Det vita trähuset lyser i backen, omgivet av gula höstlöv. Här på Lidingö, nordost om Stockholm, bor Lisbet Palmgren, barn-, vuxen- och rättspsykiater och psykoterapeut. Hon har arbetat över femtio år som psykiater. I dag är hon 88 år gammal, men har fortfarande några patienter i samtal.

– Det var en ren händelse att jag började arbeta med psykoser. Jag hade arbetat med våldsamma patienter hela min karriär, men så fick jag erbjudandet att bygga upp en klinik för våldsbenägna patienter, huvudsakligen schizofrena. Det blev jätteintressant, jag fick möta en helt ny värld, säger Lisbet Palmgren.

Hon tar käppen som stöd när vi går upp för en knarrande trätrappa till övervåningen. Arbetsrummet är litet med snedtak och många små tavlor på väggarna. Ett skrivbord vid fönstret, en bokhylla vid bortre väggen fylld med litteratur, en divan längs innerväggen, klädd i ett orientaliskt tyg i mättade röda färger.

– Det är länge sen jag använt divanen i arbetet. Nu ligger jag där själv och vilar ibland, säger Lisbet Palmgren.

Egen värld, eget språk

Att drabbas av en psykos innebär att man förlorar kontakten med verkligheten och går in i en egen, ofta skrämmande, värld. Cirka en av hundra drabbas någon gång. Ungefär hälften av dem som insjuknar i en psykotisk episod får senare diagnosen schizofreni.

Alla psykotiska personer har sin egen inre värld och därmed sitt eget språk, men det finns en del gemensamma drag som kan hjälpa oss i mötet med ett nytt psykotiskt språk, berättar Lisbet Palmgren. Men man behöver ofta känna till personens historia för att förstå.

– Det är vanligt att man vänder saker bak och fram. En gång blev en patient arg på mig och sa ”du ska till Beckomberga och få elchocker”. Han var jätterädd att han skulle bli skickad dit, för han hade varit med om det utan att narkosen fungerade. Då svarar jag inte ”varför säger du så, jag ska inte dit”, utan ”vi ska inte skicka dig till Beckomberga och det är inte tal om att du ska få elchocker”, säger Lisbet Palmgren.

Vanligt är också att psykotiska personer pratar i symboler, trots att de inte själva förstår andras symboliska språk.

En patient sa till exempel ”en trast med vingar kan flyga, men en trast utan vingar kan inte flyga”.

– En patient sa till exempel ”en trast med vingar kan flyga, men en trast utan vingar kan inte flyga”, vilket jag uppfattade som en beskrivning av hans egen situation. En annan gång sa han att han inte kan prata för det finns så mycket folk i rummet (han hörde föräldrarnas röster och såg syner). När jag svarade ”men jag ser ingen här, inte en katt!”, då blev han rädd och sa ”finns här katter också?”, säger hon.

Hallucinationer av olika slag, det vill säga sinnesintryck som inte har sin grund i verkligheten, är vanliga vid schizofreni. Enligt Lisbet Palmgren liknar de mörkerräddas synvillor.

– Ofta är patientens huvud fullt av konstiga, sorgliga tankar, så starka att de materialiseras i rummet. Det är som vid mörkerrädsla, att vi projicerar ut våra egna fantasier i omvärlden, säger hon.

Påminner om poesi

Uppluckrade associationerkan upplevas som att man fullständigt överväldigas av tankar och impulser. Ofta ger personer med detta symtom ett splittrat intryck. I samtal kan de kasta sig mellan olika ämnen utan någon synlig röd tråd. Enligt Lisbet Palmgren beror det på att tankarna trängs och att de ofta är så smärtsamma att personen inte orkar hålla tråden. Men hon ser likheter med språket i poesi.

– Modern poesi kan ju också te sig osammanhängande och svårbegriplig, men vi läser och uppmärksammar vilka känslor som väcks i läsningen. Poeten försöker gestalta något som är svårt att gestalta, säger hon.

Om du verkligen lyssnar på det psykotiska språket, finns mening.

– Om du verkligen lyssnar på det psykotiska språket, finns mening. Lyssna och fundera: hur tänker han nu? Fånga upp teman i det splittrade talet och återkom senare med följdfrågor. Det kräver tid och tålamod, men de pratar inte ut i luften, säger hon.

Lisbet Palmgren skriver nu på en bok om patienten Uffes psykotiska språk, som hon kallar
Lisbet Palmgren skriver nu på en bok om patienten Uffes psykotiska språk, som hon kallar ”uffeska”.

Hon förvånas över att vårdpersonal ibland anvisas att säga till en psykotisk patient ”om du vill att jag ska lyssna får du tala ordentligt, det där är psykotiskt språk, det lyssnar vi inte på”.

– Jag tror att det hela handlar om respekt för att olika personer yttrar sig olika. Den psykotiske personen försöker ju meddela något med sitt förvirrade tal. Hur ska vi kunna hjälpa, om vi inte försöker förstå? Du kan ju inte heller ta hand om ett sår om du inte tittar på såret, säger hon.

Paranoia och storhetsvansinne

Ett annat kännetecken vid schizofreni är besynnerliga föreställningar om en själv eller omvärlden, som andra inte håller med om. Men för Lisbet Palmgren är vanföreställningarna inte svåra att förstå.

– Paranoida vanföreställningar bottnar alltid i dålig självkänsla. Jag har nu en patient som ständigt hör ”du är en idiot!”. Han vågar inte gå ut, för han är rädd att folk på bussen ska kasta sig över honom. Men egentligen är det här hans egen föreställning om honom själv, säger hon.

– Och många patienter har känt sig förföljda av till exempel föräldrar hela uppväxten.

Patienten kan säga till exempel ”jag är Gud” eller ”jag är Kejsarn av Portugallien”.

Det vi i dagligt tal kallar storhetsvansinne är en annan frekvent vanföreställning. Patienten kan säga till exempel ”jag är Gud” eller ”jag är Kejsarn av Portugallien”, som i Selma Lagerlöfs roman.

– Psykotiska personer känner sig ofta mindervärdiga. En del av dem kompenserar det omedvetet med en grandios självuppfattning, säger Lisbet Palmgren.

Föreställningen att någon lägger in tankar i ens huvud är också väldigt vanlig. Enligt Lisbet Palmgren uppstår den för att tankarna känns så främmande för patienten, så hen förklarar dem genom att tänka att de kommer utifrån.

– Det handlar ofta om förbjudna tankar, till exempel med sexuellt innehåll. Många har vuxit upp i förbjudande miljöer, säger hon.

Dålig tolerans

Slutligen pratar vi om den etiska dimensionen av att lyssna eller inte lyssna till dem som avviker.

Det är i hög grad en etisk fråga. Vi har dålig tolerans i vårt samhälle för avvikande människor.

– Det är i hög grad en etisk fråga. Vi har dålig tolerans i vårt samhälle för avvikande människor. I bondesamhället kunde man ofta acceptera den som stack ut: ”Engbom är som han är, gör ju ingen skada”. Men i dag är det svårt att få jobb om man är lite ”egen”, trots att det inte är något fel på ens arbetsförmåga, säger hon.

Varför avfärdar vi det psykotiska språket som sjukt?

– Folk känner sig dumma när de inte förstår. Men om jag kommer till Italien och inte kan italienska, så är jag ju inte dum om jag inte förstår vad italienarna säger, utan får försöka lära mig italienska, säger Lisbet Palmgren.