Ett australiskt projekt om tilltalsskicket

I början av år 2003 startade forskningsprojektet Tilltalsskicket i några västeuropeiska länder: en studie över språkliga och sociala förändringar vid University of Melbourne i Australien. Inom projektet undersöker vi tilltalskonventionerna i franska, svenska och tyska i fem länder: Finland, Frankrike, Sverige, Tyskland och Österrike. Det övergripande syftet med projektet är att kartlägga förändringar i tilltalsskicket sedan efterkrigstiden och att undersöka den sociopolitiska bakgrunden till dessa förändringar. Material till projektet har samlats in i Paris, Mannheim, Leipzig, Wien, Göteborg och Vasa med flera metoder:

• Fokusgrupper
• Nätverksintervjuer och enkäter
• Deltagande observation
• Webbenkät som vänder sig till internationella företag och organisationer med representation i samtliga länder
• Chat/diskussionslistor på Internet om tilltal (genomförs under 2005)

I projektets inledning samlades en fokusgrupp på varje ort med ca 15 deltagare av båda könen, olika åldrar och yrkeskategorier. Under ledning av en forskningsassistent diskuterade man tilltalsskicket utifrån några löst formulerade frågor som t.ex.: ”Har du märkt några förändringar när det gäller hur olika generationer tilltalar varandra?”, ”Vem är det som förändrar vad?”, ”Kan man märka sådana förändringar överallt i landet?”. I projektets slutfas kommer fokusgrupperna att samlas igen för att få möjlighet att kommentera resultaten. På varje ort görs totalt 72 intervjuer fördelade på s.k. nätverk. Våra forskningsassistenter ombads att skaffa fram 12 basinformanter ur sitt eget sociala nätverk. Det rör sig typiskt om familjemedlemmar, goda vänner och arbetskamrater. Dessa 12 basinformanter ombads i sin tur att nominera fem personer ur sina respektive nätverk. På så sätt får vi på varje ort 12 nätverk om sex deltagare, dvs. totalt 72 deltagare. Varje informant har dels fyllt i en enkät om hur han eller hon skulle tilltala olika personer i diverse situationer, dels varit med om en intervju om tilltalsskicket som spelats in på band.

Fokusgrupper, enkäter och intervjuer ger information om rapporterat bruk och attityder till olika sorters tilltal, men de säger inget om det faktiska bruket. För att i någon mån också fånga den dimensionen har vi kompletterat materialinsamlingen med deltagande observation. Forskarna i projektet har studerat tilltalsskicket på plats och observerat hur folk tilltalar varandra, t.ex. i hotellreceptionen, på restaurang, i affärer och andra servicesammanhang.

I den här artikeln presenterar jag delresultat för den svenska och finlandssvenska delen av projektet utifrån den inledande fokusgruppen, enkätsvaren från sex nätverk i Vasa respektive Göteborg och intervjusvaren från tre nätverk på respektive ort.

Kortfattad bakgrund till förändringar i tilltalsskicket i svenskan

Alltsedan Eva Mårtensson publicerade sin uppmärksammade undersökning om ”det nya niandet” 1986 har debatten i Sverige till stor del handlat om i vilken utsträckning Ni är på väg tillbaka, efter att det i det närmaste hade blivit ersatt av ett universellt du på 1970-talet. Detta allmänna duande kan ses som en följd av flera faktorer: den politiska vänstervågen under 1960- och 1970-talet och en allmän tendens i samhället till ökad jämlikhet samt det faktum att många språkbrukare hade negativa associationer till Ni-formen, som man uppfattade som snorkig och nedlåtande. Detta hänger i sin tur samman med det utbredda titelbruk­et i svenskan under 1900-talets tidigare decennier. Ni hade kommit att inskränkas till att användas till personer utan titel, d.v.s. personer i lägre ställning. I samtal mellan obekanta, där titeln inte var känd, undvek man därför direkt tilltal för att inte förolämpa den tilltalade. Språkvårdaren Erik Wellander raljerade gärna över den krångliga situationen och exemplifierade undvikandestrategier med uttryck som Glömdes inte ett paraply? Önskas något mer innan kassan går? (Wellander 1935). Att Ni inte kunde användas som artigt tilltalspronomen i umgänget med obekanta, åtminstone inte i tal, gör utvecklingen i sverigesvenskan både unik och komplicerad jämfört med franska och tyska, men också i förhållande till finlandssvenska, där Ni-formen inte haft denna negativa laddning.

Duandet blev allmänt på 1970-talet också i finlandssvenskan, och många yngre har främst vuxit upp med du. Jämfört med Sverige utmärks dock finlandssvenska umgängesvanor generellt av ett mer indirekt och formellt språkbruk, vilket innebär att titlar och Ni är vanligare (Fremer 1998). Detta har förklarats utifrån påverkan från samtalsmönster i finskan (Saari 1995). Tidigare undersökningar har dock i det närmaste uteslutande gällt Helsingforssvenskan. Tilltalsskicket i Vasa och Österbotten kan – med sin höga andel svenskspråkiga och närheten till Sverige – tänkas visa på andra mönster.

Attityder till Ni

Att äldre svenskar ofta har negativa attityder till Ni framkommer tydligt i Göteborgsmaterialet. De äldsta (över 65 år) uppfattar Ni  som nedlåtande och negativt, medan de yngre (20–30 år) ser det som ett artigt tilltal. I mellangenerationen råder däremot stor variation och helt motsatta uppfattningar om vilken laddning Ni har. Generationsskillnaderna pekar alltså på en förändring av tilltalsformens värdeladdning och bland de yngre har Ni enbart positiva konnotationer. Här ser vi också en första skillnad mellan sverige- och finlandssvenskan. Enligt fokusgruppen i Vasa är Ni ett hövligt tilltal och det är man överens om oavsett generationstillhörighet. Som den vidare resultatdiskussionen kommer att visa är Ni vanligare i finlandssvenska miljöer och en förklaring till detta kan alltså vara skillnader i attityd. Utan den negativa belastning som Ni har för äldre och vissa medelålders svenskar kan tilltalsformen användas i fler sammanhang och av fler språkbrukare.

Talarens och den tilltalades ålder

De äldsta i den svenska fokusgruppen uppger, föga förvånande, att de alltid använder du. Mellangenerationen vacklar i sitt bruk där vissa menar att de alltid använder du, medan en del ibland säger sig ta till Ni. Det resultat som förvånar är dock att den yngsta generationen, trots positiva attityder till Ni, uppger att de själva alltid använder du. Vi får anledning att återkomma till detta i slutet av denna artikel. I Vasa visar sig generationsskillnaderna såtillvida att de som är över 40 år säger sig använda Ni i vissa sammanhang medan de som är under 40 rapporterar osäkerhet om när Ni är lämpligt och vacklar i sitt bruk. Generellt gäller dock att det i den finlandssvenska gruppen finns fler talare, också bland de yngre, som använder Ni ibland.

Den tilltalades ålder framstår som den viktigaste faktorn för val av tilltalsform både i Göteborg och i Vasa. I det sverigesvenska materialet är det dock tydligt att man med ’äldre person’ menar någon som är riktigt gammal. Över 80 år anges ofta som en magisk gräns; ett par informanter talar om att de skulle nia en hundraåring och en menar att det finns en ”käppfaktor”, där en person som har synliga tecken på hög ålder, som käpp eller rullator, tilltalas med Ni. I Vasa tycks åldersgränsen för Ni-tilltal vara generellt lägre. En fråga i intervjun var ”Från vilken ålder bör en person tilltalas med Ni?”  I de intervjusvar som hittills analyserats är tendensen tydlig. Bland de finlandssvenska informanterna ges t.ex. 40, 50 och 60 år som gräns för Ni-tilltal även om majoriteten menar att 70–80 år utgör en sådan gräns. I de svenska intervjuerna förekommer dock inga svar under 70 år. Dessutom anser betydligt fler informanter i Göteborg att det inte finns någon ålder från vilken en person bör tilltalas med Ni; de menar alltså att du-tilltal alltid är rätt.

Skillnaderna styrks också av enkätundersökningens resultat. Tabell 1 nedan visar hur 72 informanter (36 på respektive ort) svarade att de skulle tilltala en obekant person. Som man kunde vänta sig tycker både sverigesvenskarna och finlandssvenskarna att det naturligaste tilltalet till en jämnårig eller yngre obekant person som man möter på stan är du (100 % i Göteborg). När faktorn ”äldre” läggs till ser vi att andelen du-sägare sjunker radikalt på båda orterna, men särskilt i Vasa där bara 28 % rapporterar att de skulle säga du till en obekant äldre person av motsatt kön.

Tabell 1. Tilltal till obekanta.

Situation: Möte på stan

SB205_tabell1.jpg
SB205_tabell1.jpg

 

Den andra situationen som informanterna skulle föreställa sig var hur man skulle tilltala en obekant person i servicesammanhang. (Se tabell 2.) Åter­igen ser vi hur den tilltalades ålder slår in som en viktig faktor. Här finns samtidigt mycket klara skillnader mellan Vasa och Göteborg. Andelen som skulle använda du till en äldre polis ligger i Vasa på strax över 30 % medan nästan alla i Göteborg uppger att de skulle använda du (92 %).

Tabell 2. Tilltal till obekanta.

Situation: Servicesituationer

SB205_tabell2.jpg
SB205_tabell2.jpg

 

Om man jämför resultaten för äldre obekant person (tabell 1) och äldre polis (tabell 2) framkommer ytterligare en intressant dimension. I Vasa anger ungefär lika stor del av informanterna att de skulle använda du som tilltal (28–36 %) medan göteborgarnas tilltal varierar väsentligt. Samtidigt som runt hälften skulle nia en äldre obekant person menar i det närmaste alla (92 %) att de skulle dua en äldre polis. Dessa skillnader kan förklaras med skillnader i hur ordet ”äldre” uppfattas i respektive kontext. En äldre polis är yrkesverksam och alltså under 65 år, medan ”äldre” i den andra situationen är betydligt vagare och relativt. En tänkbar förklaring är alltså att vi ser hur sverigesvenskarnas generellt högre åldersgräns för tilltal med Ni slår igenom i resultaten.

Grad av bekantskap och statusskillnader

I diskussionen ovan framkommer en annan viktig faktor – grad av bekantskap – vilken ofta samvarierar med ålder såtillvida att en äldre obekant person är den som mest sannolikt tilltalas med Ni, både i Vasa och i Göteborg. Grad av bekantskap utan direkt anknytning till ålder är också en särskiljande faktor. Enkätsvaren visar att bara 34 %

av Vasaborna säger sig dua kunder i yrkesmässiga relationer medan den siffran är 77 % i Göteborg (se tabell 3). Enligt fokusgruppen i Vasa använder man inte sällan Ni i telefonkontakter med en obekant, vilket är intressant eftersom faktorn ålder inte aktualiseras på samma tydliga sätt som i möten ansikte mot ansikte.

Tabell 3. Situationer: Arbetslivet, skolan

SB205_tabell3.jpg
SB205_tabell3.jpg

 

En annan fråga är i vad mån den tilltalades högre status kan påverka tilltalet. Återigen finns klara skillnader mellan de två orterna. Vasagruppen menar att duandet har blivit allmänt mellan kolleger på arbetsplatser och också i ökande grad det vanliga tilltalet till en överordnad, men samtidigt påpekar man att det finns rester kvar av ett statustänkande inom näringslivet, offentlig förvaltning och universitetsvärlden. I Göteborg menar fokusgruppsdeltagarna tvärtom att det inte skulle falla dem in att nia en person som har högre status, som en chef, lärare eller annan överordnad. Dessa tendenser från fokusgrupperna stärks också av enkätsvaren. I tabell 3 framkommer att det finns en något högre tendens att välja Ni till en överordnad i Vasa, men skillnaderna är små. Däremot förekommer i högre grad att elever och studenter niat sina lärare i skolan och på universitetet än vad som är fallet i Göteborg.Det råder alltså skillnader mellan de båda nationella varieteterna av svenska, där skillnader i status/makt har förlorat sin betydelse för hur man tilltalar någon i Sverige, med ett välbekant undantag: kungafamiljen.

Stad och land

Både i Vasa och i Göteborg menar man att det är klara skillnader mellan stad och land såtillvida att man duar mer på landet än i storstäder. Fokusgruppen i Vasa menar att det är stor skillnad mellan Österbotten och Vasa gentemot Helsingfors där niandet (och även andra formalitetsmarkörer som titlar) anses betydligt mer utbrett. En parallell till detta finns i Göteborg där fokusgruppen är överens om att Ni är kyligt, distanserande och främst förekommande i Stockholm. Skillnaderna mellan stad och land styrks också av de intervjusvar som hittills analyserats. Drygt hälften av informanterna i Vasa menar att det finns regionala skillnader och samtliga säger att det är mer du och mer informellt i Vasa och Österbotten än i Helsingfors och södra Finland. Som flera av informanterna påpekar är det också en fråga om huruvida man talar dialekt eller standardspråk – med mer du i dialekterna. I Göteborgsintervjuerna säger något mer än hälften att det inte är några regionala skillnader i tilltalet längre medan övriga menar att formalitet, ni och större distans hör ihop med storstadsspråket i Stockholm.

Tal och skrift

Skillnaderna mellan tal och skrift är ganska påfallande. I tal är du den klart övervägande formen i de flesta sammanhang, i synnerhet i Sverige, medan Ni inte har spelat ut sin roll i skriften. Som vi ser i tabell 3 skulle bara hälften av sverigesvenskarna och en tredjedel av Vasaborna använda du i ett e-brev till en person de inte känner. Tendensen till mer formalitet och val av Ni styrks också av intervjumaterialet. En fråga var: ”Hur skulle du börja ett brev till en person du inte känner?”. Både i Vasa och Göteborg diskuteras frågan ingående och det är uppenbart att språkbrukarna tycker det är problematiskt. Det finns inte någon standardfras som accepteras generellt och informanterna menar att de ofta känner sig osäkra på hur de ska börja ett sådant brev och hur de ska tilltala adressaten. Det finns inte utrymme att diskutera detta närmare här, men man kan konstatera att det finns ett spektrum från informella inledningar som Hej + förnamn till formella som Bästa + titel + efternamn och omskrivningar av typen Till den det berör. Både formella som informella varianter förekommer på båda orterna men formella varianter med titel och efternamn anges oftare i Vasa än i Göteborg.

Social distans och bruket av Ni

Inom projektet har vi kommit till slutsatsen att grad av social distans är det begrepp som har mest förklaringsvärde i förhållande till tilltalsskicket. Social distans kommer in allra tydligast i förhållande till grad av bekantskap. Som resultaten visat är det i mötet med obekanta som Ni får (en viss) användning, särskilt då i finlandssvenskan. Begreppet social distans kan också användas för att förklara tilltalsbruket i förhållande till talarens och den tilltalades ålder. En stor åldersskillnad utgör samtidigt en distanserande faktor. Även andra faktorer – statusskillnader, regionala skillnader och olika medium – kan förklaras utifrån upplevd social distans till den som tilltalas.

Ökat bruk av förnamn – ett sätt att signalera intimitet?

Enligt informanterna är du numera så ofta det självklara valet att det förlorat sin laddning som intimitetsmarkör. Man kan med andra ord bibehålla social distans även med du-formen och distans signaleras istället med andra medel, som tonfall och kroppsspråk. Eftersom du förlorat kraft som närhetssignal betyder det samtidigt att en talare eller skribent får ta till andra medel för att uppnå närhet (verklig eller simulerad). I det sammanhanget har förnamnsbruket kommit att få ökad betydelse. Enligt såväl de sverigesvenska som finlandssvenska informanterna har vanan att tilltala personer med du och förnamn ökat i omfattning. I de fall då en obekant i den offentliga sfären (t.ex. i reklamsammanhang och telefonförsäljning men också i meddelanden från myndigheter) använder förnamnstilltal uppfattar man det som ett intrång i den privata sfären. Både i Vasa och i Göteborg vänder man sig mot denna tendens som man ser som bristande respekt och alltför familjärt. En intressant aspekt som tas upp är varifrån det ökande förnamnsbruket kommer. Bland informanterna i Göteborg kopplas det ihop med engelska, då särskilt amerikansk engelska, medan man i Vasa ser det som en påverkan från Sverige.

Sammanfattning

De faktorer som påverkar valet av tilltalsform – du eller Ni – sammanfattas i tabell 4.  Ett ”ja” inom parentes betyder att Ni förekommer i viss utsträckning men utan att vara det entydigt dominerande tilltalssättet. För det sverigesvenska materialet ser vi att inte någon av faktorerna leder till att majoriteten av informanterna skulle ta till Ni. Ett undantag finns: en äldre obekant person av motsatt kön skulle tilltalas med Ni enligt drygt hälften av enkätsvaren. Men man bör då komma ihåg att ”äldre” för de flesta svenskar verkar betyda riktigt gammal, så i realiteten är Ni förmodligen inte så frekvent. Resultaten från Vasa visar att Ni förekommer i högre grad: det är snarare regel än undantag att man niar äldre, obekanta (som i yrkesmässiga kontakter) och i skrift (till obekanta). Statusskillnader tycks enbart i liten grad signaleras med ni-tilltal. Det normala enligt Vasaborna är att använda du till chefen på jobbet (89 %, se tabell 3), men om en person i högre ställning samtidigt är obekant kan det leda till ni-tilltal.

Generationsskillnaderna visar att äldre och medelålders niar i högre grad än yngre i Vasa vilket inte är så konstigt med tanke på att du-tilltalet ökat i omfattning alltsedan 1970-talet och därför kommit att bli normalformen i många sammanhang. De yngre i Vasa menar att de ofta är osäkra på om de borde nia i vissa situationer. Situationen i Sverige skiljer sig här tydligt från finlandssvenskan, främst i fråga om den äldsta generationen som är klara du-sägare och samtidigt negativt inställda till ni-tilltal. För dem är Ni snorkigt, nedlåtande och ojämlikt. I den svenska fokusgruppen framkom samtidigt att de yngsta hade positiva attityder till Ni, som de såg som ett artigt tilltal. Emellertid uppgav de att de själva enbart använde du. Det kan ju förefalla paradoxalt men kan nog förklaras av att Ni verkligen är mycket ovanligt i dagens sverigesvenska och dessa yngre språkbrukare har knappt alls kommit i kontakt med ni-tilltal. Av såväl fokusgruppen som intervjuerna framkommer att Ni framförallt används av unga expediter, servitörer och annan servicepersonal för att tilltala (företrädesvis äldre) kunder i dagens sverigesvenska. Av svaren från Göteborg framkommer också att många uppfattar detta nya niande som onödigt och majoriteten verkar inte vilja nias.

Tabell 4. Faktorer som kan leda till ni-tilltal

SB205_tabell4.jpg
SB205_tabell4.jpg

Projektet finansieras av ARC (Australian Research Council) under tidsperioden 2003–2005. För mer information se:www.rumaccc.unimelb.edu.au/Address/Address.html

Jag vill tacka de forskningsassistenter som arbetat med insamling och bearbetning av fokusgruppsmaterialet: Leo Conroy i Melbourne, Jenny Nilsson och Maria Hansson i Göteborg samt Heidi Nyblom i Vasa. Läsare som har synpunkter på tilltalsskicket är mycket välkomna att höra av sig till projektet via Catrin Norrby, e-post:
catrinn@unimelb.edu.au(avautuu uuteen ikkunaan)

 

LITTERATUR

Fremer, Maria, 1998: Tilltal och omtal i samtal. Språkbruk 2/1998.
Mårtensson, Eva, 1986: Det nya niandet. Nordlund 10. Lund. S. 25–79.
Saari, Mirja, 1995: ”Jo, nu kunde vi festa nog”. Synpunkter på svenskt språkbruk i Sverige och Finland. Folkmålsstudier 36. S. 75–108.
Wellander, Erik, 1935: Tilltalsordet Ni. Stockholm