En skål för sommaren
2/2007

Ylva Forsblom-Nyberg

En skål för sommaren

Midsommarafton. Juninatten är bara en blekare variant av dagen; skarven mellan skymning och gryning är flyktig och ogripbar, svår att uppfatta. Om det beror på den förtrollande aftonen eller på att vi kanske tittat lite för djupt i ”skålen” må vara osagt. Däremot kan en närmare titt på ordet skål vara intressant.

En skål är ett runt, djupt kärl för mat eller dryck. Ordet har funnits i svenskan sedan äldre fornsvensk tid, först i formen skal med betydelsen ’viktskål; dryckesskål’. Skål är besläktat med tyskans Schale (skal) och utgår ursprungligen från det samgermanska skelo. Det är alltså fråga om ett mycket gammalt ord som har använts i olika uttryck och talesätt under seklernas gång. Idiomet mellan skål och vägg till exempel hänvisar ursprungligen till en sal där gästerna i festligt lag satt utmed väggen vid långbord med dryckeskärl, skålar. Betydelsen är numera ’vänner emellan’, ’i fortrolighet’, ’då man kan tala fritt’. Verbet skåla dvs. ’dricka eller utbringa en eller flera skålar för någon eller något, skåla med någon’ går tillbaka på substantivet skål just i den ursprungliga betydelsen.

Seden att skåla är urgammal. Öl- och mjödfyllda dryckeshorn svingades redan under vikingatiden för att ära både asagudar och hövdingar. Att på detta sätt möta varandras blickar var också ett sätt att visa att man inte var ute i onda avsikter.

Når vi skålar hälsar vi varandra med ett unisont Skål! Denna dryckeshälsning påstås ibland härstamma från historien om langobardernas hövding Albin på 500-talet, som högg huvudet av sin svärfar och bjöd sin hustru Rosamunda att smaka vin ur den skål som han hade låtit tillverka av skallen. Härledningen bygger på att ordet är besläktat med skalle men dess riktighet ska nog tas med en nypa salt. En mera trovärdig förklaring är att interjektionen helt enkelt uppstått ur själva handlingen, skålandet. Hälsningen förekommer också i längre varianter, t.ex. ”Din och min skål, alla vackra pigors skål”.

På 1500-talet hade skålandet utvecklats till en intrikat och tidskrävande process, och man skålade inte längre i öl eller mjöd utan i brännvin som gästerna sörplade i sig ur en gemensam skål. Så småningom övergick fint folk till att använda en egen brännvinssked i ben eller silver, för att undvika kontakten med bordsgrannarnas baciller. Metoden kopierades av vanligt folk, fast deras skedar var av en simplare sort, i trä.

Dagens sätt att skåla uppstod på 1600-talet när festfolket höjde varsin skål för att ära de frånvarande. I dag serveras brännvinet i särskilda små glas, snapsglas, som i bästa fall rymmer precis en munfull. Skålandet har dessutom fått en trogen följeslagare i snapsvisorna, också de med rötter i vikingatiden.

Ylva Forsblom-Nyberg