ett namn och ett vanligt ord? Och så problemet i rubriken förstås – har namn någon betydelse?  

Är namn bara etiketter?

Många forskare vill hävda att namn inte har betydelse. Alla egennamn (alltså ortnamn, person­namn, djurnamn och alla andra namn) är en sorts ord som namnger objekt individuellt utan att beskriva dem, säger man. För enkelhets skull håller jag mig i fortsättningen mest till ortnamnen.

När ett språkligt uttryck har blivit ett ortnamn, så upphör den tidigare ordbetydelsen att existera (om en sådan har funnits) och namnet får enbart en utpekande funktion. Namnets ”betydelse” är lika med själva platsen som bär namnet, det namngivna objektet. Betydelsen i namnet Stockholm är alltså ungefär ”den där stora staden som är huvudstad i Sverige och som ligger på en massa öar vid Mälarens utlopp i Östersjön, och där …”, eller något sådant. Att orden stock och holme en gång användes för att skapa namnet spelar inte någon som helst roll för dem som använder namnet idag. Innebörden ’holmen med stockarna’ eller liknande är helt irrelevant. Namnet Stockholm har alltså en identifierande funktion men ingen betydelse. Att det är så man måste se på problemet skulle också stödjas av t.ex. att en känd vit idrottsman kan heta Roger Black och att en kristen präst, utan att störas av det, kan verka i kyrkan i Odensvi eller Torsåker, trots närvaron av de gamla hedniska gudarna. Namnen är bara etiketter utan betydelse.

Låt oss då jämföra med ortnamn som Erken, Hesse och Värtan, namn som nutida namnbrukare knappast kan hitta en betydelse i utöver den identifierande och utpekande ortnamnsbetydelsen. Sådana namn fungerar precis lika bra när vi använder dem, även om vi inte alls begriper deras språkliga innebörd. Är det således – när det gäller betydelsen – ingen principiell skillnad mellan genomskinliga namn som Stockholm, Storsjön, Svartbäcken å ena sidan och helt obegripliga namn som Erken, Hesse och Värtan å den andra? Nej, säger vissa. Det är ingen skillnad. Namn är namn och saknar därmed betydelse. Jo, säger andra, visst finns det en skillnad. Men dessa motsatta åsikter kan nog bero lite på vad man egentligen lägger in i ordet betydelse, och också på vad man har för grundsyn på hur språk fungerar i den mänskliga hjärnan. Att namnet Storsjön har någonting att göra med de vanliga orden stor och sjö kan knappast ifrågasättas av någon, det har därmed en dimension som t.ex. namnet Värtan saknar (vad är en *värta?). Men om Storsjön trots detta inte har en betydelse – vad är det då det har, som Värtan inte har? Mycket förenklat kunde man närma sig frågan så här.

Mentalt lexikon

Vår mänskliga hjärna fungerar i princip som en stor ordbok. Ord och namn vi lär oss lagras i ordboken och vi kan ta fram dem och använda dem vid behov. Inom forskningen talar man om ett mentalt lexikon. Exakt hur detta mentala lexikon fungerar vet man naturligtvis inte, vår hjärna är oerhört komplex, men vissa idéer kan man ändå ha. Det är väl exempelvis rimligt att lexikonet är organiserat så att det blir så effektivt som möjligt. Ord som vi ofta använder borde vara lättare att ”slå upp” än sådana som vi använder sällan. Därför har vissa forskare liknat det hela vid en myrstack, där de frekventa orden ligger lätt åtkomliga på ytan medan de ovanliga och sällan brukade orden ligger inuti. Vi måste gräva djupare och ta oss mer tid för att hitta dem. Samtidigt vet vi att det finns logiska likheter och andra samband mellan ord, något som gör att de borde hållas ihop också i det mentala lexikonet. Det finns t.ex. ett närmare samband mellan orden päron och äpple än mellan päron och promenera för att de förra ingår i samma begreppssfär ’frukter’, och det finns kan­ske också ett närmare samband mellan orden jag och är än mellan päron och är, därför att kombinationen jag är är så väldigt frekvent i språket. Samband som de här och många, många andra ligger bakom idén att se det mentala lexikonet som ett nätverk, ett virrvarr av ”förbindelser”, ”trådar”, ”kanaler” eller vad man nu vill kalla dem, som öppnar möjligheter för oss att associera mellan orden och att kombinera dem och formulera språk och tankar på ett effektivt och regelrätt sätt.

Verkar detta teoretiskt, ab­strakt och krångligt? Javisst, ing­en har sagt att det är lätt, inte ens för forskarna själva. Men svåra problem ger dessvärre också svårsmälta svar emellanåt. Vi går vidare och tänker oss detta mentala lexikon som ett gigantiskt nätverk som också innehåller namn av olika slag. Varje ortnamn är representerat som ett eget uppslagsord. Hur ser då förbindelserna ut från namnen? Vart går de trådarna? Ja, kanske till andra namn av samma typ, till namn som är likartat bildade eller ibland kanske till namn på objekt av samma slag? Det finns mycket som tyder på att namn hålls ihop och i vissa avseenden styrs av sina egna regler i språket, skilda från de vanliga ordens regler. Men rimligen finns det också trådar från ett namn till de ord som en gång bildat namnet. Det finns en tråd från Storsjön till ordet stor och en annan till ordet sjö. Så länge orden stor och sjö är levande i hjärnan, så är förbindelsen öppen mellan dem och namnet Storsjön. Storsjön, Stockholm och Svartbäcken är alldeles uppenbart ortnamn, det vet vi intuitivt när vi använder dem, men de existerar inte helt isolerade inom sitt eget namnnätverk i det mentala lexikonet utan i ett större nätverk i hela lexikonet. Därför kan deras exklusiva ortnamnskaraktär ibland ”grumlas” av påverkan från de likalydande orden stor, sjö, stock, holme, svart, bäck i lexikonet. De orden har ju betydelser som ibland gör sig påminda, och därför känns det också svårt att hävda att Storsjön, Stockholm och Svartbäcken helt saknar betydelse. De har, som sagt, något som Erken, Hesse och Värtan inte har, nämligen öppna förbindelser till det levande ordförrådet. Detta skapar möjligheter för egenskaper och betydelser från orden att läcka till namnet, och därmed får namnen indirekt en karaktäriserande eller associerande betydelse. Från namn som Erken, Hesse och Värtan finns däremot inga trådar, inga förbindelser till vanliga ord. Dessa namn lever helt inom namnnätverket i det mentala lexikonet, alltså mer isolerade, och det är det som gör att vi lättare accepterar deras avsaknad av betydelse.

Om man på detta sätt betraktar det mentala lexikonet som en komplicerad helhet där namn och ord samspelar, så kan man knappast hävda att alla ortnamn i lika hög grad saknar betydelse. Snarare finns det vissa namn som lever ett slutet liv inom namnsystemet och efter de specifika regler som råder där. Och så finns det andra namn som visserligen är namn, men som också utsätts för påverkan och kanske färgas av sina förbindelser med de vanliga orden och deras regelverk och därmed blir lite ”utspädda”, så att säga. 

Mönster och konventioner

Mycket av det jag hittills tagit upp har ju handlat om att använda färdiga ortnamn, d.v.s. att leta reda på dem i sitt huvud och ge dem en innebörd, en plats, när man hör dem sägas eller att plocka fram rätt namn när man själv vill säga något om en viss plats med ett vedertaget namn. Det är då i vår egen hjärna, i vårt eget individuella lexikon, som arbetet utförs och valen görs. Om vi där inte lyckas hitta t.ex. vad tant Agdas sommarhus heter, måste vi rådfråga något annat, lite annorlunda lexikon, alltså ta hjälp av någon annan person. Alla våra mentala lexikon ser ju nämligen olika ut. De är personligt utformade. Vi har varit på olika platser i livet, vi har gjort olika bekantskaper, vi har olika intressen och vårt selektiva minne gör olika priori­teringar. Men varje en­skilt namn har man gemensamt med någon, med några få eller med många andra människor, och graden av överensstämmelse ökar givetvis om man lever i samma geografiska miljö och i samma kultursfär, om man är i samma ålder, om man har gemensamma intressen etc.

Men man kan också fundera på namnprocessen ur namnskaparens perspektiv, och då kommer graden av individualitet in på nytt och frågan blir i vilken utsträckning färdiga mallar och modeller ligger bakom de namn som skapas. Möjligen är det mer än vad vi föreställer oss av detta namn­skapande som är oss givet, som styrs av de mönster och konventioner vi successivt socialiseras in i när vi växer upp, lär oss språk och bygger upp vårt mentala lexikon.

Att alla våra tusentals ortnamn inte har kommit till genom en alldeles egen, avskärmad process, oberoende av språksituationen, tidsandan, miljön, människorna och samhället i övrigt, är väl de flesta överens om. Namn skapas i ett läge där andra namn redan finns. Det befintliga lägger en grund för det nya och medverkar vid utformningen av detta. Det finns gamla och det uppstår nya, mer eller mindre utsagda överenskommelser om vad som är lämpliga och olämpliga namn, vilket språkgods som får eller bör användas, vilka platser som bör namnges, vilka krav och grupper som ska tillgodoses etc. Sådana dolda utgångspunkter och outsagda förebilder – alltså konventioner för namngivning – bidrar till att forma och förändra det mentala lexikonet hos den enskilde individen liksom hos hela grupper av namnbrukare, ibland regionalt, ibland socialt avgränsade i förhållande till andra grupper. Kan också dessa konventioner i någon mening vara en del av eller åtminstone vara kopplade till vårt mentala lexikon, kanske som en sorts villkor eller restriktioner knutna till ord- och namnhanteringen? Är det mentala lexikonet bara en samling ord och namn eller sträcker sig nätverket också till andra delar av hjärnan, där t.ex. uttalsregler eller grammatiska och pragmatiska regler finns? Ja, det finns idéer om att allt detta hänger ihop och att vi måste beakta helheten om vi vill försöka hitta kompletta förklaringar till hur namn egentligen fungerar. Problem och svårigheter hopas. Spännande utmaningar och forskningsuppgifter likaså. Här är dock inte platsen att fördjupa sig ytterligare i detta.

Huruvida Peter betyder någonting eller inte lär vi alltså få fortsätta att grubbla på framöver. Helt betydelselös kan ha väl ändå inte vara, för då hade knappast så många kommit för att fira honom.

Staffan Nyström