Dialektspalten
1/1995

Peter Slotte

Dialektspalten

I Språkbruks dialektspalt behandlas dialektala finlandssvenska ord och uttryck. Läsarna kan sända in sina frågor till bladet, dör de sedan tas om hand redaktionen för Ordbok över Finlands svenska folkmål. Den här gånge är det huvudredaktören som svarar.

Oxel- och visdomständer är temat för den här spalten. En språkbrukare med östnyländsk bakgrund har faxat in en fråga om ett par folkliga tandtermer: o:sla ”oxeltand” och sammansättningen vito:sla (med kort i) ”visdomstand”, som hon känner från Borgådialekten. Hon frågar om ordens utbredning och om deras ursprung.

Frågan år ett inspirerande incitament att undersöka tand- och ordrötter. Oxeltänderna är som bekant de tänder som inte har föregåtts av några mjölktänder, de 2-3 bakersta tänderna i vår tanduppsättning – molarerna som heter på tandläkarsvenska. Det dialektala oxle med uttal som o:sla, o:ksla eller oksla (maskulinum) är sydfinländsk dialekt; det förekommer i åländsk, åboländsk och nyländsk dialekt. Också det synonyma oxel (oksel, o:sl o.d.) har sydlig utbredning. Vanligast är oxla, som är feminint och förekommer över hela vårt språkkområde och uttalas o:slo e.d. Alla de här orden hör givetvis samman med förleden i allmänspråkets oxeltand, vars förled återgång på ett fornspråkligt *óhsla. I de nordiska språken finns det också (dialektala) former som axel, jaxel, jäxel, jäckel och liknade. Etymologerna har inte lyckats peka ut ordets äldsta rötter; Elof Hellquist nämner bl.a. ett indoeuropeiskt *ak ”äta”, och Jan de Vries (Altnordisches etymologisches wörterbuch) diskuterar andra tänkbara härledningar men konkluderar sedan det hela i ett ”dunkel”. Trots dunkelheten tycks det vara klart att ordet ingenting har att skaffa med trädbenämningen oxel.

Visdomständerna är som känt de bakersta molarerna, tänder som bruka gör sig påminta först när vi nått vuxen ålder och blivit ”visa” – därav benämningen. Visdomständerna är alltså inget vittnesbörd om någon speciella individuell visdom. Snarare är visdomständerna ett utslag av naturens ovisa ordning: de brukar ju ofta vålla sin bärare åtskilligt obehag. Våra visdomständer lär i själva verket vara något av ett konstruktionsfel: tänder som kulturmänniskan strängt taget inte längre behöver på grund av den förändrare dieten.

Frågeställarens dialektala vito:sla kommer i Ordbok över Finlands svenska folkmål att få den högspråkliga uppslagsformen vett-oxle, eftersom det ju består av substantivet vett ”förstånd” och oxle ”oxeltand”. Just den här formen är belagd på Åland och i Nyland (från Kyrkslätt till Borgå). Våra dialekter har flera ord för företeelsen; efterleden varierar (oxel, oxla, oxle), och förleden kan i östra Nyland också ha formen vettes. I västra Nyland heter visdomständerna också hyggesoxlar eller hyggeständer, där förleden kan knytas an till t.ex. isländskans hyggja ”tänka” (som är besläktat med svenskan håg och vårt finlandssvenska vardagsord håksa ”komma att tänka på (ngt), fatta eller inse (ngt)” e.d.) Det handlar som synes om visdom också här, inte om ”huggtänder”.

Visdomständerna har bekymrat människan i tusentals år och beteckningarna för fenomenet har lika gamla rötter. Tänderna omtalas redan av läkekonstens fader, greken Hippokrates ca 400 f.Kr. Hans benämning (odóntes) sophronistéres gav med tiden upphov till latinets dentes sapientiæ. De moderna språkens beteckningar är direkt eller indirekt översättningslån från latinet: ty. Weisheitszähne, eng. wisdom teeth, fra. dents de sagesse – och Borgådialektens vito:slar.

Peter Slotte