Den nya språklagen
3/2001

Den nya språklagen

Finland skall få en ny språklag. I augusti 1999 tillsatte regeringen en språklagskommitté med uppgift att utarbeta förslag till en ny språklag. Språklagen gäller endast Finlands nationalspråk, finska och svenska, men den innehåller hänvisningar till annan lagstiftning som gäller t.ex. samiska. Här presenteras lagens centrala innehåll i en lätt förkortad och bearbetad version av sammanfattningen i Språklagskommitténs betän­kande.

Den nya språklagstiftningen avses träda i kraft i början av 2004. Ett viktigt mål för kommittén har varit att modernisera språklagen och säkerställa att de språkliga rättigheter som garanteras i grundlagen också gäller i praktiken. Kommittén har strävat efter att stärka den språkliga jämställdheten och skapa förutsättningar att kunna rätta till de brister som förekommer i praktiken.

Språklig jämställdhet

Den nya språklagen har ett symbolvärde för med­borgarna. Språket har en stor betydelse när det gäller att bevara samhörigheten och särdragen inom en befolkningsgrupp. Språket har också en avgörande betydelse för individens verksamhet i samhället. Därför har språklagskommittén betonat att samtliga medborgare bör ha jämlika möjligheter att använda sitt eget språk hos offentliga myndigheter och få tjänster på sitt eget språk. Den språkliga jämställdheten stärker också identiteten och skapar en känsla av trygghet och samhörighet.

Kommittén har under sitt arbete eftersträvat en positiv inställning till tvåspråkigheten och indirekt också till flerspråkighet och en mångkulturell miljö. Dessutom har syftet varit att landets tvåspråkighet skall synas och fungera. Det här är viktigt, för att medborgarna också i fortsättningen­ skall kunna bo och leva på sitt eget språk, finska eller svenska, och att både den finskspråkiga och den svenskspråkiga kulturen skall kunna bevara sin livskraft i en alltmer internationell värld.

En ny och modern lag

I kommitténs betänkande ingår ett förslag till ny språklag och lagstiftning som har samband med den. Avsikten är att den nya språklagen skall upphäva lagen med samma namn från 1922. Språklagen är enligt kommittén en lämplig benämning också på den nya lagen. Benämningen är välbekant och träffande, och den beskriver lagens centrala inne­håll.

Enligt förslaget är syftet med språklagen att säkerställa vars och ens grundlagsenliga rätt att hos domstolar och andra myndigheter använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska. Dessutom är syftet att garantera allas rätt till rättvis rättegång och god förvaltning, oberoende av språk. Avsikten är också att individens språkliga rättigheter skall förverkligas utan att han eller hon särskilt behöver hänvisa till dem.

I den nya språklagen föreslås bestämmelser om nationalspråken, om syftet med lagen samt dess tillämpningsområde, om lagens förhållande till annan lagstiftning, om den språkliga indel­ningen, om en- och tvåspråkiga myndigheter samt språkbestämmelser som ligger utanför lagen, säkerställande av språkliga rättigheter, rätten att använda finska och svenska hos myndigheterna, handläggningsspråket hos myndigheterna, myndigheternas protokolls- och arbetsspråk, språken i lagar och allmän information, främjande och uppföljning av språkliga rättigheter samt bemyndigande att utfärda förordning, ikraftträdande och övergångsbestämmelser.

Förslaget till ny språklag har utformats med tanke på nutidens och de kommande årtiondenas behov. När lagförslaget har utarbetats har man också fäst särskild uppmärksamhet vid att lagen med avseende på lagteknik och språkdräkt skall vara så åskådlig, lättläst och entydig som möjligt.

I det följande presenteras den nya språklagens centrala innehåll.

• Lagen gäller enbart  finska och svenska

Den nya språklagen skall enbart gälla nationalspråken, finska och svenska. Lagen föreskriver om rätten att använda finska och svenska hos myndigheter. Dessutom regleras det allmännas skyldig­het att förverkliga och främja de språkliga rättig­heterna.

Rätten att använda samiska och andra språk än finska och svenska regleras i speciallagstiftning. Förslaget till språklag innehåller en hänvisning till samiskan. Dessutom har romani och teckenspråk nämnts i motiven och i fråga om teckenspråk förordar kommittén att lagstiftningen utvecklas.

• Lagen tillämpas på myndigheter

Tillämpningsområdet för den nya språklagen på myndigheter föreslås vara bred. Lagen tillämpas först och främst på domstolar och andra rättskipningsorgan som handlägger besvärsärenden. Den omfattar också alla statliga förvaltningsmyndigheter samt kommuner och samkommuner. I tillämpningsområdet ingår även självständiga offentligrättsliga inrättningar, så som Folkpensions­anstal­ten och Finlands Bank. Det egentliga riksdagsarbetet avses stå utanför lagen, men lagen tillämpas på riksdagens förvaltning (t.ex. på Riksdagsbiblioteket och justitieombudsmannens kansli).

Lagens tillämpningsområde skall i vissa fall även omfatta affärsverk, bolag samt enskilda när dessa sköter offentliga uppdrag.

Universiteten, högskolorna och andra läroinrättningar samt den evangelisk-lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet föreslås stå utanför lagen. På dem tillämpas separat lagstiftning.

• Lagen kompletteras av speciallagstiftning

Den föreslagna språklagen är till sin natur en allmän lag, som innehåller de centrala bestämmelserna om användningen av finska och svenska.­ Språklagen kompletteras av språkbestämmelser i speciallagstiftning. Syftet är att speciallag­stiftningen inte skall begränsa de språkliga minimi­rättigheter som följer av språklagen.

Den gällande lagstiftningen innehåller många bestämmelser för olika förvaltningsområden som gäller användningen av finska och svenska. I förslaget till ny språklag finns en förteckning som ger exempel på de viktigaste bestämmelserna i annan lagstiftning. Sådana bestämmelser ingår t.ex. i lagstiftningen om utbildning och bildningssektorn, hälsovårds- och sociallagstiftning­en samt lagstiftningen om förundersökning och rättegång. I förteckningen finns också kommitténs­ förslag till lag om den språkkunskap som krävs av offentligt anställda.

• Indelning i en- och tvåspråkiga kommuner

Kommittén föreslår att det nuvarande systemet bevaras, enligt vilket kommunerna utifrån befolkningens språkförhållanden indelas i enspråkiga och tvåspråkiga kommuner. Detta skall regleras genom statsrådsförordning vart tionde år.

En kommun är tvåspråkig, om den finsk- eller svenskspråkiga minoriteten uppgår till åtminstone åtta procent av kommunens invånarantal eller åtminstone 3 000 invånare. En tvåspråkig kommun får inte bestämmas vara enspråkig, om inte minoritetens andel har sjunkit under sex procent. Om fullmäktige i en kommun begär det, kan statsrådet genom förordning bestämma att kommunen är tvåspråkig för följande tidsperiod, även om den annars skulle vara enspråkig.

Enligt den nya språklagen kan en myndighet antingen vara enspråkig eller tvåspråkig. Enligt lagförslaget avses med enspråkiga myndigheter statliga myndigheter, vars ämbetsdistrikt omfattar enbart kommuner med samma språk, samt enspråkiga kommuners myndigheter liksom även en samkommuns myndigheter, om det till samkommunen enbart hör kommuner med samma språk. Med tvåspråkiga myndigheter avses statliga myndigheter, vars ämbetsdistrikt omfattar kommuner som har olika språk eller minst en tvåspråkig kommun, samt tvåspråkiga kommuners myndigheter liksom även en samkommuns myndighet, om det till samkommunen hör kommuner med olika språk eller minst en tvåspråkig kommun.

Å ena sidan är avsikten med förslaget att förtydliga de rätt invecklade bestämmelserna i den nuvarande språklagen. Å andra sidan innebär förslaget också att myndigheternas skyldigheter utökas. Till exempel en myndighet inom centralförvaltningen skall betjäna alla medborgare på båda nationalspråken oberoende av vilken språklig status deras hemkommun har.

• Myndigheterna skall självmant säkerställa de språkliga rättigheterna

Enligt kommitténs förslag skall myndigheterna självmant se till att individens språkliga rättig­heter förverkligas också i praktiken. Utgångspunkten är att individen inte själv skall behöva hänvisa till sina språkliga rättigheter. Tvåspråkiga­ myndigheter skall således betjäna allmänheten på finska och svenska. De skall också se till att båda nationalspråken har en synlig position vid inrättningarna och i gatubilden samt i myndig­heternas namnbruk, brev och publikationer och på myndigheternas webbsidor.

Säkerställandet av de språkliga rättigheterna föreslås på motsvarande sätt som i dag gälla också statliga affärsverk samt bolag som ägs av tvåspråkiga kommuner. Dessa skall betjäna och informera allmänheten på finska och svenska, om det inte är onödigt med hänsyn till verksamhetens art. Även enskilda bolag, organisationer och stiftelser samt personer som på uppdrag av en myndighet tillhandahåller tjänster, samt enskilda som tillhandahåller offentliga tjänster, är skyldiga att beakta individernas språkliga rättigheter på samma sätt som myndigheterna.

• Ingående bestämmelser om rätten att använda finska och svenska

Språklagsförslaget innehåller tydligare bestämmelser än i gällande lag om enskilda personers samt juridiska personers rätt att använda finska och svenska hos myndigheter. Lagförslaget innehåller också en bestämmelse om rätten till tolkning och översättning. Särskilt detaljerade bestämmelser har tagits in i lagförslaget om hur handläggningsspråket i ett ärende bestäms i olika fall, t.ex. i förvaltningsärenden, förvaltningsprocesser, brottmål, tviste­mål och ansöknings­ärenden samt i besvärs­instan­ser.

En utgångspunkt i den nya grundlagen är att individens språkliga rättigheter inte är beroende av medborgarskap. Även andra än finska medborgare skall alltså ha samma språkliga rättigheter. Sålunda har en utländsk medborgare, vars eget språk är finska eller svenska, rätt att använda sitt eget språk på samma sätt som en finsk medborgare. Den föreslagna regleringen är motiverad också utifrån EG-rätten: medborgare inom Europeiska unionen får inte utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av sitt medborgarskap och inte diskrimineras på språklig grund.

De föreslagna bestämmelserna innebär inte en utvidgning av de språkliga rättigheterna i förhållande till den gällande språklagen. En central strävan är likväl att de rättigheter som har skrivits in i lagen förverkligas även i praktiken.

I grundlagen fastslås vars och ens rätt att an­vända sitt eget språk. Enligt den föreslagna språklagen skall var och en, inom de ramar lagen anger, ha rätt att använda antingen finska eller svenska, även om det språk han använder inte är hans egentliga registrerade modersmål.

Enligt förslaget används i regel kommunens språk hos en enspråkig kommunal myndighet. På begäran kan kommunen dock använda det andra språket. Också i vissa frågor som gäller individens grundläggande fri- och rättigheter, t.ex. omhändertagande av barn, föreslås att var och en skall ha rätt att använda sitt eget språk, även om det inte är detsamma som kommunens språk i en enspråkig kommun.

• Språken i lagstiftning och information

I språklagen föreslås bestämmelser om språken i lagstiftning och i förslag till rättsnormer. Dessa frågor har delvis reglerats också i grundlagen och i vissa andra författningar. Eftersom det är en viktig fråga har det ansetts nödvändigt att upprepa de nämnda bestämmelserna. I förslaget till språklag anges att lagarna skall stiftas och publiceras på finska och svenska. Även förordningar och myndigheternas rättsnormer utfärdas på dessa språk.

Enligt förslaget skall ministeriers, statliga kommittéers, kommissioners, arbetsgruppers eller motsvarande organs lagförslag och tillhörande betänkanden publiceras på finska. Dessutom skall ett sammandrag samt den föreslagna lagtexten finnas på svenska. Enligt förslaget publiceras betänkandet dock i sin helhet på svenska om det har stor betydelse för den svenskspråkiga befolkningen.

Förslaget innehåller också bestämmelser om språket i lagförslag och betänkanden som gäller Åland. Dessa skall i regel publiceras i sin helhet på svenska.

Kommitténs förslag till språklag innehåller särskilda bestämmelser om myndigheternas information. Enligt huvudregeln skall statliga och kommunala myndigheter i tvåspråkiga kommuner använda båda nationalspråken i den information som riktas till allmänheten. Dessutom anges i förslaget att ministerierna skall se till att information som är väsentlig för individens liv, hälsa och säkerhet ges på finska och svenska i hela landet. På samma sätt föreslås bestämmelser om att en tvåspråkig myndighets meddelanden, kungörelser och anslag samt annan information till allmänheten skall ges på båda språken. Det här betyder dock inte att informationen behöver vara lika omfattande på finska och svenska. Å andra sidan borde information som hänför sig till individens rättigheter vara heltäckande på båda språken.

Förslaget till språklag innehåller också bestäm­melser om skyltar, trafikmärken och ortnamn. Speciellt i tvåspråkiga kommuner och på huvudvägar mellan dem är användningen av ortnamn på båda nationalspråken på vägskyltarna viktig med tanke på den språkliga identiteten. Vissa svensk­språkiga ortnamn har stor historisk betydelse. För att slå vakt om kulturhistoriska traditioner borde man sträva efter att använda dem i skyltning och på kartor, fastän det är frågan om enspråkigt finska kommuner (t.ex. Tavastehus/Hämeenlinna, Villmanstrand/Lappeenranta, Nyslott/Savonlinna, Fredrikshamn/Hamina och Tammerfors/Tam­pere).­

• Försvarsmakten och utrikesförvaltningen

Den nya språklagen föreslås innehålla vissa be­stämmelser om försvarsmakten som också ingår i den nuvarande lagen. Språklagen bör säkerställa de värnpliktigas möjlighet att få undervisning på finska och svenska. Därför föreslås en bestämmelse i språklagen om att minst ett truppförband skall vara  svenskspråkigt. Andra svenskspråkiga truppförband eller enheter liksom även tvåspråkiga enheter kan vid behov inrättas på det sätt som bestäms i lagstiftningen om försvarsmakten.

Enligt förslaget är de militära myndigheternas språk finska. Det svenskspråkiga truppförbandets myndigheter är likväl svenskspråkiga. Dess­utom har var och en rätt att i egen sak använda sitt eget språk hos militärmyndigheterna. Enligt för­slaget skall försvarsmaktens kommandospråk fort­sätt­ningsvis vara finska, också när det gäller svenskspråkiga truppförband.

Lagförlaget innehåller också vissa bestämmelser om utrikesförvaltningen. Enligt kommitténs förslag tillämpas på Finlands beskickningar utomlands vad som bestäms om en tvåspråkig myndighet, som har finska som majoritetsspråk. Utanför språklagens tillämpningsområde står ändå honorärkonsulaten. Dessutom föreslås att utrikes­ministeriet kan ge närmare föreskrifter samt anvisningar om användningen av främmande språk vid beskickningarna.

• Det allmännas skyldighet att främja språkliga rättigheter

Kommittén föreslår en allmänt formulerad be­stämmelse i den nya språklagen om främjande av språkliga rättigheter. I förslaget nämns det allmännas grundlagsenliga skyldighet att tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. Dessutom upprepas i förslaget grundlagens bestämmelse om organisering av förvaltningen. När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finskspråkiga och den svensk­språkiga befolkningens möjligheter att få tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder.

Kommittén föreslår också att myndigheterna i sin verksamhet skall förvalta landets språkliga kulturarv och främja användningen av båda nationalspråken. Förslaget ger det allmänna möjlighet att vidta särskilda åtgärder för att säkerställa­ kulturella eller samhälleliga behov som gäller nationalspråken.

• Justitieministeriet skall övervaka att språklagen följs

I den nya språklagen föreslås en bestämmelse enligt vilken varje myndighet inom sitt verksamhetsområde skall övervaka att språklagen följs. Kommittén har däremot inte ansett det vara nödvändigt att inrätta en tjänst för en särskild språk­ombudsman. Kommittén har kommit till att de språkliga rättigheterna i detta hänseende inte skall behandlas på något annat sätt än andra grund­läggande fri- och rättigheter. Det är viktigt att de högsta lagövervakarna också övervakar de språkliga rättigheterna så att dessa rättigheter inte anses vara mindre betydande än andra grundläggande fri- och rättigheter.

I den nuvarande språklagen finns inga bestämmelser om en särskild myndighet som har hand om förvaltningsuppgifter som hänför sig till tilllämpningen av språklagen. Enligt förslaget skall justitieministeriet ha ett speciellt ansvar för uppföljningen av hur språklagen tillämpas. Ministeriet kan också ge rekommendationer i frågor som gäller språklagstiftningen samt ta initiativ för att avhjälpa missförhållanden.

Kommittén föreslår också att statsrådet varje valperiod lämnar riksdagen en berättelse om tilllämpningen av språklagstiftningen och de språkliga rättigheterna. Berättelsen skall behandla åtminstone finska, svenska, samiska, romani och teckenspråk och omfatta utvecklingen av språkförhållandena i vårt land.

En ny lag om språkkunskapskrav

Kommittén föreslår att en ny lag stiftas om den språkkunskap som krävs av offentligt anställda. Lagen ersätter den gällande lagen om språkkunskaper som krävs av statens tjänstemän. Den nya lagen har ett bredare tillämpningsområde än den nuvarande lagen. Förutom statens tjänstemän föreslås lagen gälla även kommunernas, samkommuners och självständiga offentligrättsliga inrättningars anställda.

Den nya lagen är en allmän lag. Enligt den föreslagna lagen skall myndigheterna genom att ordna utbildning och vidta andra personalpolitiska åtgärder se till att deras personal har sådan språkkunskap som behövs för arbetsuppgifterna och för att uppfylla bestämmelserna i språklagen och andra lagar.

Enligt förslaget skall de språkkunskaper som krävs av tjänstemän och personal fastställas innan det meddelas att tjänsten eller befattningen är ledig att sökas eller att den är vakant. Kraven på språkkunskaper skall nämnas när tjänsten eller befattningen utannonseras. Dessutom föreslår kommittén att myndigheterna skall förvissa sig om språkkunskaperna hos den som anställs.

Den lag som gäller språkkunskapskrav föreslås också innehålla allmänna bestämmelser om examina i finska och svenska samt allmänna språkkunskapskrav som gäller statens personal. Enligt föreslaget bevaras det nuvarande systemet: fullständiga kunskaper i ämbetsdistriktets majoritetsspråk krävs för tjänster som förutsätter examen avlagd vid universitet eller yrkeshögskola. Den nuvarande benämningen ”fullständigt behärskande” av finska eller svenska föreslås dock ersättas av ”utmärkt behärskande”. Förändringen innebär inte att innehållet i språkprovet förändras.

De detaljerade språkkunskapskrav som gäller statsförvaltningen skall utfärdas separat genom lag eller statsrådsförordning eller genom beslut av myndigheten. Språkkunskapskrav på kommunernas och samkommuners personal skall fast­ställas i den kommunala tjänstestadgan.

Förutom den nya språklagen och lagen om den språkkunskap som krävs av offentligt anställda behövs också många praktiska åtgärder för att förkovra språkkunskaperna hos personalen vid myndigheter och andra organisationer som sköter offentliga uppgifter. Kommittén har med tanke på de fortsatta åtgärderna sammanställt en förteckning med praktiska förslag för att förverkliga de språkliga rättigheterna. Här betonar kommittén speciellt betydelsen av språkkunskaper som en förutsättning för myndighetsverksamheten och betonar ledningens ansvar när det gäller att säkerställa de språkliga rättigheterna. Språk­utbildning behövs för att förkovra språkkunskaperna, och den kan genomföras på olika sätt. Kommittén föreslår språkbad i vardagen så att båda språken, finska och svenska, används så mycket som möjligt på arbetsplatsen.

 

Språklagskommittén

Ordförande: presidenten för högsta förvaltningsdomstolen Pekka Hallberg

Medlemmar: riksdagsledamöterna Maria Kaisa Aula (c), Irina Krohn (grön), Henrik Lax (sfp/Svenska Finlands Folkting), Jouni Lehtimäki (saml) och Susanna Rahkonen (sdp) samt professor Lars D. Eriksson (Helsingfors universitet), förvaltningsrådet Marita Liljeström (högsta förvaltningsdomstolen), konsumentombudsman Erik Mickwitz, lagstiftningsdirektör Matti Niemivuo (justitieministeriet), direktör Pirkko Nuolijärvi (Forskningscentralen för den inhemska språken) och generaldirektör Jukka Sarjala (utbildningsstyrelsen).

Permanenta sakkunniga: lagman Nanny Granfelt (Raseborgs tingsrätt), avdelningsföreståndare Mikael Reuter (Forskningscentralen för de inhemska språken), byråchef Markku Tyynilä (justitieministeriet) och direktör Kristina Wikberg (Finlands Kommunförbund/Esbo stad).

Sekretariat: Sten Palmgren, specialsakkunnig, justitieministeriet (huvudsekreterare), Eero J. Aarnio, lagstiftningsråd, justitieministeriet, Pauliina Tallroth, lagstiftningssekreterare, justitieministeriet, Kristina Beijar, språkskyddssekreterare, Svenska Finlands Folkting.