Finns det ett mer folkligt och ett mer professionellt synsätt på språkvård, och hur skiljer de sig åt i så fall? Vem ska egentligen räknas som professionell språkvårdare, och vilka förväntningar finns på en sådan?
Dessa frågor var utgångspunkt för ett föredrag jag nyligen höll på inbjudan från Institutet för de inhemska språken. Publiken var finsk-svenska översättare – proffs på språk och text helt enkelt. Jag inledde med att pejla publikens syn på sin egen språkvårdande roll, genom att be dem räcka upp handen för vart och ett av nedanstående påståenden som de tyckte passade in på dem själva:
- Jag är professionell språkvårdare.
- Jag är en språkvårdsauktoritet som tar fram och formulerar språkvårdsrekommendationer.
- Jag vidarebefordrar språkvårdsrekommendationer som språkvårdsauktoriteter har formulerat.
Det första påståendet höll kanske 15 procent av publiken med om, men det var få som ville se sig själva som språkvårdsauktoriteter. Däremot räckte nästan alla upp handen för att stämma in i det sista påståendet: att de är språkrör som hjälper till att föra ut språkvårdsauktoriteternas riktlinjer.
Om jag själv blev ålagd att ta ställning till påståendena ovan skulle jag nog tveka lite inför hur jag borde svara. Och nog är denna tvekan något som många av oss som har språkvetenskaplig utbildning och jobbar med text och språkrådgivning har gemensamt. Vi får auktoritet genom att andra vänder sig till oss med sina språkfrågor. Samtidigt förhåller vi oss själva till auktoriteter, där de tyngsta får anses vara institutioner som Språkrådet och Svenska Akademien.
De flesta av oss med språkutbildning och språkvårdsintresse får därigenom någon slags mellanchefsroll. Vi har mandat att ge rekommendationer och direktiv till dem som kommer till oss för ledning, men vi får akta oss för att säga något som vi inte har stöd för uppifrån. Samtidigt är det bekvämt att inte behöva ta alla fajter och beslut själv, utan kunna hänvisa till någon högre upp i hierarkin, helst en opersonlig institution.
Psykologin känns igen från Lars von Triers film Direktøren for det hele. Den handlar om Ravn, som driver ett it-företag med en handfull anställda. Varje gång han behöver fatta ett beslut som de anställda inte gillar, ljuger han och säger att det inte är han som har bestämt att det ska vara så här – nej, han följer bara anvisningar från sin chef, direktören för det hela. Eftersom det blir allt svårare för Ravn att trovärdiggöra denna lögn, hyr han till slut in en arbetslös skådespelare, som får i uppgift att låtsas vara direktören för det hela.
Lyckligtvis är våra centrala språkvårdsinstitutioner inga bluffdirektörer, utan tvärtom en ansvarsfull ledning med kunniga medarbetare. Men visst måste det vara en jobbig press att alltid avkrävas briljanta svar och kategoriska beslut, vars konsekvenser inte alltid kan överblickas? Nog måste också språkinstitutionernas medarbetare, som ju inte är mer än människor, ibland önska att de slapp vara Direktören för det hela?
Vi kan märka att språkinstitutionernas hållning generellt blivit mindre auktoritär. Från att i högre utsträckning ha haft systemkonsekvens som ledstjärna, har undersökningar av faktiskt språkbruk idag kommit att styra rekommendationerna. Det har säkert att göra med att frekvenssökningar blivit mycket lättare att göra, tack vare fina verktyg och korpusar av den typ som Språkbanken vid Göteborgs universitet tillhandahåller. Men det speglar också en ideologisk förskjutning, där mer makt men också mer ansvar läggs hos språkbrukarna själva. Ett tydligt exempel på detta finns i Språkrådets rekommendation om hen:
Det finns inga språkliga hinder för att använda hen, men det är ett ord som ibland väcker irritation. I vilka sammanhang hen är lämpligt bör därför avgöras av kommunikationssituationen och de tänkta mottagarna. […] I takt med att användningen ökar blir också sammanhangen där ordet upplevs som neutralt allt fler. Det är genom att använda ord som de etableras, och det är alltså språkbrukarna själva som måste avgöra i vilken utsträckning de vill bidra till etableringen av hen genom att använda det.
I stället för att upprätthålla bilden av en Direktör för det hela som bestämmer vilka uttryckssätt som är ”godkända” och ”accepterade”, försöker man ge språkbrukaren förutsättningar att själv fatta ett välinformerat beslut. Denna språkvårdande hållning är ärlig, klok och vettig, men det betyder inte nödvändigtvis att den alltid är populär. Tvärtom är en vanlig folklig förväntning på språkvården att den ska vara just en allsmäktig Direktör för det hela, som pekar med hela handen. Såväl folket som de språkvårdande mellancheferna förväntar sig ju att få ledning i hur det ska vara.
Så även jag. En gång frågade jag Språkrådets Twitterrådgivning om ordet mem eller meme, som närmast kommit att betyda ’roligt fenomen som cirkulerar på internet’. Frågan gällde hur det skulle uttalas, stavas och vilket genus det skulle få. Jag ville ha svaret att det stavas mem, uttalas /me:m/ och helst en vägledande genusrekommendation också. Men jag fick svaret att de än så länge nöjde sig med att konstatera att olika stavningar, uttal och genus förekommer. Kvar satt jag med en klassiskt folklig språkilska. Hur kunde Direktören för det hela abdikera från sitt ansvar på detta sätt?
Att uppleva denna frustration tror jag är nyttigt för att bättre förstå vilka förväntningar icke-språkvårdare har på mig, och hur tydliga argument jag måste ha när de tycker att jag inte tar mitt ansvar. Språkvårdare som glider undan när någon önskar definitiva rekommendationer om ett uttryckssätts vara eller inte vara, måste kunna förklara varför. (Numera finns det en tydlig och väl underbyggd rekommendation om ordet mem på Språkrådets webbsida.)
Låt oss titta på ytterligare en folklig förväntning på språkvården. Den får exemplifieras med ett brev som kommit in till radioprogrammet Språket från lyssnaren Per:
Kära språket
Det är dags för er att göra en (språk)polisiär insats mot missbruket av ordet epicentrum. Som bekant är epicentrum projektionen på ytan av en kropp av något inuti sagda kropp. Användes nästan uteslutande om jordskalv och är alltså den punkt på jordytan rakt ovanför den punkt där energin frigorts. Däremot har olika företeelser med utbredning på jordytan inte något epicentrum utan centrum. Senast rör det sig om utbredningen av Ebola-viruset. Gör något! för att stävja detta upprörande missbruk.
Ha de’
Per
Här behöver brevskrivaren inte någon ledning, utan gör redan helt rätt. Däremot tycker Per att det finns många andra som gör fel och för att få stopp på dessa stökiga slashasar ber han språkvården om hjälp. Precis som man kan vända sig till polisen och kräva att de bekämpar ordningsstörande element, vänder man sig till språkvårdarna och kräver att de tar krafttag mot språkordningsstörare. Ett problem här är att språkvården inte har tillgång till samma tvångsmedel som polisen. Ett annat, kanske mer frustrerande problem är att språkvården många gånger inte delar synen på vad som är en språklig ordningsstörning. De i brevskrivarnas ögon förkastliga uttryckssätten kan ibland rentav rekommenderas av språkvården.
Detta leder till att språkvårdare tenderar att uppfattas som alltför slappa och liberala. Språkinstitutet gick för drygt ett år sen ut och rekommenderade benämningen samkönat äktenskap i stället för enkönat äktenskap med argumentet att det är mycket vanligare i bruket. Men invändningar kom: ”Ja, visst är det verkliga språkbruket viktigt, men helt ryggradslös får språkvården ändå inte bli. Ni rekommenderar väl t.ex. inte att egentligen ska stavas ijänkligen bara för att alltfler säger så?”. Det professionella synsättet att bruket i slutändan alltid avgör vad som är korrekt, uppfattas av folket ofta som ett populistiskt svek.
En vanlig folklig uppfattning är att det rådde ordning och reda i språket när man själv gick i skolan, men därefter har en mängd kaosskapande språkförändringsprocesser tagit fart. Grafiskt kan denna egocentriska språkutvecklingsuppfattning åskådliggöras på följande vis.
Standardantagandet att språklig inkonsekvens uppfanns av den uppväxande ungdomsgenerationen görs inte bara av de irriterade, utan också av dem som har en mer ödmjuk och analytisk inställning till förändring:
Hej Språket
Mina (vuxna) barn och jag diskuterade om det heter dricka eller dryck (Substantivet alltså)
Vi var på restaurang och barnbarnen skulle gå och hämta mera dricka/dryck.
Min dotter påpekade för dem att det heter dryck, att dricka är ett verb !!!
Min son blev förvånad och trodde att han alltid sagt dricka även om drycken!
Jag sa att det heter dryck, men tror att det kanske blivit okej att verbet dricka förändrats till att också användas för dryck. (kollade i min SAOL från 1960 – och där står faktiskt drick/a -an -at som även substantiv, vilket förvånade mig)
Det kommer väl från drickaback, drickabilen, vilket kanske är accepterade och godkända ord? – men själv har jag har alltid sagt t ex läskedrycksback, läskback, ölback – alltså undvikit ordet dricka som substantiv.
Vore kul att veta vad som gäller egentligen – och om verbet förändrats till även substantiv – när skedde det ?
Med vänlig hälsning
Eva
Eva blir ett exempel på hur den rationella människan söker efter konsekventa funktionsuppdelningar i språket. Eftersom substantivet dryck finns, borde ju ett välordnat kommunikationssystem reservera dricka för verbet, i stället för att röra till det med dubbla funktioner, eller hur? Idén att redundansmaximering är av godo har Eva gemensamt med många språkvårdare, till exempel 1900-talets superauktoritet Erik Wellander. Han försökte göra oss en tjänst genom att utropa före till preposition och innan till subjunktion – en konstgjord distinktion som mest lett till förvirring och osäkerhet.
Men regeln har haft många anhängare och stor genomslagskraft, kanske just för att konsekventa och lättmemorerade regler är mer populära än ärliga beskrivningar av det strukturerade kaos som språket är. När verkligheten är krånglig och komplex drömmer vi människor om kategoriska svar under en klok och handfast språkvårdsledning. När vi inte får det är en tacksam utväg att beskylla språkvården för undfallenhet och opportunism.
Därigenom kan språkvården sägas ha två pedagogiska utmaningar. Den första är att ge begripliga men nyanserade språkråd, som inte spär på en falsk bild av var makten över språket ligger. Den andra är att förklara att detta inte är ansvarslös populism, utan faktiskt dess raka motsats.
Kanske kan it-chefen Ravn här tjäna som pedagogiskt exempel. För vi kan nog alla enas om att han borde förklarat hur det låg till, i stället för att uppfinna Direktören för det hela. Då borde vi också kunna enas om att uppgiften för en ansvarsfull språkvård är att försöka beskriva den språkliga verkligheten så som den faktiskt är.