Den här boken har vi förtjänat!

Den länge efterlängtade Stora finsk-svenska ordboken är äntligen här. Stor och tung (över fyra kilo!), i två digra band med sammanlagt ca 2 250 sidor. Förväntningarna är naturligtvis stora, och det är med en viss spänning man börjar bläddra i de tjocka banden. Finns alla de ord med som en finsk användare kan tänkas söka information om, och vilka upplysningar är det som ges om orden? Går det att med hjälp av ordboken använda orden i rätt betydelse och kombinera dem rätt med andra ord?

Det första synintrycket är inte odelat positivt: förvisso gör den granngula pärmen att böckerna skiljer sig från de övriga i bokhyllan, men vacker är den inte. Att pärmen på det första bandet pryds av ett stort A är föga originellt; viktigare hade det varit att låta bandets sista bokstav O vara synligare. Och när man öppnar boken slås man omedelbart av de tjocka svarta bokstäverna som upp-slagsorden är tryckta med. De sticker faktiskt ut från den övriga texten på ett rätt oestetiskt sätt men gör å andra sidan att uppslagsorden är verkligt lätta att hitta.

Så fort man börjar läsa bland orden och i synnerhet bland ekvivalenterna och frasexemplen, länner man sig emellertid glatt överraskad. För det är ett levande, fräscht och idiomatiskt språk som möter på bokens sidor, såväl i fråga om finska som svenska. Den här ordboken andas en helt annan stämning än till exempel den över 20 år gamla Finsk-svensk storordbok av Cannelin, Hirvensalo och Hedlund (nedan kallad CHH), som hittills varit den mest omfattande ordboken från finska till svenska.

Tillkomst och målgrupp

Stora finsk-svenska ordboken (nedan förkortad SFSO) utkom i våras på WSOY:s förlag och är ett resultat av närmare tio års arbete. Den sägs vara ”den största hittills publicerade tvåspråkiga ordboken med svenska som målspråk”. Boken har kommit till i samarbete mellan förlaget och Forskningscentralen för de inhemska språken och i samverkan med språkexpertis i både Finland och Sverige. Redaktionen, som bestått av Birgitta Romppanen, Nina Martola, Ilse Cantell, Mats-Peter Sundström, Susanna Karjalainen och Pia Westerberg, har arbetat på forskningscentralen, vars omfattande bibliotek och mångsidiga sakkunskap i fråga om både finska och svenska därmed kunnat utnyttjas till fullo. Boken bygger på Suomen kielen perussanakirja, men uppslagsorden har kompletterats med bl.a. egna excerperingar. Förutom ordböcker och uppslagsverk av olika slag har man vid utarbetandet av den nya ordboken utnyttjat den modernaste tekniken i form av finska och svenska textkorpusar, som gör det möjligt att kontrollera ordens olika betydelser och användningssätt i stora mängder av autentiska texter.

Den nya ordboken är ”stor” både i fråga om antalet uppslagsord och mängden av information som ges om orden. Boken sägs innehålla 130 000 uppslagsord och uttryck. Det är fråga om en så kallad produktionsordbok som i första hand är avsedd för personer med finska som modersmål och svenska som främmande språk. Enligt baksidestexten syftar boken ändå till att motsvara också professionella användares behov. Detta innebär att t.ex. personer som yrkesmässigt producerar svenska texter utgående från finska förlagor bör kunna ha nytta av boken, oberoende av modersmål. Uppslagsorden täcker ett brett spektrum ända från talspråkliga vardagsord till facktermer på olika områden. I ordartiklarna ges rikligt med frasexempel och förslag till hur vissa ofta återkommande satser och uttryck lämpligen kan översättas till idiomatisk och ledig svenska; urvalet av exempel ser ut att bygga på god kännedom om översättarens verklighet i Finland. En nyhet som jag aldrig tidigare sett i en ordbok är en samling översättningsmodeller för vissa typer av finska ord samt ett avsnitt med tidsuttryck som ges i början av boken.

Ordartiklarnas struktur

SFSO ger upplysningar om det finska uppslagsordets böjningstyp och de svenska ekvivalenternas böjning men inte om uttal. Den finska böjningen anges med en siffra som hänför sig till en numrerad böjningstyp i början av boken. För de svenska ordens del varierar praxisen beroende på ordklass: för substantiven anges på vanligt sätt böjningsändelserna för bestämd form singular och obestämd form plural, i fråga om verb ges en siffra som visar böjningskategorin. Adjektiv med oregelbunden komparation är markerade med asterisk. Både verbböjningen och adjektivens oregelbundna komparationsformer ges i det långa inledningskapitlet, i avsnitt som gärna kunde vara lättare att hitta.

De flesta uppslagsorden står på en egen rad i början av en ordartikel, vilket tillsammans med den feta stilen gör att de hittas lätt och snabbt. Detta gäller också alla avledningar och en stor del av sammansättningarna. Det är alltså inte så som t.ex. i CHH där de flesta sammansättningar och avledningar är placerade i långa räckor och där enbart den särskiljande efterleden finns utsatt. T.ex. verbet keskittyä representeras i CHH av suffixet -ttyä i en artikel som inleds med keski/taso, och hyvästellä av -stellä i en artikel under hyvä/ohjelmainen. I den nya ordboken förekommer lösa avledningssuffix av typen -stellä alltså inte överhuvud i ordartiklarna. En stor del av sammansättningarna är däremot representerade med bara efterleden och grupperade i ordartiklar med en gemensam förled (t.ex. hyvä/sydäminen, -tapainen, -tuloinen, -uskoinen). Jag kan dock inte se enligt vilka principer en del av sammansättningarna är utskrivna som egna uppslagsord och andra inte. Enligt min mening hade det också varit språkligt riktigare att låta bara en förled med samma betydelse ingå som gemensam led. Nu står t.ex. kantohihna (’bärrem’) och kantohinta (’rotpris’) i samma artikel (med kanto- utsatt bara en gång), medan orden kantosieni (’stubbskivling’) och kantosiipi (’bärplan’) står som egna ordartiklar efter varandra.

I ordartiklarna används en hel del förkortningar av vilka de flesta är finska och som förklaras i en särskild förteckning i början av boken (t.ex. puhek, kuv, taiv, lääk). Förkortningarna saknar punkt och skiljer sig inte annars heller typografiskt från t.ex. betydelseförklaringarna, som likaså är tryckta med kursiv stil inom parentes. Risken finns att man hinner klia sig i huvudet en stund innan man förstår att det handlar om en förkortning. Detta hände mig när jag för första gången fick syn på bokstavssekvensen en-suk och råkade läsa den ensuk, på grund av att bindestrecket hamnade vid radslut –  det var inte långt ifrån att jag slog upp det för mig mystiska ordet ensuk i en svensk ordbok (för finska kan det ju inte vara!). (Förkortningen, som alltså betyder ’en-genus’, saknas förresten – i likhet med ett-suk – i listan över förkortningar.)

Momentindelning

Ekvivalenterna (de svenska motsvarigheterna) är på sedvanligt sätt grupperade i moment enligt betydelse eller användningssätt. Momenten är numrerade (med fet stil) och de är ofta försedda med en finsk betydelseangivelse eller annan förklaring. T.ex. ekvivalenterna till substantivet kaava är grupperade i sex olika moment, som förklaras på följande sätt: 1. ”vaatekappaleen tms.” (mönster), 2. ”vars tekn”: ”muotti” (form); ”kaavio” (schema), 3. ”aluesuunnittelun malli” (plan), 4. ”mat, kem” (formel), 5. ”maanm” (skala), 6. ”noudatettavaksi vahvistettu malli” (formulär, mönster, modell). Betydelseangivelserna är i allmänhet välfunna och belysande. Grupperingen fungerar desto bättre ju klarare den sammanfaller med olika svenska ekvivalenter. För att åstadkomma en ur svensk synpunkt funktionell indelning i moment, har ordboksförfattarna ofta fått avvika från Perussanakirjas motsvarande indelning.

Alla finska ord kan inte ges någon svensk motsvarighet. Då ges i stället en betydelseförklaring på svenska, tryckt med något finare stil. Ordet kalakukko förklaras som ”limpa med inbakad fisk”, risuparta som ”långt, ovårdat skägg” och perhehelvetti som ”familjeförhållanden som präglas av alkoholism och våld”. Det gäller alltså för ordboksanvändaren att notera att förklaringarna inte som sådana kan användas som ordöversättningar; de kunde faktiskt gärna ha skilt sig typografiskt ännu tydligare från de egentliga ekvivalenterna. Ofta saknas både ekvivalent och förklaring, men i stället ges exempel där ordet finns översatt i en kontext. T.ex. ordet perhesynnytys har placerats i en sats som översatts ”pappan får vara med vid förlossningen”; ordet ammattiauttaja finns översatt i satsen ”vid familjeproblem finns det yrkesfolk att vända sig till”.

I varje moment ges sedan, vid behov, frasexempel och översättningsförslag. Frasernas finska versioner är skrivna i fet kursiv (uppslags-ordet är ersatt med tecknet ~). Med hjälp av förkortningar anges också bruklighet och fackområde.

Som helhet har ordartiklarna enligt min mening en klar och överskådlig struktur. Betydelsegrupperna skiljer sig tydligt från varandra, och de finska förklaringarna och frasexemplen som är tryckta i kursiv skiljer sig från den övriga texten och gör att man lätt hittar den information man söker.

Information om stil m.m.

Det enda som jag under några veckors bekantskap med ordboken inte blivit helt klok på är enligt vilka principer man ger uppgifter om ordens stilnivå och betydelse. Systemet förklaras i det långa inledningskapitlet i början av boken (på svenska s. xxi–xxii). Stilangivelser som ges inom parentes på finska sägs hänföra sig till den svenska ekvivalenten och stå före den. Uppslagsordet keskikalja följs sålunda av följande text: ”(slg) mellis, (yleisk) mellanöl”, som meddelar att mellis är ett slangord medan mellanöl tillhör allmänspråket. Om angivelsen om stil eller bruklighet ges på svenska, tryckt med mindre stil och utan parenteser, hänför den sig till det finska uppslagsordet. T.ex. ordet futis (slangord för ’fotboll’) följs av anmärkningen slg (’slang’; saknas i listan över svenska förkortningar). Principen tycks vara den att stilangivelse inte ges om såväl det finska som det svenska ordet tillhör samma stilnivå. T.ex. det finska slangordet  fatsi ges ekvivalenten farsa utan någon anmärkning om stil. Men detta gäller inte konsekvent. Det lika slangaktiga mutsi följs t.ex. av stilangivelsen ”(slg)” placerad före ekvivalenten morsa; det är alltså morsa som sägs vara ett slangord, även om detta lika väl gäller för det finska ordet. Betydelseförklaringar på finska kan också hänföra sig till det finska uppslagsordet; t.ex. ordet lonkero följs av förklaringen ”(puhek long drink)” som föregår ekvivalenten longdrink men gäller för det finska ordet. De flesta talspråkliga ord och uttryck saknar som sagt helt och hållet bruklighetsangivelse; detta gäller t.ex. för orden häippästä (’sticka’) och duuni (’jobb’) och handu (översatt karda, labb, dvs. ’hand’), där både det svenska och det finska ordet är lika talspråkliga.

Ordbokens första del inleds med ett 66 sidor långt avsnitt som innehåller förord, förteckningar över källor, anvisningar ”till användaren”, böjningsscheman för finska och svenska ord, så kallade översättningsmodeller för vissa finska ordtyper samt listor över förkortningar. Sidorna är numrerade med romerska siffror (i–lxvi). Inledningskapitlet är enligt min mening något svåröverskådligt, bl.a. på grund av att där varvas (innehållsligt identiska) avsnitt skrivna på svenska och på finska. Den viktiga innehållsförteckningen för dessa sidor och för hela boken dyker upp mitt i detta avsnitt på sidan xiii. Ordboksanvändaren påminns med jämna mellanrum om innehållet i inledningen med korta texter som står nederst på sidorna i själva ordboken: ”En översikt över den oregelbundna komparationen i början av första delen”, ”Ett schema över den finska ordböjningen i början av första delen” osv. En sidhänvisning (hellre arabiska siffror!) skulle ha gjort dessa informationssnuttar ännu mer upplysande.

Vilka slags ord finns med?

Ordförrådet i SFSO täcker en bred stilskala både när det gäller finska uppslagsord och svenska ekvivalenter. I den mer vardagliga ändan placerar sig hälsningsord, svordomar, slangord och andra talspråksord. T.ex. utropen hohhoijaa, hupsis, hep, heippa, kiitti och kappas och svordomarna helkkari och samperi  finns med och det ges många förslag till svenska motsvarigheter (det sistnämnda får ekvivalenterna förbaskat, jäklar, sablar, tusan, katten, sjutton, fanken, samtliga dessutom kombinerade med också). Det ljudbeskrivande ordet mäiskis ges översättningen klatsch (men det lika vanliga onomatopoetiska ordet roiskis saknas). Bland de vardagliga eller talspråkliga orden hittar man t.ex. hyysätä (’ta hand om ngn’), häiskä (’kille’) och höhlä (’dumbom’). Också talspråksformer finns, t.ex. yks ’en’ och kaks ’två’. Av de vanliga slangorden hittar man i SFSO bl.a. kiltsi (tjej, brud och fem andra ekvivalenter) och kimma (bara tjej och brud), hima (’hem’), fikkari (’ficklampa’), dorka (’kork-ad’) och t.o.m. det kanske (utanför Helsingfors?) mindre kända dösä (’buss’). Den som t.ex. söker en svensk motsvarighet på samma stilnivå till finskans höhlä får många mustiga alternativ att välja mellan: fånig, larvig, klantig, töntig, stollig, korkad, knasig och fjantig; en del förklaras med finska synonymer (”hupsu”, ”hölmö”, ”tollo”, ”höppänä”).

Alla slangord kan naturligvis inte ingå. Det bland ungdomarna just nu så populära gradadverbialet sairaan har t.ex. inte hunnit med i boken (jfr namnet på den finska filmen ”Sairaan kaunis maailma”). Däremot förekommer adjektivet siisti i den nya slangbetydelsen i några frasexempel, bl.a. siisti filmi > en [skit]bra film, och även ordet sika som förstärkande förled finns med (t.ex. sikahalpa ’skitbillig’). Ett talspråksord som kunde ha varit med är t.ex. luuseri (ung. ’förlorare’).

Uppslagsorden och/eller ekvivalenterna är ofta försedda med information om stil och bruklighet (se ovan). Ibland kan man naturligtvis vara av annan åsikt om stilnivån. Ordet hörökorvat är enligt SFSO ett ”skämtsamt” ord, men det är faktiskt just det ord som används i den finska läkarbok som jag konsulterat; där talas det t.ex. om hörökorvien korjausleikkaus (’korrigerande operation för utstående öron’).

Stort urval facktermer

Urvalet av facktermer från olika områden verkar vara stort. De inhemska fågelarterna och växtarterna är uppenbarligen representerade i sin helhet; det latinska namnet ges också. Jag kunde också hitta så gott som alla de (för allmänheten mer kända) medicinska och anatomiska termer som jag slog upp, bl.a. keuhkolaajentuma (’lungemfysem’), katkokävely (’claudicatio’), eteis- värinä (’förmaksflimmer’), tulehduskipulääke (’antiinflammatoriskt medel’) och lyhytterapia (’korttidsterapi’). Oikomishoito (’tandreglering’) finns som uppslagsord, men namnet på den anordning som denna vård brukar skötas med (på fi.      [oikomis]raudat) lyckades jag inte hitta i ordboken, inte heller ordet kemoterapia. Hur pass representativt urvalet av termer är inom naturvetenskaperna, historia, medicin, musik etc. kan jag inte bedöma.

De geografiska namnen står i en särskild förteckning i slutet av bokens andra del. Den sägs innehålla 1 300 ortnamn. Vad jag dock saknar bland ordartiklarna är adjektiviska avledningar till geografiska namn av typen helsinkiläinen (’helsingforsisk’, ’helsingforsare’). Möjligheten att med hjälp av frasexempel visa att adjektivet i många uttryck i svenskan ersätts med prepositionsattribut (i Helsingfors, från Helsingfors etc.) har därmed också bortfallit. Inte heller kan man nu visa hur t.ex. Venäjän vallan aika (’ryska tiden’) eller Rooman valtakunta (’romerska riket’) lämpligen skall översättas till svenska. Också namn på internationella organisationer m.m. av typen Kansainliitto (Nationernas förbund) saknas i ordboken.

Något som jag också saknar är etablerade och frekventa initialord av typen YK (FN) (vars hela namn Yhdistyneet kansakunnat visserligen hittas under yhdistyä med ekvivalenten Förenta nationerna), Etyk (KSSE/ESK) samt EU vars genus man t.ex. kan behöva ta reda på. (Eftersom Eurooppa inte ingår bland uppslagsorden, ges inte heller Euroopan unioni.)

Många nyord

Enligt baksidestexten är ordbasen inte bara ”omfattande” utan också ”aktuell”. Flera stickprov bland nyare ord och uttryck visar att ordboken sällan sviker sin användare på denna punkt. Man får bl.a. veta att kellua och kellutus i fråga om valuta skall översättas med flyta, att haittavero heter miljöskatt, ansiosidonnainen är inkomstrelaterad, loppuunpalaminen heter utbrändhet, saattohoito bl.a. vård i livets slutskede och att kuoppakorotus betyder ’justering av eftersläpande löner’ och heter gropförhöjning på finlandssvenska (”suomr”).  Ordet euro finns med men försett med pluralformen euror. Enligt bl.a. Språkbruk (senast i numret 2/1997) skall det dock inte ha någon ändelse i plural; exemplet tio euro har således rätt form. Yhdistynyt Saksa har hunnit med och översätts med det återförenade Tyskland. Sukupuolinen häirintä (’sexuella trakasserier’) hittas i artikeln sukupuolinen men inte i häirintä. Man får också veta att det finska (!) uppslagsordet happy hour skall översättas till svenska (!) med happy hour, som är oböjligt och har en-genus. Och den som vill veta hur motsvarigheten till uppslagsordet disc jockey stavas och böjs på svenska hittar vad den söker i ordboken.

Till nyare begrepp som jag inte kunnat hitta hör bl.a. peruspäiväraha, läheisriippuvuus och väestövastuu. Också moniteholasit, som väl inte är så nytt, saknas. Av ord som redan hunnit behandlas i Språkbruk saknas i SFSO bl.a. vuoronumero (’könummer’), kotisivu (’hemsida’), tiedon valtatie (’kunskapsmotorvägen’) och benjihyppy (’bungyhopp’). I finska tidningar hittar man med lätthet mer eller mindre etablerade sammansättningar och uttryck som inte finns upptagna i ordboken; några som jag antecknat är velkaantumisaste, yllätysisku, puurakentaminen, hartiapankkirakentaja, kosteat tilat (om badrum etc. i en bostad), harmaa talous och lähialue.

Avledda ord och översättningsmodeller

Finskan är ett språk med rik ordbildning. Med hjälp av avledningssuffix går det t.ex. att bilda olika slag av verbalsubstantiv av nästan vilka verb som helst (avata: avaaja, avaaminen, avaus), och av enkla verb kan man ofta bilda avledda verb med annan betydelsenyans (kulkea: kuljeksia, kuljeskella, kulkeutua). Det säger sig självt att alla avledningar inte kan tas upp som uppslagsord i en ordbok, och gränsdragningen kan vara svår. Principen bör vara den att lexikaliserade avledningar alltid ges, medan mera tillfälliga och på produktivt sätt bildade ord inte behöver ges. Urvalet av avledningar är enligt min mening snarast överras-kande stort i SFSO. Förutom själva verbet hakata ’slå, hugga’ ges t.ex. som uppslagsord ett stort antal mer eller mindre lexikaliserade avledningar av verbet, bl.a. hakkaaja ’huggare’, hakkautua ’slå’, hakkailu ’huggande’, även ’flirt’, hakkaus ’slående’, hakkauttaa ’låta hugga’, hakkuri ’hackare’, hakkuu ’huggning; (metsän hakkuu ja poiskuljetus) avverkning’.

Förutom enkla synonymer ger man i många fall en hänvisning till en översättningsmodell, som visar hur bildningstypen kan översättas till ledig svenska med en annan syntaktisk struktur. Översättningsmodeller gäller (1) substantiv avledda av adjektiv (typen viisaus av viisas ’klok’), (2) verbalsubstantiv som uttrycker handling (typerna huutaminen och huuto av huutaa ’ropa’), (3) verbalsubstantiv som uttrycker handlingens utförare (typen soittaja av soittaa ’ringa’) samt (4) kausativa avledningar (typen juoksuttaa av juosta ’springa’). I artiklarna om orden hakkailu, hakkaus och hakkuu hänvisar man sålunda till översättningsmodell 2, och i artikeln hakkauttaa till modell 4. Beroende på syntaktisk kontext översätts t.ex. finska verbalsubstantiv på olika sätt till svenska, bl.a. med infinitivfraser, att-satser och andra bisatser. Modellerna ger inte ”automatiskt” rätt översättning utan närmast idéer om på vilka olika sätt den kompakta finska strukturen kan brytas sönder i svenskan.

Också i frasexemplen visas ofta hur en finsk avledning kan översättas med en annan struktur. T.ex. avaaja i A toimi kokouksen avaajana översätts med mötet öppnades av A. Många avledningar som inte utgör egna uppslagsord förekommer i frasexemplen. T.ex. kelautuva kan hittas i ordartikeln kelautua ’rullas upp’ etc., där exempelsatsen pölynimurissa on itsestään kelautuva johto översätts med ”dammsugaren har automatisk sladdvinda”. Ännu fler avledningar kunde naturligtvis ha givits. T.ex. ordet kannettava, som bl.a. ingår i uttrycket kannettava tietokone (’bärbar dator’) saknas som uppslagsord, och någon översättning kan inte heller hittas i artikeln kantaa (’bära’). Förutom verbet yhtiöittää (’bolagisera’) kunde man gärna ha gett verbalsubstantivet yhtiöittäminen som är ett etablerat begrepp. Förutom näyttävä (ung. ’imponerande’) kunde man ha gett näyttävästi som används flitigt i uttryck av typen juhlia näyttävästi (’ha en pampig fest’ el. dyl.). Många fler förslag om avledningar som gärna kunde ha ingått kommer sannolikt att ges av dem som använder ordboken t.ex. vid översättning.

Hur översätta finska sammansättningar?

Också möjligheterna att bilda sammansättningar är i finskan – liksom i svenskan – nästan obegränsade. Alla sammansatta ord kan således omöjligen ges i en ordbok. Den som är osäker på hur en finsk sammansättning skall översättas kan i stället ofta följa en modell av något annat, liknande ord. Men ofta saknas en motsvarande sammansättning i svenska, varvid översättaren får försöka hitta på ett annat uttryckssätt som låter ledigt och naturligt. Det är värdefullt att just sådana uttryck tas upp i ordboken. Man hittar t.ex. ord som asunnonsaanti, som inte ges någon enkel ekvivalent men vars användning belyses med två exempelsatser (asunnonsaanti on turvattava översätts till ledig svenska med tillgången på bostäder måste säkras). Sammansättningen asuintoveri ges flera ekvivalenter, men dessutom ges en ”fri” översättning av satsen hänen asuintoverinsa on ulkomailla med killen som han bor med (delar lägenhet med) är utomlands. Även annars blir man positivt överraskad av det rika urvalet av sammansätt-ningar i SFSO. Men det finns också många tämligen etablerade sammansättningar som saknas, som kiharapilvi, (naisten) työssäkäynti, päätöksentekoelin, osallistujamaa, rauhankumppani osv.

SFSO erbjuder alltså en riklig källa för den som kämpar med de ofta svåröversatta komplexa finska orden. Det lönar sig att slå upp också avledningar och sammansättningar bland uppslagsorden. Och hittar man inte dem där, kan man finna ett väl fungerande översättningsförslag i en ordartikel om basordet eller efterleden.

En lyckad lösning är att en del mycket produktiva efterleder är upptagna som uppslagsord, t.ex. -haarainen och -luokkalainen. De finska orden kaksihaarainen, monihaarainen osv. och kolmasluokkalainen, neljäsluokkalainen osv. kan alltså översättas med hjälp av ordboken, men i dessa fall skall man söka enligt efterleden.  Också några förleder ges, t.ex. ei-.

Vad som också gärna kunde ha ingått är vissa suffix, nämligen s.k. suffixpartiklar av vilka de flesta i svenskan motsvaras av ordmorfem. Till dessa hör partikeln -kin, som ofta men inte alltid motsvaras av också, partikeln -han/-hän, som likaså ofta men inte alltid motsvaras av ju och -pa/-pä[s], som kanske är ännu svårare att översätta.

Finlandssvenskan i SFSO

I SFSO redovisas skillnaderna mellan finlandssvenskt och rikssvenskt språkbruk så systematiskt som möjligt. I inledningskapitlet står visserligen ingenting om hur detta görs och enligt vilka principer man skiljer mellan de olika kategorierna. Av listan på förkortningar framgår att ”Suom” och ”Ruots” betyder ”i Finland” resp. ”i Sverige” eller ”i officiellt språkbruk i Finland/Sverige”, och att ”suomr” och ”ruotsr” betyder ”finlandssvenskt” resp. ”sverigesvenskt”. Begrepp som saknar motsvarighet i Sverige är alltså försedda med anmärkningen ”Suom”, t.ex. Väestörekisterikeskus (Befolkingsregistercentralen) och hoitoonohjaus (’vårdhänvisning’). Vanligare är att ett och samma uppslagsord får två olika ekvivalenter. Lastensuojelu ges ekvivalenterna (Suom) barnskydd och (Ruots) barn- och ungdomsvård. Begrepp som bara förekommer i Sverige (på finska och på svenska) är markerade med ”Ruots”; ett sådant ord är perheneuvola, på svenska familjerådgivningsbyrå. Det är bra att det ofta också skrivs ut att samma instans med samma benämning finns i båda länderna, som t.ex. i fråga om Kilpailuvirasto, vars ekvivalent Konkurrensverket är försett med markeringen ”Suom, Ruots”. 

Leverlåda eller korvkaka?

Intressant nog står den finländska ekvivalenten först när det gäller officiella termer. Detsamma gäller åtminstone en del av finlandismerna. Ordet talonmies får som första ekvivalent (suomr) gårdskarl och som andra (ruotsr)  fastighetsskötare, portvakt. Sämpylä heter (suomr) semla och (ruotsr) småfranska etc., i denna ordning, och maksalaatikko heter (suomr) leverlåda och (ruotsr) korvkaka. Om båda orden är gångbara också i Finland, ges den allmänsvenska varianten naturligtvis först. Ordet kahdeksantoista ges i första hand ekvivalenten arton, men dessutom ges aderton med anmärkningen ”ylät ja suomr”, dvs. ”högtidligt och i finlandssvenska”. Fenomen som bara förekommer i Finland men inte anses tillhöra officiella begrepp är försedda med anmärkningen ”suomr” och inte ”Suom”; detta gäller t.ex. orden memma och efterugnsbröd.

Nya mindre accepterade finlandismer av typ ringbud, muntur, taltur och långt (som satsadverbial) behöver man inte vara rädd för att stöta på i ordboken. I stället får man utmärkta förslag till hur man kan kringgå dessa ordagranna översättningar från finskan. Satser med soittopyyntö kan man t.ex. omskriva med uttryck som ”du har en lapp om att ringa upp NN”, suunvuoro med ”han lyckades äntligen komma till tals”, och det finska modeordet pitkälti som satsadverbial kan man t.ex. översätta med i hög grad (synd bara att långt ges som första ekvivalent i ordartikeln). Det finlandssvenska ”prestigeuttrycket” på basen av lyser med sin frånvaro i ordartikeln peruste; i stället föreslås utgående från eller utifrån något och några andra uttryck, bl.a. på basis av (som sista ekvivalent).

Att välja rätt ord

De flesta uppslagsord får mer än en svensk ekvivalent. Orden kan vara mer eller mindre synonyma, eller de kan skilja sig från varandra i fråga om betydelsenyans eller stilnivå, varvid de ofta inte kan användas i samma kontexter. Den som inte har språket som modersmål behöver således hjälp med att välja rätt ekvivalent i rätt kontext. I SFSO har man satsat mycket på detta. Då det är fråga om rätt klara betydelseskillnader är ekvivalenterna grupperade i moment som i regel är försedda med en finsk förklaring (se ovan om ordet kaava). Också om momentindelningen saknas, definieras betydelsen hos de olika ekvivalenterna ofta med synonymer och andra förklaringar. T.ex. de många ekvivalenterna till adjektivet aito (’äkta’ etc.) är försedda med förklaringar av typen ”todellinen” (’genuin’), ”rehellinen” (’uppriktig’), ”väärentämätön” (’oförfalskad’), ”alkuperäinen” (’ursprunglig’) och ”syntyperäinen” (’infödd’). (Vad ordboksanvändaren dock kan vara osäker på är om den första ekvivalenten äkta, som saknar betydelseförklaring, också går att använda i alla dessa betydelser.) Betydelseförklaringarna är oftast mycket träffande och ägnade att hjälpa ordboksanvändaren att välja rätt.

Ett enligt min mening ännu bättre sätt att belysa ordens betydelsenyans är att visa dem i typiska kontexter. De många frasexemplen i ordartiklarna tjänar bl.a. detta syfte. De kan bestå av hela satser eller t.ex. kombinationer av två ord. I artikeln om aito ges således bl.a. ordkombinationerna en äkta matta och uppriktiga känslor. Exempel av detta slag är mycket väl valda i SFSO och visar i regel orden i sina kanske mest frekventa kontexter (vilka ju har kunnat identifieras med hjälp av korpusar). I själva verket vore det idealiskt om principen kunde följas ännu mer konsekvent så att alla ekvivalenter skulle ges i minst en kontext. Av utrymmesskäl är detta sannolikt inte möjligt. Det sägs t.ex. att asukas i betydelsen ’paikkakunnan asukas’ kan översättas med antingen in[ne]vånare, bebyggare eller inbyggare, men bara det första ordet ges i ett frasexempel (Finland har nästan 5 miljoner invånare). Kan alltså även de två andra orden förekomma i samma kontext? Om så, kunde de gärna ha stått i exemplet; om inte, kunde man ha visat i vilka kontexter de helst används. I SFSO ges ofta ett stort antal ekvivalenter, vars exakta betydelse och användningssätt inte framgår. Ordboksanvändaren gör då klokt i att slå upp orden i ett enspråkigt svenskt lexikon, som ger exempel på deras användning, eller rent av i en textkonkordans där orden listas placerade i autentiska textsammanhang.

De lexikaliska skillnaderna

Enligt min mening tar SFSO inte alltid tillräcklig hänsyn till lexikaliska skillnader mellan finska och svenska då den presenterar olika ekvivalenter. För en finne är det t.ex. inte lätt att veta när finskans käsi motsvaras av hand respektive arm eller välja rätt mellan fot och ben, som likaså motsvaras av ett enda ord (jalka) i finskan. Det är knappast korrekt att ge ordet käsi bara ekvivalenten hand, även om de två sannolikt oftast motsvarar varandra. Ordet arm ges i formen [grip]arm, försett med förklaringen ”koneen tarttumaväline” (’griparm hos maskin’). Att också människor har armar framgår emellertid av några frasexempel där det knappast kan handla om maskiner (slå ut med armarna, bryta armen); exempel med arm hos maskin saknas faktiskt. I uppslagsordet jalka ges både fot och ben som ekvivalenter. Ben ges dock den något missvisande betydelseförklaringen ’koipi’, ett ord som knappast används om människans ben annat än i skämtsam ton. Det är alltså också här viktigt att läsa frasexemplen, där det bl.a. framgår att katkaista jalkansa inte heter *bryta foten på svenska.

Det besvärliga ordet kuitenkin ges ekvivalenterna ändå, i alla fall, likväl, dock, trots allt och emellertid. De fyra första presenteras som varandras synonymer med endast en stilistisk skillnad. Inga frasexempel ges. De som översätter finska texter till svenska vet dock (ändå?) att ändå ofta är fel ord som motsvarighet till det finska kuitenkin. Här hade belysande exempel varit på sin plats.

Att hän heter både han och hon på svenska torde vara bekant för de flesta finnar som kan något svenska, och att han är maskulinum och hon femininum är också välkänt. Frågan är om man i en ordbok kunde gå längre än så och t.ex. redogöra för vilket pronomen man skall välja då personens kön är obekant. Av SFSO framgår t.ex. inte hur man skall syfta till orden person, barn och människa, vilket lätt kunde ha visats med ett exempel. Att också fartyg får hon som anaforiskt pronomen kunde framgå av artikeln om se (’den/det’).

Även om man alltså oftast hittar det man söker måste det ju också finnas undantag. Är man t.ex. osäker på hur man skall välja mellan följa, följa med och följa upp (alla motsvarigheter till finskans seurata + partitivobjekt), hittar man visserligen många belysande exempel på de två första, medan uttrycket följa upp – som många i Finland tycks överanvända – bara är försett med en finsk förklaring (”seurannasta”) men saknar frasexempel. I artikeln seuranta finns inte heller några exempel. Vad följa upp således betyder och hur det används blir oklart, men slutsatsen att det oftast inte passar som synonym till seurata är sannolikt riktig.

Ekvivalenternas ordningsföljd

Ordningsföljden mellan ekvivalenterna är inte irrelevant. Ordboksanvändaren tolkar den gärna så att den första ekvivalenten är mest gångbar, både semantiskt och stilistiskt. Det har knappast varit möjligt för ordboksredaktörerna att ta reda på frekvensförhållandena mellan olika svenska ord som motsvarigheter till ett visst finskt ord. En eventuell prioritering av en viss ekvivalent måste snarast bygga på intuition eller praktisk erfarenhet. I SFSO har man i många fall stannat för en ordningsföljd som avviker från den traditionella men utan tvekan motsvarar de faktiska förhållandena. Det är t.ex. glädjande att adjektivet hyvä (i vissa betydelser) ingalunda får god utan bra som första ekvivalent; det står tvärtom att hyvä ”joskus myös” kan översättas med god! Bland frasexemplen ingår sedan många exempel med god som visar i vilka fall detta sker (en god smak, ett gott råd osv.), men det ges likaså många typiska exempel med bra (en bra bil, en bra målare, det är bra att … osv.). Man kan jämföra med CHH, där bra inte överhuvud ges som allmän ekvivalent till hyvä utan bara förekommer i några frasexempel och som andra alternativ (efter god) under ett delmoment (i betydelsen ’kelpo’!).

Men visst blir man också ibland överraskad av valet av första ekvivalent. T.ex. ordet asu får yttre som första motsvarighet, försett med betydelseförklaringen ”ulkoinen muoto”. Ordet torde dock snarast motsvara finskans ulkoasu, eventuellt ulkoinen olemus (t.ex. en person med ett välvårdat yttre), medan asu väl oftast betecknar klädsel. Att översätta asu med rätt ord blir inte lättare av att inga exempel med yttre ges.

Vilka ekvivalenter ges?

Urvalet av ekvivalenter i SFSO förefaller för mig i allmänhet synnerligen väl gjort. Redaktörerna har uppenbarligen lagt ner stor möda på att dels täcka de olika betydelser och kontexter som de finska uppslagsorden kan tänkas förekomma i och dels hitta levande och idiomatiska svenska motsvarigheter till dem. Man får en känsla av att hela den svenska ordskatten verkligen kommit till användning. Det går dock alltid att hitta luckor bland ekvivalenterna, och man kan ha olika åsikter om hur pass sällsynta betydelser och marginella användningssätt hos de finska uppslagsorden man borde beakta i en ordbok av detta slag. Medan jag använt ordboken har jag då och då tyckt att just det ord saknas som jag helst skulle använda i en viss kontext, även om det sällan är fråga om oersättliga ord. Som motsvarighet till totisesti (i bet. ’sannerligen’) skulle jag också ge minsann, i artikeln perehtyä saknar jag uttrycket ta del av (t.ex. i fråga om handlingar), bland ekvivalenterna till ainoastaan saknar jag det i vissa kontexter kanske mest idiomatiska uteslutande, och i artikeln seurata skulle jag gärna se också uttrycket avlösa varandra (t.ex. ”skandaali seurasi toistaan”). Jag saknar också ordet slinga bland ekvivalenterna till finskans raita, även om ordet förekommer i artikeln raidoitus i uttrycket göra slingor i håret. Artikeln om oppia ger nu inte svar på när man i stället för lära sig kan använda den icke-reflexiva formen lära (ett exempel råkar ingå i artikeln hyvä i uttrycket han har lätt för att lära ’hän on hyvä oppimaan’.) Även vissa ord och uttryck som är vanliga i Sverige saknas, t.ex. begravningsgudstjänst som motsvarighet till hautajaiset.

En viktigare fråga är om de ekvivalenter som ges är korrekta. Har alltså alla finska ord tolkats rätt? Ofta handlar det om nyanser som olika språkbrukare kan ha olika åsikt om. Nu tycks det t.ex. vara så att olika personer med finska som modersmål uppfattar ordet herkkäuninen på olika sätt: de flesta som jag tillfrågat menar att en sådan person störs lätt i sömnen (t.ex. av ljud). Den ekvivalent som ges i SFSO, nämligen lättsövd, har enligt svenska ordböcker samma betydelse, dvs. ’en som sover lätt’ (störs lätt i sömnen). Men mina finlandssvenska informanter vill tolka det precis tvärtom (även om de aldrig hört ordet): enligt dem kunde det t.ex. användas om en person som har lätt för att somna. Här hade det varit bra att förse det finska ordet med en betydelseförklaring. Enligt min mening är tuliaiset fel översatt: välkomstpresent kan väl inte vara en present som ges av gästen? Ordet saknar i själva verket svensk motsvarighet, vilket visas med frasexemplet han hade med sig bakelser (’hän toi leivoksia tuliaisiksi’).

Uttryck och fraser

Till det mest glädjande i den nya ordboken hör det verkligt stora och representativa urvalet av frasexempel. Exemplen är i stort sett av två typer: en del visar hur ekvivalenterna används tillsammans med andra ord, andra ger exempel på uttryck och fraser där ingen av de föreslagna ekvivalenterna passar och där man alltså helst skall välja något annat ord eller uttryckssätt. Det är genomgående ett levande och fräscht språk som kommer till användning i dessa exempel. Man får ett intryck av att redaktörerna avsiktligt försökt pressa in så mycket svensk idiomatik i översättningarna som möjligt. Stilnivån växlar; här finns allt från ordspråk och bibelcitat till ofta återkommande talspråksuttryck, utrop, hälsningar och svordomar. T.o.m. korta dialoger ges det exempel på. I artikeln vaikka ges t.ex. följande replikväxlingar: ”Minkä otat?” – ”Vaikka tämän.” översatt med ”Vilken tar du? – ”Den här till exempel”. och ”Koska tulet meille?” – ”Vaikka heti.”, på sven-ska: ”När kommer du till oss?” – ”Nu på en gång om du vill.”. (Alltså inte ”Fast genast”!) Minidialoger av dessa slag ges alltid inom citationstecken.

Den som söker svenska motsvarigheter till finska uttryck av typen tulla järkiinsä (’ta sitt förnuft till fånga’) eller  t.ex. behöver veta hur vienti vetää egentligen skall översättas (t.ex. ”exporten började så småningom komma i gång”), hittar nästan alltid vad han söker i SFSO. I mån av möjlighet bevaras stilnivån i ekvivalenterna, och även uttryck som snarast är brukliga i Sverige ges. Ofta ges många alternativ. T.ex. det finska uttrycket vaivata harmaita aivosolujaan har fått tre översättningar: använda sina grå celler, använda de [små] grå och gnugga geniknölarna. Satsen ruuassa ei ollut paljon kehumista översätts i artikeln kehua (’berömma’) med t.ex. maten var inte mycket att skryta med (komma med, hurra för), det var inte mycket bevänt med maten och       (”puhek”) maten var inte mycket att hänga i julgranen. Hittills har jag hittat så gott som alla uttryck som jag slagit upp i ordboken, över hela stilskalan. Några uttryck som jag inte lyckats hitta är viedä eikä vikistä, sovitella narua kaulaan och maksaa omasta taskusta.

Lediga och idiomatiska översättningar

En ledig och idiomatisk översättning innebär i många fall att man helt avviker från den finska förlagans syntaktiska struktur. Här är SFSO som ovan konstaterats en utmärkt källa. Man får rikligt med tips om naturliga, ofta genialiskt enkla översättningar till finska ord och uttryck. T.ex. verbet autioitua heter visserligen bl.a. ödeläggas, men då det t.ex. gäller att översätta autioituva maaseutu i olika kontexter kan det vara bättre att söka andra ekvivalenter; som exempel ger SFSO här substantivet avfolkningsbygd och satsen flykten från landsbygden är ett problem. Man får också många exempel på hur de i finskan vanliga, av syntaktiska skäl ofta nödvändiga fyllnadsverben tehdä (’göra’) och tapahtua (’ske’) kan undvikas vid översättning. T.ex. satsen hautaus tapahtui Turun hautausmaalla översätts den avlidne begravdes på en kyrkogård i Åbo. Det är också bra att man visar vad finska genitivkonstruktioner kan ersättas med i svenskan. I artikeln avain ges sålunda bl.a. frasen ulko-oven avain som översätts både med ett prepositionsuttryck och en sammansättning: nyckeln till ytterdörren och portnyckel.

Till den information som man kanske oftast söker i en ordbok av detta slag är hur orden kombineras med andra ord. Vilken preposition skall man t.ex. välja eller skall man ha någon alls? Verbens rektion ges i anslutning till själva ekvivalenten. T.ex. motsvarigheterna till finskans etsiä konstrueras enligt SFSO söka/leta (efter) ngt, treva efter ngt, se sig om efter ngt, söka rätt (reda) på ngt osv. Att verben inte kombineras med uttryck för riktning, som i finska, utan uttryck för plats, framgår av frasexemplen (leta fram en bok på hyllan, leta upp ett nummer i katalogen). Ännu mera hänsyn kunde ha tagits till vissa systematiska skillnader mellan svenskt prepositionsbruk och finskt kasusval, som tenderar att leda till typiska prepositionsfel. I artikeln ostaa (’köpa’) kunde man t.ex. gärna ha visat vilken form det svenska platsadverbialet skall få i uttryck som motsvarar finskans ostaa kaupasta (’handla i en affär’) och ostaa ulkomailta (’köpa utomlands’), för att eliminera fel av typen *köpa från en affär. I artikeln jalka kunde man ha gett uttrycket ha skor på fötterna och därmed visat att det inte heter *ha skor i  fötterna (jfr finskans ”kengät jalassa”). Men som helhet är SFSO en mycket bättre källa än de tidigare tvåspråkiga ordböckerna för den som behöver hjälp med valet av preposition i svenskan.

Prepositionsvalet i samband med substantiv och adjektiv framgår ofta bara av frasexempel. För att veta om det t.ex. heter uttryck om ngt eller uttryck för ngt (fi. ilmaus jostakin) får man gå till frasexemplet säälin ilmaus, som översätts med ett uttryck för medlidande. I artikeln osoitus ges prepositionerna däremot i samband med själva ekvivalenterna, dvs. bevis (jstak på ngt), vittnesbörd (jstak om ngt) osv. I artikeln om mieluummin hittade jag till min glädje också verbet föredra, men tyvärr utan frasexempel med preposition (framför). Den som känner sig osäker på om det heter ”man upplever situationen svår” (vilket man ofta hör) eller ”som svår” kan slå upp kokea och hittar svaret i frasexemplet programmet upplevdes som ensidigt.

En glad brasa?

Vilka verb och adjektiv olika substantiv kan kombineras med hör också till den information man kan tänkas söka i ordboken. Heter det t.ex. göra ett beslut (fi ”tehdä päätös”) och lova en belöning (”luvata palkkio”)? Det förra hittas i artikeln päätös men det andra framgår inte av artikeln palkkio. Jag hade faktiskt önskat mera information om vanliga, idiomatiska kombinationer av verb + objekt. T.ex. i artikeln om toive (’önskemål’) ges översättningar till många specialuttryck med varierande verb (bl.a. elätellä toiveita, antaa toiveita och murskata toiveet), men det enkla esittää toive (’framföra ett önskemål’) saknas både här och i artikeln toivomus (’önskemål’). Det är glädjande att det ges exempel på typiska adjektiv som ett visst substantiv brukar kombineras med; så t.ex. tassande steg, stapplande steg och snabba steg i artikeln askel (’steg’). Den som händelsevis undrar om iloinen takkatuli kan översättas ordagrant med en glad brasa hittar i artikeln iloinen (’glad’) den utan tvekan mer idiomatiska översättningen en sprakande eld i spisen. Det är de vanliga uttrycken som oftare saknas: man kan ju t.ex. behöva veta (som författaren till den här artikeln) om det kan heta både höga och stora förväntningar på svenska. Urvalet av kollokationer kan naturligtvis inte göras särskilt stort i en ordbok; den som har tillgång till en textkonkordans kan leta fram orden där för att hitta de vanligaste kombinationerna.

Till de roligaste exemplen hör de många utropen, hälsningarna och andra talspråkliga replikerna, tagna direkt ur det levande livet. Man får alltså veta hur t.ex. senkin halvatun hölmö!, totta helkkarissa!, voi hyvät ihmiset! osv. låter på svenska; oftast får man också välja mellan flera alternativ. T.ex. satsen satoi niin helkkaristi ges översättningarna det regnade så in i norden (så in i helsike, så förbannat). Det är trevligt att också det verkliga modeuttrycket  No mikä ettei har kommit med; det översätts (i artikeln että) med Tja, varför inte (som visserligen låter lite tamt i jämförelse med det finska uttrycket).

Vad betyder frasen?

De flesta fraser och uttryck får således enligt min mening träffande, både stilistiskt och semantiskt korrekta översättningar. Vid genomgång av boken har jag stött på bara två fraser som enligt min mening har översatts fel. Det ena är uttrycket ottaa jotakuta kaulasta [kiinni] som har översatts med ta strupgrepp på någon, dvs. ungefär synonymt med tarttua jotakuta kurkusta, som har översatts med ta struptag på någon. Mina finska informanter har dock varit helt överens om att det första uttrycket syftar på en kärleksfull handling och snarast är synonymt med lägga armen om halsen på ngn (vilket också ges i artikeln kaula).

Ifall oklarhet om det finska uttryckets betydelse råder, skulle det vara bra med en förklaring eller synonym på finska. Detta gäller i synnerhet uttrycket oikaista koipensa, som tycks tolkas helt olika av olika personer. Ordboksredaktionen följer sannolikt här Nykysuomen sanakirja och ger uttrycket betydelsen ’dö’, medan de flesta (yngre?) finnar ger det betydelsen ’sträcka på benen, vila’, dvs. använder det som synonym till uttrycket oikaista koipiaan. Olyckligtvis har man översatt frasen med ett semantiskt ogenomskinligt uttryck, som också verkar vara obegripligt för mina finlandssvenska informanter, nämligen kila runt knuten (hörnet). Risken finns alltså att man kommer att tala om död då man avser att tala om vila – en gradskillnad av rätt avgörande slag. Här hade det alltså varit väsentligt att antingen förse det finska uttrycket med en betydelseangivelse eller ge verbet dö som andra ekvivalent.

Grammatisk information

För att kunna bilda korrekta satser på svenska behöver man många slags information om hur orden används i olika syntaktiska kontexter. En del av denna information ges i form av generella regler i grammatikor, men mycket är sådant som gäller för enstaka ord eller rätt små grupper av ord. Då kan enskilda ords konstruktionssätt lämpligen visas i en ordbok. Den rätta platsen för sådan information är en produktionsordbok avsedd för personer med målspråket som främmande språk. Mycket grammatisk information kan t.ex. bakas in i väl valda frasexempel. Det handlar för det mesta om ord som tillhör det centrala ordförrådet och om mycket vanliga uttryckssätt. I en ordbok som har ambitionen att erbjuda ett rikt urval av idiomatiska uttryck och talesätt, ofta tagna från enspråkiga ordböcker, kan risken vara stor att vanliga men desto viktigare konstruktionssätt glöms bort.

Två vanliga men svåra ord är fel och olik som används som motsvarigheter till finskans väärä respektive eri(lainen). Det kunde gärna ha stått att fel är oböjligt; att samma form används också i neutrum och plural framgår visserligen av några exempel, likaså att substantivfrasen inte förses med artiklar (t.ex. fel nummer, fel händer). Det är kanske rent av olyckligt att formen olik ges som första ekvivalent till erilainen och som ekvivalent till eri; det är sannolikt rätt sällan som de här två orden i själva verket kan översättas med olik. Exemplet olla eri mieltä är egentligen tvetydigt och borde ha fått två översättningar, dvs. förutom vara av annan (avvikande) åsikt även vara av olika åsikt (med betydelseförklaringar). Genom att variera samma exempel i singular och plural kunde man ha visat att eri då oftast måste översättas med olika ord (de läste olika böcker; han läste en annan bok) (jfr *han läste olik bok). Nu är exemplen valda så att ordboksanvändaren mycket väl kan tro att *de har olik smak och *den här boken är helt olik är korrekt svenska.

Också orden ensam och själv används ofta fel av finskspråkiga. I fråga om ensam hade det varit viktigt att visa att ordet i svenskan är ett adjektiv och böjs i tre olika former; detta visas däremot om själv. I finskan är yksin ett adverb och således oböjligt, och itse böjs inte i numerus. Det ges visserligen ett frasexempel där ensam står i plural, men det hade varit bra att t.ex. ge uttryck av typen bo ensam, vara ensam hemma i satser med singulara och plurala subjekt, för att visa att böjningen gäller systematiskt. – I artiklarna om jokainen (’varje’, ’varenda’) och ainoa (bl.a. joka ainoa ’varenda’) hade det varit bra att visa adjektivattributets form efter pronominet (t.ex. varenda liten gosse). Det är i varje fall bra att genusböjningen visas (t.ex. varenda dag, vartenda barn).

Synonymerna tarpeeksi/riittävästi och tillräckligt konstrueras olika i finska och svenska, vilket ofta leder till fel av typen *jag har inte tillräckligt pengar (en blivande finlandism?). I artikeln riittävästi ges det svenska konstruktionssättet tillräckligt med något, och även i artikeln tarpeeksi ges uttrycket det fanns tillräckligt med pengar, men som motsvarighet till rahaa oli tarpeeksi och inte till (hänellä oli) tarpeeksi rahaa. Det hade också varit bra att ge ett uttryck av typen (de hade) tillräckliga utrymmen för att visa att t.ex. tarpeeksi tilaa också kan översättas på detta sätt. Också i artikeln tarpeeksi har man i stället satsat på mer speciella uttryckssätt, t.ex. sain hänestä tarpeekseni (’jag fick nog av honom’).

Många verb konstrueras olika i finska och svenska. Det är t.ex. inte alltid samma verb som kan styra en infinitiv i båda språken. I artiklarna om verben mennä och lähteä (’gå’) hade det t.ex. varit bra att ge flera exempel av typen mennä/lähteä uimaan (’gå och bada’) för att eliminera översättningar av typen gå att bada. Nu ges bara gå och handla som översättning av mennä käymään kaupassa; däremot ges ett stort antal andra fraser och uttryck med mennä, och bl.a. uttrycket lähteä vetämään (’sticka i väg’) i artikeln lähteä.

I finskan är det mycket fler verb än i svenskan som konstrueras med en satsförkortning av formen objekt med infinitiv (typen jag såg honom gå). Vilka verb som tillåter denna konstruktion i svenskan är information som gärna hade kunnat stå i ordboken – här ger inte heller grammatikor fullständiga uppgifter. Kan det alltså t.ex. heta *jag märkte honom gå? I artikeln haluta (’vilja’) visas med ett exempel att infinitivkonstruktionen i svenskan ersätts med bisats (jag ville att han skulle gå som översättning av halusin hänen lähtevän). Motsvarande information kunde alltså ha givits om huomata (’märka’), uskoa/luulla (’tro’) och andra liknande verb.

Finskan tillåter också att nästan vilka verb som helst kan passiveras, medan detta inte gäller för svenskan. Man kunde därför ha gett exempel på några vanliga verb som gärna används i passiv i finsk sakprosa men som inte kan översättas med s-passiv i svenska, t.ex. talo haluttiin purkaa (’man ville riva huset’) och hänen luultiin kuolleen (’man trodde att han var död’).

Ordens placering i satsen följer i svenskan rätt generella regler som ges i grammatikor. Men då ett ord har särskilda begränsningar i fråga om ordföljd, kunde detta gärna visas i en ordbok. Det är därför glädjande att placeringen av igen tas upp i artikeln taas, där det uttryckligen heter ”vain lauseen lopussa” (’bara i slutet av satsen’); de flesta adverb har ju mycket friare placering. (Samma information kunde gärna ha getts i artikeln jälleen ’igen’.) Ordningsföljden mellan ännu och inte framgår av ett exempel i artikeln vielä.  Ett vanligt fel, som väl redan kan betraktas som finlandism, är mittfältsplacering av lite(t) i satser av typen om du lite tänker efter … I artikeln vähän ges dock inga exempel med detta ord som sats-adverbial.

Ett stort steg framåt

I jämförelse med våra tidigare finsk-svenska ordböcker står SFSO i en klass för sig. Den kan närmast jämföras med Cannelin-Hirvensalo-Hedlunds Suomi-ruotsi suursanakirja, som inte reviderats sedan 1976 och som därför representerar ett betydligt ålderdomligare språkbruk. CHH har i själva verket fler uppslagsord än SFSO, på grund av att den upptar ett stort antal tillfälliga eller mindre aktuella sammansättningar och avledningar som saknas som uppslagsord i SFSO. T.ex. bland sammansättningarna med perhe- (’familj’) ingår i CHH bl.a. perhehartaus (’husandakt’), perhekasvatus (’familjefostran’), perhenäytelmä (’familjedrama’) och perhepiirre (’familjedrag’) som inte förekommer i SFSO. I stället har den nya ordboken bl.a. sammansättningarna perhepakkaus (’familjeförpackning’), perhepinnari (’underhållssmitare’), perhepäivähoitaja (’familjedagvårdare’), perhesynnytys (en förlossning där pappan är med) och perheväkivalta (’familjevåld’) – alla rätt nya och aktuella begrepp. CHH tycks ha en större uppsättning av bl.a. namn på prydnadsväxter, medan SFSO har mera (nyare) facktermer och främmande ord. Bland orden på pe- har SFSO bl.a. facktermerna pentaani, pentaedri, pentagoni och pentagrammi som saknas i CHH; likaså saknas i CHH nyare lånord som perestroika, perfektionisti, perforaatio och performanssi. CHH ger inte heller talspråkliga ord i samma utsträckning som SFSO; bl.a. ord som häirikkö (’störare’), hässäkkä (’stök’), juppi (’yuppie’), jurppia (’reta’) och jämähtää (’köra fast’) saknas i CHH. Naturligtvis saknas också alla nya ord och begrepp i CHH, som t.ex. harjakiharrin (’lockborste’) och käsipuhelin (’ficktelefon’).

Men framför allt är SFSO överlägsen då det gäller ekvivalenter och frasexempel. Språket är naturligtvis också betydligt ledigare och modernare i SFSO. I artikeln om det vanliga hjälpverbet haluta ges i CHH verbet vilja först som fjärde ekvivalent; före det ges ha lust till, önska och åstunda. Enligt CHH frågar man t.ex. behagar ni kaffe?, medan det i SFSO heter får det vara en kopp kaffe? och vill ni ha en kopp kaffe?. Palvelukseen halutaan (autonkuljettaja) översätts i CHH i tjänst åstundas och i SFSO chaufför sökes och (som rubrik) lediga platser. Och satsen haluan sinua översätts enligt CHH med uttrycket ha begär efter någon, medan man enligt SFSO säger jag vill ha dig.

År 1995 gav WSOY ut ett slags miniversion av SFSO kallad Suomi-ruotsi opiskelusanakirja som utarbetats av samma redaktion som SFSO. Den har betydligt färre uppslagsord (ca 46 000) men å andra sidan mycket behändigare format. Studieordboken saknar många sammansättningar och avledningar som finns upptagna som uppslagsord i SFSO; likaså är facktermer och talspråksord klart färre. I studieordboken ges också bara ett urval av de ekvivalenter och frasexempel som finns i SFSO. I artikeln kurkku har studieordboken sju frasexempel (bl.a. jag har ont i halsen och det här står mig upp i halsen). SFSO har utöver dessa åtta andra uttryck (bl.a. klara strupen, få maten i vrångstrupen, ha hjärtat i halsgropen och täppa till truten på ngn). Men andan och språkbruket samt uppläggningen av ordartiklarna är mycket likadana i båda böckerna.

Mitt intryck är alltså att den nya Stora finsk-svenska ordboken i mycket hög grad motsvarar de förväntningar man haft på den. De otaliga stickprov med ord och fraser som jag gjort i boken har visat att nästan allt som man rimligen kan vänta sig att hitta i en tvåspråkig ordbok finns där. Boken har dessutom en klar och tämligen behaglig layout. Det enda opraktiska är dess stora format. Man får hoppas att vi så småningom också får SFSO på cd-rom.

SFSO är en bok som bör ha sin självskrivna plats på arbetsbordet hos alla som producerar svenska texter med finsk förlaga. En annan stor användargrupp är finska studerande som lär sig svenska på hög nivå samt alla som undervisar finska elever i svenska. Man får också hoppas att även de som tillverkar läromedel i svenska hittar denna utmärkta källa med aktuell och rik svensk fraseologi presenterad med utgångspunkt i finskan. Också de finlandssvenskar som ibland känner sig osäkra på hur det egentligen heter på god svenska bör ha nytta av boken. Här kan man kontrollera om det faktiskt heter öppna dörrar (s dag) och diskutera om en sak, eller om suomennos heter förfinskning på svenska (samtliga exempel tagna ur ett färskt nummer av vår största finlandssvenska tidning).

 Det här är en ordbok som vi minsann har förtjänat!

 

Stora finsk-svenska ordboken. Redaktion: Birgitta Romppanen, Nina Martola, Ilse Cantell, Mats-Peter Sundström, Susanna Karjalainen och Pia Westerberg. WSOY och Forskningcentralen för de inhemska språken, Helsingfors 1997. Cirkapris 1 000 mk.