Fem seminarier om hotad svenska blir handlingsprogram
2/2002

Sandra Forsman

Fem seminarier om hotad svenska blir handlingsprogram

Svenska språknämnden i Finland utarbetar ett handlingsprogram för svenskan i Finland. Some ett led i detta arbete har fem seminarier arrangerats under våren. Sandra Forsman, sekreterare för Svenska språknämnden, redogör här för diskussionen under seminarierna.

Färdigheterna i svenska som modersmål är i gungning i vårt land. Många är också oroade över att svenskan inte används i alla de situationer som tidigare varit självklara. Svenskan i Finland befinner sig alltså i en utsatt situation. På initiativ av Svenska språknämnden i Finland har Svenska kulturfondens framtidsprojekt beslutat finansiera utarbetandet av ett handlingsprogram för svenska språket i Finland. Syftet är att göra en konkret insats för att stärka svenskan i Finland, och som ett led i detta arbete har fem seminarier som fokuserar på olika språkliga domäner arrangerats på Svenska handelshögskolan i Helsingfors under våren 2002. De olika seminarierna har burit namnen Behövs ett handlingsprogram?, Modersmålet från förskola till universitet, Det modersmål vi hör och läser – medierna och bokförlagen, Modersmålet på fritiden och Modersmålet i näringsliv och offentlig förvaltning.

Målet en rapport med konkreta förslag

Ansvarig projektledare är Marika Tandefelt, professor i svenska vid institutionen för språk och kommunikation vid Svenska handelshögskolan och ordförande för Svenska språknämnden i Finland. Till sin hjälp i arrangerandet av seminarierna har hon haft projektassistent fil.lic. Marianne Michelsson och medlemmarna i Svenska språknämnden I Finland. Tandefelts roll under de fem seminarierna har främst varit att anteckna och konkretisera de frågor som diskuterats bland seminariedeltagarna. Dessa anteckningar ska nu utgöra stommen för en sammanfattande raport, som utarbetas i samråd med Svenska språknämnden i Finland. Som ett komplement till anteckningarna från seminarierna har Tandefelt dessutom samlat in kvalitativt material i form av forskning på området och debattinlägg i pressen samt gjort egna intervjuer på fältet.

Rapporten kommer ut hösten 2002 och vänder sig till myndigheter, politiska beslutsfattare och andra samhällsaktörer som till vardags sysslar med sådant som har spåklig relevans. Den finlandssvenska skolan har en central roll i arbetet med att stärka svenskan och rapporten vänder sig naturligtvis till skolfolket, men även till den engagerade, vanlige finlandssvensken. Tanken är att raportten inte ska ta upp diskussionen om svenskans formella ställning i Finland, eftersom den biten behandlas av andra instanser och med andra medel (Folktinget, språklagen). I stället ska rapporten fokusera på de sviktande språkanvändningsområdena samt språkförlusterna och språkvinsterna på individnivå. Den ska så konkret som möjligt föreslå åtgärder och insatser som kan bidra till att stärka kvaliteten på svenskan i Finland inom olika sektorer som utbildning, kulturliv och offentlig verkamsahet med mera.

Språkbruk kommer att presentera handlingsprogrammet när det är färdigt.

Konstruktiva diskussioner

Till varje seminarium har språknämnden sammankallat ett tjugotal personer som på något sätt arbetat inom eller fått representera de aktuella språkanvändningsområdena. En del har föreläst eller presenterat tankar och ställt viktiga frågor som sedan diskuterats och utvecklats under de efterföljande fria diskussionerna. Arrangörerna har medvetet hållit deltagarantalet lågt vid varje seminarium för att möjliggöra så konstruktiva och direkta samtal som möjligt. Tanken har varit att diskussioner kring runda bord är mer utvecklande än föreläsningar i stora salar, där kontakten och interaktionen mellan deltagarna inte kan uppstå lika lätt. Nu efteråt kan man konstatera att drygt 100 finlandssvenskar på det här sättet har kommit till tals i olika språkliga frågor.

Det första seminariet ägde rum på tisdagen den 29 januari på Svenska handelshögskolan. Under detta seminarium, med titeln Behövs ett handlingsprogram?, fick deltagarna ta del av svenska erfarenheter av att stärka och vårda det svenska språket. Olle Josephson (chef för Svenska språknämndens seckretariat i Stockholm) talade om de nya uppgifter språkvården står inför i dag i en värld där konkurrensen mellan olika språk blir allt mer påfallande. Björn Melander (huvudsekreterare för den parlamentariska kommittén för svenska språket) presenterade det svenska arbetet med att stärka språket bl.a. genom lagstiftning. Mikael Reuter (svenska avdelningen vid Forskningscentralen för de inhemska språken) konstaterade att det viktiga är att vårda korpusen genom bruket, och han citerade Olle Josephsons ord “det bästa sättet att vårda svenskan är att använda den”. I den efterföljande diskussionen dryftades frågan om vad som är det viktigaste: att språkvårda finlandssvenskan eller att “revirvårda”, det vill säga att skapa och upprätthålla specifika finlandssvenska rum i kampen mot svenskans uppluckring och försvagning.

Svenskan i den finlandssvenska skolan

Det andra seminariet hölls den 18 februari och handlade om modersmålet från förskola till universitet. Här inledde Gunborg Gayer (Helsingfors stads utbildningsverk) med att ställa en brännande fråga: Vem är den svenska skolan i Finland till för? Hon och andra uttryckte under hela seminariet en oro över de elever som inte behärskar skolspråket tillräckligt väl för att kunna tillgodogöra sig undervisningen, och menade att resurser måste sättas på dem i stället för att vi allmänt talar om problemet med de tvåspråkiga barnen och ungdomarna. De som verkligen är tvåspråkiga utgör ju inte något hot mot den svenska skolmiljön och undervisningens kvalitet. Gayer pekade på kommunernas ansvarsområden i skol- och språkfrågor och på de förutsättningar kommunerna har. Hon tog även upp resultaten i internationella kunskapstest som visar att finlandssvenska elever presterar sämre än både de finska och de sverigesvenska eleverna.

Annika Mickos (Folkhälsan) och Eivor Sommardahl (Forskningscentralen för de inhemska språken) presenterade under dagen några aktuella projekt som de varit engagerade i: bland annat projektet Språkplantan (Mickos) och arbetet som språkkonsult i de finlandssvenska skolorna (Sommardahl). (Se 22-23)

Barns språkutveckling och behov av språklig stimulans, språkbadspedagogiken och skolspråksmogenhet var begrepp som ofta nämndes i de efterföljande diskussionerna. Ingegerd Nyström (Nordica, Helsingfors universitet) och studeranden Michaela Herlin (Svenska handelshögskolans studentkår) ledde deltagarna över till gymnasie- och högskolevärlden när de konstaterade att de skriftliga prestationerna i modersmålet helt tydligt brister bland dagens studenter.

Modersmålet vi hör och läser

Det tredje seminariet den 18 mars, Det modersmål vi hör och läser – medierna och bokförlagen, tog fram tankar om svenskan i TV, radio, tidningar och litteraturens olika genrer. Representanter från Rundradions olika avdelningar samt språkvårdare engagerade i olika massmedieprojekt delade med sig av sina erfaernheter, efter att Catharina Grünbaum (språkvårdare på Dagens Nyheter) inlett med ett föredrag om språkvård för massmedier i Sverige. Marianne Peltomaa (Schildts) och Marianne Bargum (Söderströms) berättade och kommenterade svenskan i läromedel respektive skönlitteratur samt resonerade kring förmågan att förmedla fackkunskap och förmågan att skriva – läromedelsförfattare har inte alltid bägge förmågorna. Monica Äikäs (Forskningscentralen för de inhemska språken), som till vardags språkgranskar finlandssvenska läromedel, höll ett föredrag om språkliga problem i dagens läromedel och Leif Höckerstedt (Nordica, Helsingfors universitet) påminde deltagarna om den viktiga ordglädjen och dess källor och kommenterade ett antal olika tidningstexter som han ansåg vara representative för den svenska och den finlandssvenska stilen.

Modersmålet på fritiden

Modersmålet på fritiden var rubriken på det fjärde seminariet som ägde rum den 15 april. Jan Sundberg (Helsingfors universitet) påtalade den alarmerande bristen på idrottsliga aktiviteter på svenska samt svenskspråkiga tränare och ungdomsledare i Nyland. Han nämnde bland annat att handbollsförbundets information är enspråkigt finsk trots att flertalen handbollsspelare är finlandssvenskar och en del av materialet ursprungligen kommer från Sverige. Orsaken lär vara att man tror att tvåspråkigheten gör idrotten mindre lockande för de finskspråkiga. Carl-Olaf Homén poängterade institutionernas symboliska och förenande betydelse för språkliga minoriteter och beklagade idrottens inriktning mot “business-idrotten”. Bland annat konstaterade han att tanken om att idrotta tillsammans på svenska har övergetts eftersom det finlandssvenska underlaget inte räcker till för tillräckliga idrottsliga framgångar, och att föreningarna och förbunden därför väljer att fria till de finskspråkiga. Det här sker på bekostnad av svenskspråkigheten inom föreningarna.

Seminariet fortsatte med att Martin Kurtén (Klockriketeatern) efterlyste en debatt kring och en upputsning av det finlandssvenska scenspråket. Mia Ahlroos (Showpartners) berättade om den undersökning bland 17-18 åringar i Nyland som företaget i samarbete med Radio Extrem utfört under våren. Undersökningen, som bland annat visar att de nyländska ungdomarna inte konsumerar kultur på svenska eftersom de inte hittar fram till den, kommer att utmynna i en rapport.

Svenskan i den offentliga vardagen

Det femte och sista seminariet som behandlade modersmålet i näringslivet och den offentliga förvaltningen ägde rum den 13 maj. Marianne Nordmann (Institutionen för nordiska språk vid Vasa universitet) inledde med att redogöra för två undersökningar som gjordes för några år sedan vid Vasa universitet där forskarna (Solveig Strömman och Solveig Lehrer) låtit anställda vid olika företag besvara frågor om språkanvändning och språkstrategier på deras arbetsplatser.

Sten Palmgren (justititeministeriet) berättade om förslaget till ny språklag och vilka påverkningsmöjligheter vår språklagstiftning har i praktiken samt vilka svårigheter som finns i arbetet med den. Ett stort problem är att språklagen ska gälla i alla landets olika språkområden trots att dessa skiljer sig så från varandra. Han konstaterade att vi oberoende av lagstiftningen bör öka användningen av svenska i alla vardagssituationer. Kristina Beijar (Folktinget) tog bland annat upp de aktiviteter som ingår i Folktingets kampanj Svenska på stan när hon berörde frågor som hur man ska få myndigheterna att betjäna sina kunder på svenska och vilka attityder finskspråkiga har till landets tvåspråkighet.

En fråga om efterfrågan

Lena Lindberg (inrikesministeriet) lät oss få en inblick i informatörens vardagn och berättade om de uppgifter och språkliga problem som hon möter i kontakten med både myndigheter och allmänheten. Rune Skogberg (Sonera) lyfta fram fördelarna med att ett företag anställer interna översättare och språkexperter för sin interna och externa kommunikation och han berättade även om det terminologiarbete som man utfört inom mobilomårdet. Han betonade vikten av att den svenskspråkiga kunden ställer krav på företagsservicen. I affärsvärlden styrs det språkliga utbudet av efterfrågan, konstaterade han.

Erik Floman (Travelzon) konstaterade att reseföretagen inte kan sälja resor på svenska i Finland på grund av att efterfrågan är så liten. Han konstaterade att kostnadskonkurrensen är ett tungt vägande argument för att bolagen ska undvika den svenska servicen – efterfrågan är försvinnande liten. Han kunde konstatera att kunskaperna i svenska tyvärr blir sämre bland både finsk- och svenskspråkiga, vilket ställer till problem när man ska bemöta svenskspråkiga kunder med höga krav. Ulrika Romantschuk berättade närmare om de principer om tvåspråkighet som gäller inom Aktia bank och representanter från andra banker deltog i den diskussionen som följde sedan Helena Kangasharju (Helsingfors handelshögskola) redogjort för en undersökning om språkvalet i intern kommunikation i fusionerade finsk-svenska företag (i det här fallet Nordea och Stora Enso).

Viktig debatt

För den som varit med på seminarierna har behovet av ett handlingsprogram för svenskan i Finland framstått tydligt. Nu gäller det att fortsätta diskussionen på annat håll. Allmänna debatter om kvaliteten på svenskan i Finland och om åtgärder för att upprätthålla användningen av modersmålet på alla samhällsområden är av nöden för att alla finlandssvenskar ska inse att vi nu står vid ett vägskäl. Det gäller för finlandssvenskarna att välja vilka vägar man ska gå i framtiden, innan det är för sent.

Sandra Forsman