Finlandssvensk ordbok – presentation och kommentarer
2/2000

Charlotta af Hällström-Reijonen

Finlandssvensk ordbok – presentation och kommentarer

Är nitapparat faktiskt en finlandism? Och hur är det med ordet krutuppfinnare? Får man lyfta katten på bordet? För alla som någon gång undrat över dessa eller andra frågor som gäller finlandismer har nu Finlandssvensk ordbok äntligen utkommit. Här beskriver språkvårdaren Charlotta af Hällström, en av redaktörerna, arbetet med boken.

Den 26 april, på Bokens och rosens dag, utkom äntligen den finlandismordlista som vi språkvårdare har talat om i över tio år, minst. Boken har den något lakoniska titeln Finlandssvensk ordbok. Finlandssvensk ordbok är en bok vi själva vill kalla en uppföljare till Hugo Bergroths Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift. (1917)

Syftet med Finlandssvensk ordbok är att göra finlandssvenskar mer medvetna om vilka ord och uttryck som inte förstås av andra svensktalande än finlandssvenskarna själva. Denna medvetenhet gör att envar själv kan avgöra om han eller hon vill använda en finlandism eller inte. Målgruppen är i första hand alltså finlandssvenskar, även om vi hoppas att också t.ex. finnar och sverige­svenskar ska ha glädje och nytta av denna bok. Ett syfte är också att underlätta förståelsen mellan finlandssvenskar och sverigesvenskar och mellan finlandssvenskar från olika regioner och generationer.

Finlandssvensk ordbok kunde ha varit en rent deskriptiv ordbok, dvs. en ordbok som inte tar ställning till ”rätt” och ”fel” utan bara beskriver hur språket ser ut eller kan se ut. Detta hade utan tvekan varit den enklaste lösningen för oss. Vi valde emellertid att i en del av ordartiklarna ge en rekommendation att undvika finlandismen i fråga, eller påpeka i vilka sammanhang det kan anses lämpligt eller mindre lämpligt att använda den. Vi har alltså valt en medelväg: i klara fall rekommenderar vi att man ska undvika finlandismen, men i de flesta fallen lämnar vi avgörandet till läsaren. En förnuftig läsare inser säkert också att vi inte kan veta i vilken situation läsaren har tänkt använda en viss finlandism, och att vi därför inte med absolut tillförlitlighet kan avgöra om den går att använda eller inte. Ofta är bruket av finlandismer en stilfråga mer än en språkriktighetsfråga.

Finlandssvensk ordbok omfattar drygt 2 300 uppslagsord och bygger till största delen på ett material på drygt 6 000 ord som har samlats in av bland annat Chris Silverström och andra språkvårdare genom excerpering av språkvårdslitteratur och annan litteratur om finlandssvenskan. Vissa ord i det materialet kan inte sägas vara riktiga finlandismer, utan snarare ”falska alarm”. Ibland har det visat sig att våra sagesmän i Sverige har tagit miste och hävdat att något är en finlandism när det i själva verket exempelvis bara är ett mindre frekvent uttryck i svenskan.

Finlandssvenskar har en lite rörande tendens att ibland tycka att alla fina och uttrycksfulla ord och uttryck i svenskan är finlandismer. När en bekant till mig undrade om vi i ordboken hade tagit med verbet uggla (sitta uppe och uggla hela natten) ”som är en så fin finlandism” hickade jag till och tänkte förskräckt att vi hade glömt det. Vid en kontroll i Svensk ordbok kunde jag emellertid konstatera att ordet är lika svenskt som ett svenskt krusbär.

Alla finlandismer finns inte med i Finlands­svensk ordbok. Vår tanke har varit att i första hand lista sådana finlandismer som man kan tänkas hitta i skriven text i stilistiskt neutrala sammanhang, t.ex. i tidningar. Vi har tagit med officiella finländska ord och uttryck, svenska ord för finländska företeelser, stilistiskt neutrala finlandismer, vardagliga uttryck.

I fråga om dialekter och slang har vi varit mer återhållsamma, och bara tagit med de mest spridda orden och uttrycken. Dialektintresserade kan istället få sitt lystmäte i dialektordboken Ordbok över Finlands svenska folkmål, vars tredje band (hy-kyss) utkommer i sommar. Det finns även planer på att ge ut en finlandssvensk slangordbok, redigerad av Mona Forsskåhl (se hennes artikel i detta nummer av Språkbruk).

Vi har tagit med ett litet antal rent finska ord som kan anses vara väletablerade i finlands­svenskt vardagsspråk. Det hade varit oändamålsenligt att notera alla finska ord som en finlandssvensk kan tänkas blanda in i sin svenska. Då hade de stilistiskt neutrala finlandismerna försvunnit i mängden.

Eftersom både Mikael Reuter och jag har växt upp i Helsingfors och bäst känner till svenskan i Helsingforstrakten har vi anlitat andra språk­experter för att få en mer jämn regional spridning på orden. Vi har inte minst haft stor hjälp av våra kolleger som representerar alla delar av det finlandssvenska språkområdet, förutom Åland. Dess­utom har Svenska språknämnden i Finland, med representation från hela Svenskfinland, även Åland, kommenterat materialet många gånger. Även andra finlandssvenskar med expertis på olika områden har fått kommentera och svara på frågor. För att inte göra misstaget att tro att allmänt gångbara svenska ord är finlandismer har vi också låtit några personer på Svenska språknämnden i Sverige läsa igenom materialet. Egentligen har alltså Finlandssvensk ordbok långt fler än två författare.

Det som jag tror kan överraska en del läsare är att det finns så många finlandismer de inte känner till. Vi har under arbetets gång fått märka hur stora skillnader det kan finnas mellan de olika regionerna i Svenskfinland. Många nyländska uttryck förstås till exempel inte i Österbotten och vice versa. Till exempel ordet arbus (vattenmelon) har alltid varit helt självklart för mig, och jag har förvånats över att man inte förstår ordet i Österbotten. På samma sätt är ordet moscha (hembränt), för att bara ta ett exempel, nytt för mig. Genom att upplysa läsarna om ord som används i olika delar av landet hoppas vi att Finlandssvensk ordbok kommer att hjälpa finlandssvenskar att kommunicera bättre med varandra.

Det har varit spännande men också nedslående att märka hur många finlandsimer det finns, och jag har fått märka att många ord och uttryck som jag har använt hela mitt liv inte är gångbara i ”riktig” svenska. Jag måste medge att jag blev ganska förvånad, och kanske lite ledsen, när jag hittade ordet krutuppfinnare i vårt material. ”Han är verkligen ingen krutuppfinnare” var ett uttryck jag trodde kunde förstås av alla som kan svenska, men det visade sig användas bara i södra Finland, främst i Helsingfors. Jag vägrade faktiskt till en början tro att det var en finlandism, så jag ringde till Svenska språknämnden i Stockholm för att få bekräftelse på att det visst används i rikssvenskan. Men tyvärr fick jag det något roade svaret att kollegerna i Sverige aldrig hade hört ordet. Den trevliga och fyndiga finlandismen krutuppfinnare hör trots det till mina absoluta favoriter.

Finlandssvensk ordbok har väckt ett stort intresse. Den första upplagan trycktes i 2 000 exemplar och är redan slutsåld. En ny upplaga på ytterligare 2 000 exemplar trycks under sommaren. Finlandssvensk ordbok har även klivit upp till första plats på Akademiska bokhandelns tio-i-topp för fackböcker, både svenska och finska, vilket vi naturligtvist är både stolta och glada över.

En recension av ordboken kommer att ingå i nästa summer i Språkbruk.

Charlotta af Hällström-Reijonen