Från änne till fotknyla – kroppsdelar på dialekt
3/2002

Lisa Södergård

Från änne till fotknyla – kroppsdelar på dialekt

I denna artikel skriver Lisa Södergård om dialektala benämningar på små kroppsdelar: änne, knyla, armbågastöt och snåll. Lisa Södergård arbetar på redaktionen för Ordbok över Finlands svenska folkmål (”Dialektordboken”).

En av mina bekanta frågade mig nyligen om jag kände till ordet änne i betydelsen ’panna’. Hon hade använt uttrycket mitt i ännet och mötts av idel frågande blickar. Hon visste att ordet används i både mellersta och norra Österbotten och att det alltså inte är något utpräglat lokalt dialektord, men hon ville veta mera om ordet och dess ursprung.

I dialektarkivet på Forskningscentralen för de inhemska språken finns belägg på ordet änne från så gott som hela Svenskfinland. Från Esse finns exempelfrasen ha(n) byri va:r skråtto [skrynklig] i änni och från Sideby du ha:r in blindbröms [broms] åp änne. Från Åland finns endast ett belägg (Kökar) vilket tyder på att ordet kanske inte är allmänt där. Från Nyland däremot finns flera belägg, t.ex. du ha:r en lask [ett ärr] i änne (Borgå). Änne ingår dessutom i sammansättningar såsom ännkläde (Petalax) som betyder ’duk som knytes om pannan’.

Ordet änne finns också i allmänsvenskan men betecknas i Svenska Akademiens ordlista (SAOL 12:e uppl., 1998) som ålderdomligt. Svensk ordbok (Norstedts) anger att änne förutom ålderdomligt också är litterärt och ordet ingår bl.a. i en dikt av Fröding: Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne / som länkar och spänne / och stråldiadem om ditt hår. Änne används dessutom ännu idag i norskan (enne) och isländskan (enni) och är alltså ett ord med stor geografisk spridning. Men så är det med våra dialektord; de har ofta större spridning i tid och rum än vad folk tror.

En av exempelfraserna med änne, ja add ein sto:r kny:lå i änni såm ja ad ganji mo:t bo:disdören [bula i pannan av att ha gått mot boddörren] (Strömfors), för oss vidare till följande ord, knyla. I exemplet har knyla alltså betydelsen ’bula’ men kan i övrigt också betyda ’knöl’ eller ’puckel på puckelryggig’. Ordet förekommer i Österbotten, Åland och Åboland men det finns endast ett belägg från Nyland. Enligt den historiska ordboken Svenska Akademiens ordbok (SAOB) förekommer ordet i dialekter i både Sverige och Finland och det är bildat till stammen i ett äldre substantiv knula ’knöl, bula’. Knyla ingår också i ett antal sammansättningar som betecknar kroppsdelar. Fotknyla, som förekommer allmänt utom i Nyland, är detsamma som ankel och ronknylan (Lappträsk) är höftbenet. Tåknyla betyder ’liktorn’ i Nagu, Pojo, Ekenäs och Snappertuna. Sötknyla (el. -knöl) används i Munsala och Nagu om en ömtålig punkt, i Munsala främst i talesättet få: po sö:takny:lon men i Nagu också mer bokstavligen: om lädret i slagan är för långt så slår tryskarn [tröskaren] se sna:rt på sö:tknö:ln på armbågan.

Armbågastöitn å änklingssårje

Den ömtåliga benknölen vid armleden är en kroppsdel som man kunde tänka sig har gett upphov till andra uttryck utöver sötknölen. I den finlandssvenska dialektordboken, Ordbok över Finlands svenska folkmål, finns ordet armbågastöt som kan beteckna såväl själva stöten på armbågsnerven som den smärta som följer. Belägg för ordet finns från alla landskap utom Åland. Att smärtan är intensiv men kort beskrivs av talesättet armbågastöitn å änklingssårje varar intt na läng (Esse) eller armbogaste:tn å kä:rleikssårgin va:rar int so längi (Borgå). Det allmänsvenska ordet är änkestöt men änkemansstöt skulle enligt Pelle Holm (Ordspråk och talesätt 1965) vara riktigare eftersom talesättet lyder ”armbågestöt och änkemanssorg går snart över”. En rundfrågning bland mina svenska kollegor på Forskningscentralen visade att den ömtåliga punkten på armbågen skämtsamt brukar kallas ”elektriska knappen”. Andra förslag var ”värsta stället” och ”kostöten”.

Ett ord som till betydelsen påminner lite om knyla är snåll. Ordet finns i nästan hela Svenskfinland antingen som självständigt ord eller i sammansättningen knäsnåll, båda med betydelsen ’knäskål’. Från Korpo finns dessutom ett belägg med den feminina formen knäsnålla. En exempelfras från Vendells ordbok över Pedersöre- och Purmodialekterna lyder: ja stöytt snålldn mo:t in vassa stein tå ja sko stsu:t (skjuta) u:t bå:tn. Förutom knäskål anger Svenska Akademiens ordbok en äldre betydelse för snåll, nämligen sländtrissa, som också finns i Svenskfinland. I dialektordbokens arkiv finns dessutom belägg med snåll i andra betydelser, t.ex. ’brödkant’ i Nagu och Pargas, ’trissa på skidstav’ i Terjärv och ’pojkvasker’ i Vörå. Om unga oförståndiga pojkar kan man följaktligen säga tokodi snållda je no int naa ti bryy se ii.

En annan benämning på knäskålen är knäboll (Kvevlax, Kumlinge och Brändö) och ett belägg från ca 1890 från Kumlinge uppger formen knäbolle. Formen knäskoll finns i Jeppo, Maxmo och Närpes. I barnramsor om kroppsdelarna finns dessutom många lekfulla benämningar på knäet, t.ex. knäbånk, knäknolla och knäsprång.

Det finns mycket att berätta om benämningar på kroppsdelar. Kroppsdelarna utgör överhuvudtaget en central del av vårt ordförråd och de kan också användas i överförd betydelse, t.ex. en stol kan ha både ben och rygg. Jag har här bara behandlat några ganska små och oansenliga delar av kroppen och ändå hittat en hel del material i dialektarkivet. En fullständig genomgång av kroppen från topp till tå skulle vara mycket intressant men man kan ju fråga sig om tokodi snållda är någonting att bry sig om!

Lisa Södergård