Tre män framför en tegelbyggnad.
Bild: Finna/Svenska litteratursällskapet i Finland. Tre män framför en tegelbyggnad fotograferade år 1925.

Språkvetarna i expeditionen var i förväg inspirerade av teorin om ”frusna dialekter”. Vi såg fram emot att möta dialekter av ett mer ålderdomligt slag än de som talades i Finland 1971. Och visst talades det dialekt i Amerika, men strängt taget bara i så kallade sockenkolonier som Lilla Kokkola i Coos Bay, Oregon på västkusten, Lilla Närpes i Worcester, Massachusetts och Lilla Övermark i Branford, Connecticut på östkusten.

Redan efter några dagar i fält fick vi ompröva tesen om frusna dialekter. Ur mötet mellan invandrardialekterna hade det nämligen vuxit fram ett eget standardspråk, en kompromiss där det mesta av dialekterna från Gamla landet hade jämnats ut och ord och uttryck från engelskan hade lånats in.

Samma bakgrund, olika språk

Dialektutjämningen var den aspekt av språkbruket som jag själv kom att intressera mig för och behandlade i min licentiatavhandling Dialekter i förskingringen (1980). Av praktiska skäl begränsade jag studiet av emigrantspråket till ett urval informanter med samma dialektbakgrund som min egen, den sydösterbottniska.

Det är ett vackert mönster som bildas.

Trots en gemensam dialektbakgrund talade de åtta Finlandsfödda informanterna inte samma språk. Språket varierade från djup dialekt till standardnära språk, vilket skalogrammet nedan avser att ge en bild av. Där anges bruk av dialektvarianten på ett urval språkliga variabler med d (, je etc.), standardvarianten med s och växling mellan d och s med x:

 

Sprkdrag

IJ

S

HQ

AL

LN

IM

SW

LS

t/d

d

x

x

x

s

s

s

s

je/e r

d

x

x

x

s

s

s

s

stin/ste:n sten

d

d

x

x

s

s

s

s

bie:k/bekk beck

d

d

x

x

s

s

s

s

bettjin/bekken bcken

d

d

x

x

x

s

s

s

he/de det

d

d

d

x

x

s

s

s

kast/kasta

d

d

d

d

d

x

s

s

hett/hette

d

d

d

d

d

x

x

x

int/inte

d

d

d

d

d

x

x

x

de r glad/glada

d

d

d

d

d

d

x

x

Det är ett vackert mönster som bildas, när talare och språkdrag ordnas efter sjunkande grad av d-varianter. Sambandet mellan språk och talare har sin samhälleliga förklaring i bosättningsmönstren, sin lingvistiska förklaring delvis i kontakten med engelskan.

Dialekt i öst, standard i väst

Informanterna IJ, SÖ, HQ, AL, de fyra som hade bevarat mest av dialekten, var bosatta i sockenkolonierna Branford och Worcester på östkusten. LN, IM, SW, LS spelades däremot in i emigrantmiljöer som samlade folk från olika håll i Österbotten, i Vancouver, British Columbia, i Astoria, Oregon och i Hoquiam och Tacoma, Washington. Här hade man mer än på östkusten gått in för att tala ett gemensamt språk, fritt från rent dialektala drag.

Vissa dialektdrag var mer känsliga för utjämning än andra. Starka markörer som , je och stäin övergavs, samtidigt som kast, hett, de är glad bevarades. Det senare har att göra med formell likhet med engelskans call ’kalla’, led ’ledde’ och they are glad ’de är glada’. Det fanns en känsla för vilka dialektdrag som kunde bevaras och vilka inte, när språkregistret utökades med en ny varietet utöver den man hade haft med sig från Gamla landet. Processen påminner om den som ledde fram till stadsmålen i Kaskö och Kristinestad.

Engelskan tog över

I andra generationen identifierade man sig med Amerika eller Kanada, inte med föräldragenerationens Finland.

Mest standardnära talade LS. Honom hade jag mött tidigare, på emigrantsymposiet på Kilens hembygdsgård 1970. I Tacoma blev 86-årige Leonard Svedberg från Malax min värd – och min chaufför i en Ford modell T. T-Forden manifesterade en livshållning som annars inte var så vanlig bland våra landsmän i Amerika. LS såg till exempel inte på kommersiella kanaler på TV, bara på den som drevs av universitetet i Seattle. Sitt standardspråk hade han övat som föreningsman, bland annat som ordförande i den intellektuellt aktiva nykterhetsföreningen Mount Tacoma. Där var det, enligt Anders Myhrman (i Finlandssvenskar i Amerika, 1972), på 1910-talet tillåtet att diskutera ”allt som fanns mellan himmel och jord”. Föreningen blev därför en träffpunkt för unga och frisinnade invandrare från alla skandinaviska länder, inte bara från Österbotten. 

Utvecklingen från språklig mångfald till språklig enhet avbröts av amerikaniseringen. I kyrkor och föreningar gick man över till engelska, och i andra generationen identifierade man sig med Amerika eller Kanada, inte med föräldragenerationens Finland.