I samband med ett uttalande av rektorn för den svenska lärarutbildningen, som citerades i Hufvudstadsbladet, fattade jag spontant pennan och skrev en insändare. Det är nu ganska länge sedan. I och med att Språkbruk visat intresse för att publicera texten igen är det naturligt att komma med lite bakgrundsinformation. Uttalandet som jag reagerade emot var att det inte var så viktigt om lärarna i de svenska skolorna i Finland behärskade svenska så bra, så länge som moders­måls­lärarna kunde sina saker. Om uttalandet var riktigt återgivet vet jag inte och det kanske inte har så stor betydelse. Det fick mig i alla fall att fatta pennan. Texten är skriven i typisk insändar­stil, inte som en reflexiv vetenskaplig text. Trots detta innehåller den kanske ändå några tankar om helsingfors­svenskans predikament som även kan vara av intresse för denna tidskrifts kvalificerade läskrets? Det tycks i alla fall vara redaktionens mening. Låt mig avsluta med att konstatera att insändaren inte ledde till en enda publicerad reaktion i tidningens insändarspalter. Här följer själva insändaren.

Svenskans predikament

Hur viktiga är lärarna för barnens kunskaper i svenska? Det är en fråga, som man inte trodde skulle behöva ställas. I debatten om det svenska språket har man fokuserat på hemmiljön. Två­språkiga hem har utpekats som orsak till dåliga svenskkunskaper i skolorna  och t.o.m. de mycket fåtaliga barnen från finskspråkiga hem i de svenska skolorna har utpekats som en delorsak till svaga svenskkunskaper.

För en sociolog är det självklara problemet med svenskan i Helsingfors att det svenska språket har tappat sin offentliga funktion och börjar reduceras till ett språk för ”intimsfären”, dvs. ett språk som används inom familjen och bland goda vänner, men inte för att offentligt diskutera dagens brännande frågor inom politik, ekonomi, veten­skap och konst. Därmed reduceras det till ett talspråk och framför allt bland vänner är det talade språket utarmat. Behovet av ”elaborerade koder” faller bort när nära bekanta kommunicerar. Gester och åtbörder, ackompanjerade av ett ”du vet”, ersätter de precisa uttryckssätt som krävs när vi talar med främlingar eller i offentliga sammanhang.

Skolans ansvar

Situationen är som den är. De flesta barnen i de svenska skolorna i Helsingfors kommer från två­språkiga hem, samtidigt som svenskan nästan aldrig brukas utanför hem och skola. Det är klart att hemmen i en sådan situation är viktiga för den språkliga utvecklingen. Detta har också ofta framförts. Men hur är det med skolans ansvar?

Om rektor Ulla Lahtinen vid pedagogiska fakulteten i Vasa inte blivit felciterad, så är hennes uttalanden minst sagt anmärkningsvärda. Hur ska barnen kunna lära sig en korrekt svenska om inte lärarna kan tala och skriva felfritt? Lärarna är förebilder och genom lärarnas försorg förmedlas kunskaper i allehanda ämnen som t.ex. historia, geografi och biologi. I den inlärningsprocessen förmedlas även det svenska språket. Det är delvis en fråga om en oerhört väsentlig fackterminologi, men också en förmedling av hur man kan beskriva världen på svenska, hur man kan berätta om an­tikens mytologi, om glaciärer och urbanisering, om människokroppen eller myr­stackens liv. På svenska. Det är ett allvarligt misstag att tro att det räcker med att modersmålslärarna talar och skri­ver en god svenska. Samtliga lärare fyller en viktig uppgift för utvecklandet av elevernas svenska. Samtliga lärare, på såväl låg- som högstadium.

Om inte skolan klarar av att förmedla högklassiga kunskaper på högklassig svenska så förefaller framtidsutsikterna mörka. Det finns ingen annan institution som kan ersätta skolan. Kraven kan inte sänkas. Det vore att ge upp.

Identitet och kunskap

I stället för att bara tala om de svenska skolorna som identitetsskolor, borde vi kanske också börja  tala om dem som kunskapsskolor. Betoningen av identiteten framhäver just det särskiljande, som ligger ”intimsfären” nära. Betoningen av mera universella synsätt handlar om vidgade världar och  gränsöverskridande kommunikation. En sådan kommunikation fordrar dock en helt annan språklig förmåga än våra samtal i köket. Det är skolans uppgift att utveckla den förmågan och alla inom skolan har ansvaret för att det lyckas, inte bara modersmålslärarna.