Fimea och Stroke Unit – om språken i myndighetsnamn
1/2011

Sirkka Paikkala

Fimea och Stroke Unit – om språken i myndighetsnamn

Under de senaste åren har vi kunnat bevittna stora förändringar i de namn som ges myndigheter och andra producenter av offentlig service. Namnen börjar mer och mer likna företagsnamn, och i namngivningen tillämpas en modell där man genom att använda engelska eller något slags blandspråk försöker eftersträva ”dynamik” och ”modernitet”. Som namn används i allt högre grad också svårtydda förkortningar.

I juni 2010 offentliggjordes ett språkpolitiskt sett viktigt ställningstagande: Petri Jääskeläinen, riksdagens justitieombudsman, konstaterade i sitt svar på ett klagomål från en privatperson att det engelska namnet Stroke Unit på en enhet vid ett sjukhus i Finland inte är förenligt med språklagen och att det inte heller fyller kraven på god förvaltning. En finländsk myndighet får inte ha ett namn som är enbart engelskt. I sitt beslut konstaterar justitieombudsmannen att även om det här bara är fråga om ett namn, har frågan om vilket språk som används i namn på myndigheter en såväl generell som principiell betydelse. Namnen på myndigheter och enheter inom dem är ingen bagatell. Justitieombudsmannens beslut utgör ett prejudikat för liknande frågor i framtiden.

Landets officiella nationalspråk är enligt lag svenska och finska. Grundlagen garanterar de språkliga rättigheterna, och i språklagen åläggs myndigheterna att i sin verksamhet vårda landets språkliga kulturarv och främja bruket av bägge nationalspråken. Språklagen ska tillämpas av bland annat de statliga och kommunala myndigheterna. Myndigheter och affärsverk ska själva öppet visa att de använder de språk som språkbrukarna använder inom det område som myndigheterna betjänar. Enligt förvaltningslagen ska en myndighet vidare använda ett sakligt, klart och begripligt språk. Eftersom namnen hör till språket ska även myndigheternas namn vara klara och begripliga. Ett enspråkigt engelskt namn som används i information som är riktad till allmänheten, t.ex. på skyltar, på webbsidor och i postadresser strider därför mot lagen.

En myndighet finns till för sina kunder. Medborgarna ska enkelt kunna hitta och få kontakt med myndigheten, så att deras rättigheter och skyldigheter garanteras. Därför ska en offentlig myndighet även i sitt namn beakta sin viktigaste kundkrets, dvs. det egna landets medborgare, så att dessa kan förstå inom vilket område myndigheten verkar. Det är också mer effektivt och produktivt när varje sak genast sköts på rätt plats. Namnet är en nyckel och en etikett som hjälper kunden att avgöra innehållet i den service som ges av myndigheten.

Det finns många exempel på myndigheter eller producenter av offentliga tjänster som fattar beslut som rör medborgarna, och vars namn inte avslöjar inom vilket område de verkar. Sådana är bland annat Destia (f.d. Vägaffärsverket), Evira (Livsmedelssäkerhetsverket), Fimea (Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet, f.d. Läkemedelsverket), Itella (f.d. Posten Finland), Palkeet (Servicecentret för statens ekonomi- och personalförvaltning), Trafi (Trafiksäkerhetsverket), Acuta (akutmottagning vid Tammerfors universitetssjukhus), Pardia (löntagarorganisation för statens personal), Metla (Skogsforskningsinstitutet), Arcada och Novia (yrkeshögskolor).

Svåra namn av detta slag blir man tvungen att förklara i information som riktas till medborgarna: ”... eller Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet, Fimea vill i framtiden bära ansvaret ...” (Hbl 20.11.2009), ”... och chefen för en av enheterna vid det statliga vägbyggnadsbolaget Destia ...” (Hbl 31.8.2010) och ”Det är livsmedelsverket Evira som har fått nya uppgifter från Ryssland” (Hbl 15.7.2010). Ett argument som ofta framhålls är att ”folk lär sig”, men t.ex. förklarar Hufvudstadsbladet fortfarande namnet Metla – ”Skogsforskningsinstitutet Metla förutspår att björkblomningen i landets södra delar blir kraftigare än genomsnittligt” (22.3.2010) även om namnet Metla har flera tiotals år på nacken.

Språken i namn och förkortningar

En myndighet eller ett företag som producerar offentliga tjänster ska ha namn på svenska, finska och vid behov också på samiska, och namnen ska till innehållet motsvara varandra. Om det förutom dessa finns behov av namn på andra språk, ska de bildas separat genom översättning från de inhemska namnen. För internationella behov kan man utgående från de svenska och finska namnen skapa namn på andra språk så att internationella aktörer hittar rätt myndighet.

När innehållet i namnet syftar på verksamhetsfältet, hittar de som verkar inom fältet enkelt kolleger också i andra länder. Till exempel kan nämnas Lantmäteriverket (Maanmittauslaitos, National Land Survey of Finland) och Statistikcentralen (Tilastokeskus, Statistics Finland) vars namn är enkla att känna igen överallt. De myndigheter som motsvarar vårt jord- och skogsbruksministerium i de andra nordiska länderna är också enkla att finna fram till tack vare namnen: Jordbruks­departementet i Sverige, Landbruks- og matdepartementet i Norge och Ministeriet for Fødevarer, Landbrug og Fiskeri i Danmark. Man ska också komma ihåg att ett namn inte behöver omfatta ett helt verksamhetsfält – det räcker om det beskriver kärnverksamheten. Till exempel täcker namnet Tullverket gott och väl alla de olika lagövervakande serviceuppgifter som myndighetens verksamhetsfält omfattar.

Om ett namn förkortas ska man av förkortningen kunna sluta sig till myndighetens namn. För att förkortningen ska bli begriplig i bruket inom respektive språk ska man av det svenska namnet bilda en svensk förkortning och av det finska namnet en finsk förkortning. Till exempel får vi förkortningen NTM-central­en av närings-, trafik- och miljöcentralen medan man på finska talar om ELY för elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskus. Finska förkortningar som RISE (Rikosseuraamuslaitos, Brottspåföljdsmyndigheten), Palkeet  (Valtion talous- ja henkilöstöhallinnon palvelukeskus, Servicecentret för statens ekonomi- och personalförvaltning) och Valvira (Sociaali- ja terveysalan lupa- ja valvontavirasto, Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården) ska alltså inte skapas för att tas i bruk på svenska eller samiska. Inte heller ska man skapa engelska förkortningar för att dessa ska börja brukas i de inhemska språken (jfr Fimea från Finnish Medicines Agency).

Språkriktighet och logotyper

Myndigheternas namn bör vara enkla att uttala och att stava. Därför är det viktigt att man också i namnen följer etablerade skrivregler. Myndigheterna ska också beakta klarspråkskrav och språkriktighet i sina logotyper. Ett grafiskt uttryck som avviker från allmänspråkets regler stör mer än det väcker intresse (jfr TraFi och avstavningen i Liik-enne-vira-sto, en logotyp som också finns på Trafikverkets svenska webbsidor). Dessutom bör myndigheterna beakta tvåspråkigheten även i logotyperna och inte enbart i namnen och förkortningarna.

Namnen är en del av språket. Till ett klart myndighetsspråk hör också att se till att namnen är välvalda, att de är enkla att lokalisera och att de är språkligt korrekta. Språkbrukaren ska av namnets språkliga form och innehåll enkelt kunna skilja ett myndighetsnamn från ett kommersiellt namn.

På nästa sida följer de centrala principer som bör följas av den som planerar eller bestämmer om ett namn på en myndighet.

(Översättning: Leila Mattfolk)
 

Ett bra namn är enkelt att komma ihåg, förstå, skriva och uttala.

Tio goda råd till den som planerar ett namn på en myndighet eller på en producent av offentlig service:

1. Kom ihåg att Finlands nationalspråk enligt grundlagen och språklagen är svenska och finska. Enligt den samiska språklagen ska myndigheterna även använda samiska i information som riktas till allmänheten inom samernas hembygdsområde. Språklagarna omfattar även namn: namn på myndigheter och producenter av offentlig service ska ha namn som är svenska, finska och vid behov även samiska. Andra språk kan användas endast vid sidan om dessa tre.


2. Kom ihåg att ett begripligt språk hör till grundlagens krav på god service inom förvaltningen. Till ett begripligt språk hör även namnen.


3. Kom ihåg att även namn omfattas av de principer om service och rådgivning och av det krav på gott språkbruk som stadgas i förvaltningslagen.


4. Kom ihåg att ett namn på en myndighet eller ett förvaltningsområde ska bildas samtidigt på svenska och finska (och samiska vid behov). Namnen ska kännas naturliga på samtliga språk.


5. Kom ihåg att namnen på ett förvaltningsområde ska vara enkla att lokalisera, de ska vara begripliga och språkligt korrekta. Om ett traditionellt ortnamn används i namnet bör det vara lämpligt för området i fråga.


6. Se till att namnen lämpar sig för dem som behöver namnen och som berörs av den service myndigheten ger. Fråga namnbrukare och lokalbefolkning!


7. Om det behövs namn på andra språk (engelska, tyska, ryska, franska osv.) ska dessa översättas och användas endast i kommunikation på ifrågavarande språk.


8. En eventuell förkortning av namnet bildas för varje språk. Den svenska förkortningen bildas av det svenska namnet, den finska av det finska namnet osv.


9. Se till att det finns experter på språk och namn i den arbetsgrupp som planerar namnen.


10. I kontroversiella nationella namnfrågor bör man be Forskningscentralen för de inhemska språken om ett utlåtande.

Sirkka Paikkala
Skribenten är namnvårdare på Finska språkbyrån vid Forskningscentralen för de inhemska språken.