I Finland finns många träsk, som sitt namn till trots går bra att både simma och bada i. Att våra insjöar ofta har namn på -träsk kan vi troligen tacka våra förfäder i Mellansverige för.

Träsk var ännu för några årtionden sedan ett ord som i finlandssvenskt språkbruk allmänt användes i betydelsen ’insjö’. Detta är åtminstone mitt intryck. Nu i efterhand är det ändå svårt att finna skriftliga belägg för språkbruket. I Svenska Akademiens ordbok (SAOB) ingår bara ett korthugget finländskt språkprov som illustrerar användningen, en annons i Hufvudstadsbladet 29.3.1998: ”Öby, sommarstället vid träsket. Stuga ca 50 m² bastu 30 m²”. Det utannonserande sommarstället fann kanske sin köpare, men ur dagens perspektiv är annonsen inte särskilt lockande. Vem vill väl tillbringa sommaren i en minimal stuga vid ett ”träsk” – trots eventuella möjligheter till friluftsbad?
                           
Också Gotland har många sjöar ”eller ’träsk’ som man säger på gotländska, även om man inte menar det som svenskar ser framför sig”. Citatet är hämtat ur en gotländsk turistbroschyr, där besökande fastlandssvenskar alltså uppmanas att inte låta sig avskräckas av att idylliska gotländska sjöar har namn på -träsk: Tingstäde träsk, Sigvaldeträsk och Bästeträsk med flera. ”Det går bra att simma i träsket”, påpekas det.

På motsvarande sätt uttrycker norrländska turistföretagare förhoppningen att besökarna inte ska bli påverkade av att så många vackra och badvänliga insjöar har namn på just -träsket: ”Stranden vid Vitträsket i Sörbyn [i Norrbotten] med sitt kristallklara rena vatten är ett självklart val för varma sommardagar.”

Reservationerna beträffande ”träsken” i det föregående beror på att träsk i nutida standardsvenska är en beteckning på sumpmarker av olika slag. Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO; 2009) anger i första hand betydelsen ”sankt område med stillastående vatten ofta bevuxet med gräs” och erbjuder kärr och sumpmark som synonymer. Rikstermbanken uttrycker sig lite mer precist: ”större svårforcerad våtmark, med områden av lösbotten och öppna vattenspeglar”. Vanligast är träsk numera i bildlig betydelse, med syftning på svåra eller förnedrande villkor eller omständigheter: knarkträsket, ett moraliskt träsk, webben är ett riktigt träsk och så vidare.

Vem vill väl tillbringa sommaren i en minimal stuga vid ett ”träsk” – trots eventuella möjligheter till friluftsbad?

Det är alltså begripligt om en tillfällig besökare utifrån sitt standardsvenska lexikon drar sig för att semestra vid något som verkar vara en sumpmark för att sedan vada ut på en dyig botten och doppa sig i någon eventuellt förekommande vattenspegel i gräsvegetationen.

Å andra sidan säger ordböckerna att träsk också kan betyda ”sjö (provins.; särsk. i namn)” (SO) och anför Torne träsk som exempel. Men insjöbeteckningen träsk bedöms som en provinsialism, gotländsk, norrländsk och finländsk. Underligt nog anförs detta träsk inte i Hugo Bergroths ”Finlandssvenska”, trots att betydelsen säkert var vanlig när boken skrevs för snart hundra år sedan. ”Finlandssvensk ordbok” (2000) noterar däremot språkbruket och säger att träsk i finlandssvenskan ”ibland” kan beteckna ’insjö’ och att ordet också i ”svenska Lappland” används i samma betydelse. Men sjö är hur som helst numera svenskans vanliga ord för ’insjö’.

Vår stora dialektordbok Ordbok över Finlands svenska folkmål (FO) har ännu inte hunnit fram till vare sig sjö eller träsk, men materialet i ordbokens dialektordsregister ger vid handen att träsk är dialekternas standardord för en större eller mindre insjö. Med sjö(n) avses däremot – enligt FO-materialet – normalt havet, saltsjön: ”Atlanten är nog en stor sjö” (Jeppo); ”det var grant på sjön i kväll” (Oravais); ”han är nere vid sjön” (:vid stranden, vid båthusen; Brändö); ”sjön har gått upp” (vid islossning till havs; Kökar), ”vi går till sjöss och bada” (Eckerö). Men sjö förekommer lokalt också i betydelsen ’insjö’ (ställvis i Österbotten, på Åland och i västra Nyland): ”det finns en holme mitt i sjön, det är en grund sjö” (Esse); ”det finns inte någon sjö i Malax” (Malax); ”en sjö som kallas för Västersjö” (Kumlinge).

I vår klassiska litteratur förekommer träsk som benämning på större eller mindre insjöar. Runebergs ”Hanna” (1836) ger t.ex. detta:

Lätta, med sväfvande steg, som hade af vingar de lyftats,

styrde de unga sin färd mot den speglande stranden af träsket.

Appellativet träsk som insjöbeteckning var vid denna tid inte någon specifikt finlandssvensk (eller gotländsk eller norrländsk) företeelse; det hade en allmännare spridning. Därom vittnar äldre ordböcker. A.F. Dalin ger i Ordbok öfver svenska språket (1850–1855) definitionen ”Ett stillastående, inne i landet beläget vatten, som saknar synbart aflopp”. Också mycket stora sjöar har tidigare kunnat kallas träsk. Inlandshavet Ladoga kunde under medeltiden benämnas Vita träsket (hwita träskit, 1485). Några av de största sjöarna i norra Sverige och Finland är som känt fortfarande ”träsk”: Torne träsk, Enare träsk, Ule träsk (Wlvthræsk, 1328).

Också den stora Mälaren har betecknats som ett ”träsk”. Så här skaldar historieskrivaren Johannes Messenius i början av 1600-talet:

Mitt i Swerge ligger Wplan [Uppland]
thär vthi bor mången stålt man,
och hälst om kringh träsket Mälar.

Ortnamnen

Träsk är det vanligaste svenska sjönamnselementet i Finland. Antalet träsk-namn är cirka 1 500. Namnen på -sjö är betydligt färre, sammanlagt cirka 270.

Artikelförfattaren Peter Slotte i segelkanot på Bodom träsk, Esbos största insjö.
Artikelförfattaren Peter Slotte i segelkanot på Bodom träsk, Esbos största insjö. ”Träskets” areal är 4,2 km² och det mäter 13 meter på djupaste stället.

De två insjöbeteckningarna har behandlats i ortnamnslitteraturen. Appellativen och ortnamnselementen sjö och träsk diskuteras utförligt av Hans Jonsson i arbetet ”Nordiska ord för vattensamling” (1966).

I min egen avhandling om nordösterbottniska sjönamn (1978) försöker också jag förklara förhållandet mellan de två orden som ortnamnselement. Enligt Jonsson tycks insjöbeteckningen träsk ha sitt ursprung i östra Mellansverige. Träsk har här varit normalordet för ’sjö’. Både de nutida ortnamnen och de historiska beläggen pekar åt samma håll.

Utflyttarna från Mellansverige till Finland och övre Norrland tog ordet med sig och använde det om sjöarna i sina nya hemtrakter, oberoende av om sjöarna var djupa eller grunda, stora eller små. Under århundradenas lopp förändrades emellertid småsjöarna med namn på -träsk i Mellansverige och förvandlades till kärrsjöar och moras, vilket enligt Jonsson kan ha lett att appellativet fick en motsvarande betydelse: ”Stark uppgrundning (till följd av igenväxning) av de merendels grunda sjöarna i Roslagen och Södertörn i förening med ordets frekventa användning i namn bör ha varit en orsaksfaktor bakom bet.utvecklingen.” Denna förändrade betydelse hos träsk blev sedan den normala i svenskt standardspråk, som ju har sin bas i medeltida mellansvenskt språkbruk.

Bland de svenska ortnamnen i Finland förekommer jämsides med träsk den allmänsvenska sjöbeteckningen sjö, men sällan i omedelbar närhet av havsstranden; detta kanske därför att sjön här av gammalt betecknar saltsjön, havet.

Insjönamnen på -sjö finns alltså främst på större eller mindre avstånd från havsstranden. För Finlands del finner vi dem särskilt i norra svenska Österbotten, och här först på någon mils avstånd från kusten. Sjönamn på -sjö är dessutom allmänna i västra Nyland. Också här är ”sjöarna” för det mesta belägna ett gott stycke från den nutida strandlinjen.

Längst inne i det nordösterbottniska sjö-området (inom de nutida kommunerna Kronoby, Pedersöre och Nykarleby och angränsande delar av Evijärvi, Kaustby och Vetil) har härutöver vatten tagits i bruk för namngivning av insjöar.

Risken för förväxling av betydelserna ’hav’ och ’insjö’ har minskat med växande avstånd till kusten.

När det gäller detta nordliga område är fördelningen tydlig: vid kusten har sjöarna namn på -träsk; i inlandsdelarna dominerar -sjö. Utbredningskartorna är inte lika entydiga när det gäller västra Nyland. I till exempel nuvarande Raseborgs kommun överlappar träsk- och sjö-områdena varandra, med övervikt för -sjö i inlandet. Mellersta Nyland saknar sjö-namn. I östra Nyland är träsk allenarådande i kusttrakterna; i inlandsområdet förekommer enstaka sjönamn på -sjö.

Sjönamnselementet -sjö ingår som synes i första hand i namn på sjöar belägna på visst avstånd från kusten; kustnära insjöar har sällan namn av denna efterledstyp, och inte heller det motsvarande appellativet sjö används här i betydelsen ’insjö’. Jag tänker mig gärna att risken för förväxling av betydelserna ’hav’ och ’insjö’ har minskat med växande avstånd till kusten, vilket alltså har satt sina spår i namngivningen.

Sjönamn på -träsk (grön) och -vatten (blå) i Finland.
Sjönamn på -träsk (grön) och -vatten (blå) i Finland.

Genom åren har jag också föreställt mig att ”sjötätheten”, dvs. antalet större eller mindre sjöar per ytenhet, har varit av betydelse för namngivningen av insjöar. I Österbotten är sjötätheten störst i de inre delarna av området Kronoby–Pedersöre (och angränsande finska socknar), alltså just i de trakter där sjönamn på -sjö och -vatten är vanliga. Här finns det över hundra sjöar med namn på -sjö och ett trettiotal med namn på -vatten. För Nylands del är sjötätheten störst i väster, i stort sett inom de norra delarna av nuvarande Raseborgs kommun. Just detta område utgör samtidigt centrum för de nyländska sjönamnen på -sjö. Grundkartan upptar för Raseborg 56 namn på -sjö och 148 på -träsk.

Min tanke är alltså att ett stort antal presumtiva namngivningsobjekt har varit av betydelse för namngivningen: behovet av unika namn har enklare kunnat tillgodoses genom att man har kunnat variera inte bara förleden (exempelvis Djup-, Lång-, Vit-) utan dessutom haft tillgång till två (eller för Österbottens del ställvis tre) sjöbetecknande efterleder att laborera med.

Några klara topografiska eller hydrografiska skillnader mellan sjöarna med namn av de olika efterledstyperna kan inte påvisas, bortsett från att de västnyländska ”träsken” ofta tycks vara lite mindre till arealen än ”sjöarna” och att de nordösterbottniska ”vattnen” för det mesta är perifert belägna småsjöar.

Flertalet av sjöarna i inlandsdelarna av de två områdena är betydligt större än kusttrakternas sjöar, vilket kan ha gjort att namngivarna dragit sig för att beteckna dem som ”träsk”. Detta ord har reserverats för sjöar av samma typ som kustbygdens många småsjöar. I vilken mån extern och intern kolonisation har bidragit till utbredningsbilden kan man bara spekulera om (bortsett från att de österbottniska sjönamnen på -vatten säkert beror på norrländskt inflytande).

Bada eller simma?

Simma i betydelsen ’bada (i hav, sjö eller bassäng)’ är en klassisk finlandism, men avgränsningen gentemot bada är obestämd, vilket också SAOB noterar. Det tycks inte finnas entydiga belägg för att simma i äldre språk mer allmänt skulle ha använts i betydelsen ’bada’, men olika formuleringar i SAOB antyder att så kan ha varit fallet, särskilt tidfästningen ”numera” som förekommer både i huvudartikeln simma (”numera bl. [blott] i Finl.”) och i några artiklar om sammansättningar på sim-, däribland det kostliga simkostym som enligt SAOB företrädesvis används i Finland, men som knappast brukas av den yngre generationen finlandssvenskar.

Tappra läsare av Språkbruk har väl ändå vågat ta sig ett dopp i någon av våra tusen sjöar eller vid någon av våra hundramila stränder?

Bada i betydelsen ’bada i sjön’ är ovanligt i våra dialekter. Ordbok över Finlands svenska folkmål anför det bara från åländskt område. Simma är alltså normalordet, både i dialekterna och i standardspråket.

Insjöbeteckningen träsk är numera mer eller mindre obruklig – utom när den syftar på sjöar med ett namn på -träsk(et). Språkbruket är ändå vacklande, vilket framgår av en rad finländska belägg på webben. Olika texter från Institutet för hälsa och välfärd (THL) är belysande, t.ex. denna: ”THL uppmanar finländarna att fundera två gånger innan de hoppar i vattnet i en liten sjö, speciellt om många andra också simmar där. Det här efter att det uppdagats att flera personer insjuknat efter att de simmat i olika sjöar och träsk på olika håll i landet. Till exempel i Sibbo har många som simmat i Molnträsk fått magsjuka och hälsoskyddet i Borgå rekommenderar att ingen badar i träsket.” (svenska.yle.fi 31.7.2014; kursiveringarna mina)

Nu har årets badsäsong avslutats. Vattnet var kallt i somras, men tappra läsare av Språkbruk har väl ändå vågat ta sig ett dopp i någon av våra tusen sjöar eller vid någon av våra hundramila stränder – med eller utan simkostym.