Den medicinska svenskan i vår tid
3/2011

Tom Pettersson

Den medicinska svenskan i vår tid

Inom hälso- och sjukvården och den medicinska vetenskapen används flera olika varianter av språk. Det medicinska vetenskapliga fackspråket eftersträvar största möjliga precision medan det språk som används för information till patienter och allmänhet – det medicinska allmänspråket – sätter tydlighet­en främst. Dessutom finns i det medicinska arbetsspråket specifika uttryck, ett slags jargongord, som används bland hälso- och sjukvårdspersonalen. Spörsmål som anknyter till det medicinska allmänspråket besvaras regelbundet i Språkbruks frågespalt.

I Sverige har det medicinska språket sedan länge varit föremål för olika språkvårdande insatser. Den försvenskning av det medicinska allmänspråket som påbjudits av rikssvenska myndigheter har gradvis påverkat det medicinska vetenskapliga fackspråket och bidragit till att en stor del svenska eller försvenskade sjukdomsbenämningar har införts. Svenska Läkaresällskapets kommitté för medicinsk språkvård, som grundades 1987, har varit en central aktör. Kommitténs uppgift är att värna om och bidra till ett exakt och enhetligt medicinskt fackspråk och ett enkelt och klart medicinskt allmänspråk, begripligt för patienter och anhöriga. Den besvarar insända språkfrågor med medicinsk anknytning, ordnar symposier om det medicinska språket, upprätthåller en databas om medicinska termfrågor på Internet och har gett ut handboken Medi­cinens språk med en andra upplaga 2006. Kommittén har sedan sin tillblivelse haft en finlandssvensk medlem.

Medicinskt fackspråk i skrift

Nu har Språkkommittén, Läkartidningen, Socialstyrelsen och Terminologicentrum TNC i Sverige gjort en gemensam insats för att åstadkomma anvisningar i en lättillgänglig och komprimerad form för hur det medicinska fackspråket skall användas. Dokumentet ”Medicinskt fackspråk i skrift” erbjuder på 15 sidor råd och riktlinjer för hälso- och sjukvårdspersonal, översättare, journalister och andra som vill veta hur medi­cinska facktermer bör hanteras. En språngbräda för projektet har varit översättningen av det engelsk­språkiga begreppssystemet Snomed CT (Systematized Nomenclature of Medicine – Clinical Terms), en del av projektet Nationellt fackspråk som Socialstyrelsen ansvarar för.

I dokumentets inledning framhålls vikten av att man i medicinska vetenskapliga texter väljer det mest exakta uttrycket, d.v.s. den precisa termen. I texter där kravet på tydlighet är större än kravet på terminologisk precision, t.ex. i patientinformation, kan allmänordet passa bättre. Efter att tendenserna till försvenskning av det medicinska allmänspråket under 1980-talet började sprida sig till det medicinska vetenskapliga språket upphörde latinet (i vissa fall grekiskan) att vara medicinens ovillkorligen första språk och fick ge vika för svenska eller försvenskade benämningar. Lånord från latinet likställs numera med lånord från andra språk. Dokumentet belyser detta men sätter inte upp några fasta regler utan skribenten rekommenderas beroende på sammanhanget avväga om en rent latinsk term, en latinsk term med försvenskad stavning eller en rent svensk term passar bäst. I valet mellan engelska och svenska rekommenderas skribenten välja ett svenskt uttryck i stället för ett engelskt om ett svenskt redan finns i bruk, t.ex. följsamhet i stället för compliance och pisksnärt i stället för whiplash. Vissa engelska lånord såsom pacemaker och shunt är där­emot så etablerade i den

En huvud­regel är att lånord från alla språk skall anpassas till svensk stavning och böjning. Reglerna för försvenskning av latinet (grekiskan) har sammanfattats i faktarutan här invid och belysts med exempel. Sålunda stavas c med k-uttal med k (se faktarutan) medan c med c-uttal bevarar sin stavning (cekum, celiaki, encefalit). Ett undantag är cancer som sedan länge stavas med initialt c trots k-uttal. Tvåordsuttryck, s.k. citatlån från latinet såsom status epilepticus och per rectum bevarar sin latinska stavning. Där­emot försvenskas enstaka ord, t.ex. antiepileptikum och rektumamputation. De etablerade engelska lånorden såsom screening, pacemaker och bypass är så accepterade i svenskan att de i sammansättningar skrivs utan bindestreck: screeningundersökning, pacemakerrytm, bypassoperation (också formen bypass-operation förekommer).

Förkortningar får stor uppmärksamhet i dokumentet. Som allmän regel gäller att den utskrivna formen föredras framför en initialförkortning. Om initialförkortningen är mer känd än sin utskrivna föregångare kan förkortningen användas i de flesta texter, t.ex. ADHD (attention deficit and hyperactivity disorder), AIDS (acquired immunodeficiency syndrome) och DNA (deoxyribonucleic acid, deoxiribonukleinsyra). Det är numera rätt vanligt att förkortningar skrivs med gemener men i vetenskaplig litteratur rekommenderas oftast för tydlighetens skull versaler. I fråga om måttenheter rekommenderas förkortningar i stället för utskrivna ord om det inte blir otydligt.

Andra frågor som tas upp i dokumentet är olika kulturspecifika begrepp och företeelser, huruvida stor eller liten bokstav skall inleda namn och benämningar samt frågan om bindestreck och tankstreck i sammansättningar. Sålunda skrivs sjukdomsnamn såsom tuberkulos och diabetes mellitus med liten begynnelsebokstav medan sjukdomar som har fått sitt namn efter upptäckaren får stor begynnelsebokstav: Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom, Sjögrens syndrom. För vanligare sjukdomar används i vissa texttyper kortformer som då får liten begynnelsebokstav: alzheimer, parkinson.

Dokumentet fyller en synnerligen angelägen funktion för alla som skriver svenska medicinska texter och texter inom närliggande områden såsom kemi och teknik. Att värna om den svenska medicinska terminologin i vår tid innebär ett antal stora utmaningar. Den medicinska svenskan är utsatt för stark påverkan från andra språk, i Sverige främst från engelskan, hos oss från både engelskan och finskan. Tack vare nya vetenskapliga upptäckter dyker det i det medicinska språket upp nya termer, ofta initialt i en engelskspråkig version. Dessa termer berikar språket och gör det mer nyanserat men de bör också anpassas till det svenska språket. En öppenhet för nybildningar och nya termer är därför en förutsättning för de språkvårdande insatserna. Tack vare att man i Sverige aktivt värnar om det medicinska språket har också den medicinska svenskan i Finland goda förutsättningar att följa utvecklingen. Här kan det gälla att acceptera en sverigesvensk term även om en hemmagjord finlandssvensk i första hand skulle kännas bättre. Samtidigt gäller det för oss att vara på vår vakt mot finlandismer och olika typer av finskt inflytande som ju kan missförstås i rikssvenska och nordiska sammanhang. När det gäller administrativa och juridiska termer måste ändå en viss lokalfärg accepteras.

Det angelägna i att värna om den medicinska svenskan har hos oss uppmärksammats av Finska Läkaresällskapet som tillsammans med Forskningscentralen för de inhemska språken och Nylands svenska yrkeshögskola Arcada på ett spontant initiativ år 2001 grundade Medicinska språkgruppen, en inofficiell sammanslutning som ger råd om vilka medicinska termer och uttryck som är lämpliga att använda på svenska i vårt land. Till medicinska språkgruppens centrala strävanden hör att motarbeta finlandismer och samordna den svenska medicinska terminologin i Finland med den i Sverige. En värdefull insats för den medicinska svenskan i Finland görs av det finska läkarsällskapet Duodecim som i Lääketieteen termit ger inte bara de latinska och engelska utan också de svenska motsvarigheterna till alla uppslagsord. Som komplettering till Lääketieteen termit och andra medicinska ordböcker innebär Medicinskt fackspråk i skrift ett välkommet stöd, inte minst inom den svenska läkar- och tandläkarutbildningen.

 


Regler för försvenskning av latinet (grekiskan) och exempel:
ae > e, Haemophilus > Hemofilus (ett bakteriesläkte)
oe > e, oesophagus > esofagus (matstrupen)
c (med k-uttal) > k, cochlea > koklea (öronsnäckan)
ch > k, trachea > trakea (luftstrupen)
ph > f, pharynx > farynx (svalget)
th > t, thorax > torax (bröstkorgen)
rh > r, rhinitis > rinit (snuva)


Webbplatser

Läkartidningen. www.lakartidningen.se
Socialstyrelsen. www.socialstyrelsen.se
Svenska Läkaresällskapets kommitté för medicinsk språkvård.
www.sls.se/Om-SLS/Organisation/Kommitteer/Sprakkommitten/
Terminologicentrum TNC. www.tnc.se.
Dokumentet Medicinskt fackspråk i skrift hittar du på www.tnc.se/medicinskt-fackspråk-i-skrift.html
Medicinska språkgruppen. www.focis.fi

Tom Pettersson
Skribenten är docent i inre medicin och arbetar som klinisk lärare vid Helsingfors universitet, som koordinator för den svenska studielinjen samt som specialistläkare vid Helsingfors universitetscentralsjukhus.