Som framgick av en notis i föregående nummer av Språkbruk genomförs i Sverige ett projekt som syftar till att kartlägga de viktigaste förändringarna i det svenska ordförrådet sedan 1800. Det vardagliga namnet på projektet är ORDAT (Det svenska ordförrådets utveckling från artonhundra till tjugohundra). Drygt tio forskare medverkar, inte bara nordister utan även en anglist, en germanist, en romanist och en datalingvist. I denna artikel och en artikel i nästa nummer av Språkbruk tänker jag redogöra för en del av projektets viktigaste resultat. Artikeln i detta nummer behandlar nyordsproduktion inom allmänspråket, medan den följande artikeln kommer att ta upp betydelseförändringar, förändringar inom den lexikala syntaxen och även utvecklingen inom ett par särskilt utvalda fackspråk. Det bör understrykas, att projektet i första hand inriktar sig på skrivet svenskt standardspråk. Dialekter, slang o.d. tas i stort sett inte upp.

Självfallet framtvingar det begränsade utrymmet här vissa förenklingar. För en utförligare framställning hänvisas till de rapporter och andra skrifter som hittills publicerats inom projektet (se projektets hemsida, http://spraakbanken.gu.se/ordat).

Hälften är nytt – eller?

Om man slår upp alla ord i Nationalencyklopedins ordbok (NEO) som har introducerats i svenskan efter 1800, så finner man att det är ungefär 35 000 stycken, eller mer än hälften av alla ordbokens uppslagsord! Ser man decennievis på dessa relativa nyord, finner man en ganska jämn fördelning, dock med viss övervikt för 1800-talets sista årtionden.

Om man bara ser på antalet nyord, riskerar man dock att få en överdriven föreställning om skillnaderna mellan det tidiga 1800-talets och det sena 1900-talets svenska ordförråd. Många av de 35 000 nyorden är relativt sällsynta, kanske företrädda bara med enstaka belägg i korpusarna. Om man i stället begränsar sig till den mest centrala vokabulären, så får man ett helt annat resultat. Frågan kan formuleras så här: hur stor chans har ett nyord att slå sig in bland de 1000 eller 5000 vanligaste orden. Det visar sig att den chansen inte är särskilt stor; det centralaste svenska ordförrådet verkar mycket stabilt.

Bland de tusen vanligaste orden i den stora undersökningen av ordfrekvenser i svenska tidningstexter 1965 (Nusvensk frekvensordbok, NFO) har mindre än 40 ord, dvs. 4 procent, kommit in i svenskan efter 1800. Ser man enbart på 1900-talet, är antalet ord så lågt som 4 stycken. Tre av dem är ord som betecknar nya uppfinningar, bil (första kända belägg 1902), radio (1910) och TV (1950). Det fjärde ordet är förstås, som vi återkommer till i nästa artikel.

Bland 1800-talsorden i den centralaste vokabulären kan nämnas adjektivet internationell (1857), substantiven bakgrund (1819), film (1896), hänsyn (1835) och kontakt (1812) och verben konstatera (1811) och starta (1868). Det senare är ju delvis synonymt med ett verb med vissa hjälp-verbsdrag, börja, och därför ett anmärkningsvärt nyord.

Går man vidare till orden med rangnummer 1001–2000 i NFO-undersökningen, så blir som väntat andelen nyord större. Men de är ändå inte fler än knappt 90 stycken, och bara 8 av dem är från 1900-talet. Ett par av 1900-talsorden är flygplan (1913) och sovjetisk (1920). Det sista ordet kommer naturligtvis att falla bort från den centrala vokabulären, om det inte redan har gjort det.

Man kan gå vidare till nästa tusental, och nästa igen osv. Andelen ord från 1800- och 1900-talet ökar då stadigt. Uppskattningsvis har ungefär 2000 av de 10 000 vanligaste orden kommit in i svenskan efter 1800. Det är visserligen 20 procent, men det är långt ifrån de dryga 50 procent som vi kom upp till när vi såg på hela ordförrådet, sådant det speglas i NEO.

Engelska, tyska och franska

En mycket stor del av de tiotusentals nyorden från 1800- och 1900-talet är lånord, och de helt dominerande långivande språken är engelska, tyska och franska. Huvuddragen i utvecklingen från dominans för franska och tyska som långivande språk till dominans för engelska är välkända, men det kan ändå vara intressant att konkretisera med några frekvensuppgifter som numera är möjliga att ta fram tack vare OSA-databasen. (OSA-databasen är den elektroniska versionen av SAOB, Svenska Akademiens ordbok, och den är allmänt tillgänglig på Internet.) Självfallet är det lättare att få fram någorlunda uttömmande resultat för 1800-talet än för 1900-talet. Vi begränsar oss därför till att börja med till det förra århundradet och ser på antalet engelska, tyska och franska lånord – med begynnelsebokstav t.o.m. s – som enligt SAOB/OSA-databasen kommer in i svenskan under 1800-talets fem tjugoårsperioder. (Det bör sägas att siffrorna är något ungefärliga, eftersom OSA-databasen ännu inte är hundraprocentigt korrekt.)

Tabell. Antal låneord i OSA-databasen från engelska, tyska och frnaska med förstabeläggsår 1800–19, 1820–39, …och 1880–99.

Engelska Tyska Franska
18001971340315
18203988323353
184059154270273
186079167307219
188099259315193

Vi ser i tabellen att tyskan spelar en relativt konstant och mycket stor roll under hela århundradet, medan franskan minskar och engelskan ökar i betydelse mot århundradets slut. Engelskan får som väntat ett kraftigt uppsving vid mitten av århundradet, bl.a. givetvis genom den stora emigrationen, men får stå tillbaka för tyskan ännu i slutet av 1800-talet.

Och tyskan fortsätter att leverera mängder av lånord även under 1900-talets första decennier. Av naturliga skäl är de uppgifter man får fram ur OSA-databasen osäkrare här. Ord med tidiga begynnelsebokstäver behandlades redan i början av 1900-talet i SAOB, och yngre ord på a, b etc. kommer därför inte med i databasen. Antalet lånord i OSA-databasen blir lägre, ju närmare vi kommer nutiden, fastän det i verkligheten säkert blir högre och högre.

Åtminstone fram till andra världskriget håller tyskan engelskan stången rätt bra. För perioden 1920–1939 uppgår exempelvis antalet nya tyska lånord till ungefär 60 procent av de nya engelska lånorden.1 Efter andra världskriget är engelskans dominans närmast total. Av listorna i Nyord i svenskan från 40-tal till 80-tal kan man räkna ut att de tyska lånorden under perioden 1945–85 bara utgör några få procent av de engelska. Ännu färre är de franska lånorden.

Vi ska nu fördjupa oss något i engelskans påverkan på svenskan under 1800-talet, den period som hittills behandlats grundligast i projektet. Även om de rena frekvenssiffrorna i tabell 1 har sitt värde, är det ännu intressantare att se på vilka domäner som – under olika delperioder – är de största mottagarna av engelska lånord. Under 1800-talets första decennium är det fortfarande ord för engelska företeelser, s.k. exotismer, som överväger (t.ex. gentleman). Sedan följer en lång period, t.o.m. 1870-talet, när ord från teknikens och vetenskapens värld dominerar (med ord som korund, diffundera, lokomotiv, fender och konverter). Ett undantag är dock 1840-talet när orden för allmänna, vardagliga företeelser är flest (t.ex. komfortabel, turist). 1880-talet är så sportens stora årtionde (polo, lawntennis, frispark m.fl.), men på 1890-talet är det återigen de tekniska lånorden som dominerar (jack, transmitter, grammofon m.fl.). Sammantaget utgör lånorden från domänen teknik och vetenskap mer än 1/3 av samtliga engelska lånord under 1800-talet.

En intressant fråga är hur snabbt nya engelska ord lånas in i svenskan. En ganska stor del av orden, ungefär 10 procent, har faktiskt lånats in mindre än 10 år efter att de skapats i engelskan. Även här skiljer de tekniska och de vetenskapliga – i synnerhet de vetenskapliga – lånorden ut sig genom att mer än 1/4 av dessa ord lånas in nästan omedelbart. Siffrorna vittnar vältaligt om goda kontakter över nationsgränserna mellan 1800- talets forskare och tekniker. (En enskild svensk som spelade en mycket viktig roll i det sammanhanget var kemisten J.J. Berzelius.)

Amatörmässig, tjockis och knätofseri – nya avledningar

Det är mycket ont om suffix som är helt nya under perioden. Två viktiga suffix, som egentligen uppstod redan under 1700-talet, bör dock nämnas. Det ena är -mässig, som är lånat från tyskan och som har spelat en oerhört viktig roll för att bilda nya svenska adjektiv (t.ex. amatörmässig, konkursmässig, känslomässig). Det andra nya suffixet är -is, som dock är starkt stilmarkerat. Man kan bilda både adjektiv (bakis) och substantiv med hjälp av suffixet, och man kan klistra det på namn för att bilda smeknamn (Svennis). Ibland kan man lägga det direkt till grundordet (tjockis), men oftast måste man först kapa grundordet en bit (kond(ition)is). Suffixet -is hade antagligen länge använts i studentslang när det i mitten av 1800-talet började komma ut i allmänspråket. Några av de äldsta -is-orden är champis (1857), godis (1887), kompis (1892) och tjockis (1897). De nyaste riktigt stora orden på -is är kanske kändis (1963) och doldis (1968).

Bland de suffix som bildar personbetecknande substantiv tycks inte bara -are utan även -ist, -or och -ör ha ganska konstant produktivitet under hela tvåhundraårsperioden. Däremot har de femininbildande suffixen -inna och -(er)ska som väntat minskat i betydelse. Tillbakagången tycks ha inletts redan i slutet av 1800-talet. I OSA-databasen hittar man 26 nya -inna-avledningar från perioden 1850–70 mot 11 från perioden 1900–20 (däribland dock en så ”gammaldags” bildning som snobbinna, som verkar omöjlig i dag).

Bland suffix som bildar abstrakta substantiv kan vi se på -eri, -skap och -else. Det första är i stort sett konstant produktivt och en av dess viktigaste uppgifter är att bilda pejorativa substantiv. Så tycks det ha varit genom hela perioden och även före den: charlataneri (1700-talet), känsleri (1800-talet), knätofseri (1900-talet). Observera dock att i tidigare -eri-bildningar, t.ex. charlataneri, ligger det pejorativa ofta i grundordet, medan suffixet självt senare ofta bär den pejorativa betydelsen (t.ex. i känsleri). Suffixet -skap har troligen minskat i betydelse sedan 1800-talet, men det är ingalunda improduktivt som det ibland sägs, och möjligen har det fått en renässans under de senaste åren; bland nyare -skap-avledningar märks t.ex. sponsorskap och det viktiga utanförskap. Ordet föräldraskap är däremot inget särskilt nytt ord, men ordet har fått stor aktualitet på senare tid och bidrar kanske till att suffixet -skap i varje fall verkar mer och mer produktivt. Suffixet -else torde numera vara i det närmaste improduktivt, efter att ha spelat en viss roll under 1800-talet (förälskelse 1861, hänvändelse 1895), kanske delvis genom dansk påverkan (en påverkan som inte alltid sågs med blida ögon av språkvården).

Ett par viktiga adjektivbildande suffix är -bar och -sam. Det förra visar stor produktivitet under hela perioden men har troligen fått mer renodlad ”möjlighetsbetydelse” – bildningar som hållbar (1852) är knappast tänkbara längre. Produktiviteten hos suffixet -sam verkar däremot ha minskat kraftigt och är nog numera nära noll. Många viktiga adjektiv på -sam bildades under 1800-talet, t.ex. klädsam (1884) och skötsam (1890), men från 1900-talet kan bara ett viktigt -sam-adjektiv noteras, nämligen lönsam (1930). Det moderna tvåsam, som f.ö. mest förekommer som led i tvåsamhet, bör troligen betraktas som en analogibildning till ensam snarare än som en egentlig -sam-avledning.

Ett viktigt adverbbildande suffix är -vis. Det verkar ha minskat i betydelse sedan 1800-talet, då adverb som givetvis (1861), delvis (1850), tidvis (1879) och många andra bildades. Ett viktigt 1900-talsadverb är förhoppningsvis, men numera verkar suffixet huvudsakligen användas i en sorts ”distributiv” funktion (klassvis o.d.).

Vi ska slutligen se något på ett par av svenskans viktigaste prefix, be- och för-. Det förra var mycket produktivt under förra hälften av 1800-talet men har sedan gått tillbaka och används numera knappast alls för att bilda nya ord. Under perioden 1800–1820 registreras t.ex. 25 nya be-verb i OSA-databasen men under perioden 1850–1870 bara 3, och inga nya be-verb tas upp i NYORD för perioden 1945–1985. Vi tycks inte längre bilda transitiva verb enligt mönstret gråtabegråta utan föredrar konstruktioner med prepositionsobjekt, enligt mönstret gråta över något. Dessutom fanns tidigare många synonympar av typen främja/befrämja där den kortare varianten numera har trängt ut varianten med be-.

Även prefixet för- verkar ha minskat i betydelse, men inte riktigt lika mycket som be-. Det används fortfarande bl.a. för att bilda verb av adjektivet med betydelsen ’göra+adjektivet’. Ett sådant verb från 1950-talet är försnabba.

Barnsäker och lustbetonad – sammansättningar

Sammansättningar brukar behandlas en smula styvmoderligt i historiska ordbildningsläror, möjligen därför att de kan bildas mycket fritt så att de olika typernas produktivitet kanske inte varierar så mycket. Det finns dock en typ som verkar ha varit produktivare under vår period än tidigare, nämligen sammansättningar med adjektiv och particip som efterled (t.ex. barnsäker resp. lustbetonad och sysselsättningsfrämjande). Till de vanligaste adjektiviska efterleden hör -skyldig, -glad, -riktig och vänlig. Mer än 60 skyldig-sammansättningar tas upp i SAOB, och nästan alla har skapats efter 1800. Ett av de äldsta vänlig-orden är människovänlig (1799), och ytterligare ca 40 vänlig-sammansättningar tas upp i ordboken. Vanliga particip-efterled är -berättigad (äldsta sammansättning pensionsberättigad, 1784) och -skadad (maskskadad, 1777) samt -bildande (oljebildande, 1808) och framför allt -liknande (mer än 200 sammansättningar i OSA-databasen). Många sammansättningar med adjektiv och particip som har bildats under vår period är översättningslån från tyskan.

Vissa av dessa efterled, bl.a. -vänlig och  -riktig, kan anses ha övergått till en sorts suffix. Det allra tydligaste exemplet på detta under vår period är kanske -enlig, som förr var ett självständigt adjektiv men numera knappast kan användas så. Under 1700- och 1800-talet förekom konstruktioner som (något är) enligt med traditionen, med adjektiviskt enligt. Senare kom enligt att uppfattas som en preposition (enligt traditionen) och, som sagt, som en sorts suffix (traditionsenligt).

Frys och teve – kortord m.m.

Övriga sätt att bilda nya ord är välkända. Åtminstone sedan slutet av 1800-talet finns en allmän tendens att gynna korta uttryckssätt framför längre. På ordnivån har detta bl.a. tagit sig uttryck i en stor produktion av s.k. korta avledningar (frys, rens), initialord (teve), s.k. teleskopord (motell) och olika slag av hybrider (p-piller). Den här tendensen till korthet har satts i samband med uppkomsten av den moderna tidningspressen, där det ofta – inte minst i rubriker o.d. – är nödvändigt att uttrycka sig på ett så koncentrerat sätt som möjligt.

 

1.  Här räknar vi enbart med – relativt säkra – direktlån, inte med – mer osäkra – översättningslån. Om man även räknar med översättningslån, blir styrkeförhållandet mellan tyska och engelska under 1900-talet betyligt gynnsammare för tyskan.