År 1917 utgav Hugo Bergroth sitt magnum opus Finlandssvenska. Den var resultatet av flera decennier av insamlingsarbete, gjort av både Bergroth och andra språkvetare. Grundinställningen var att finlandismer i de flesta fall skulle motarbetas och målet var att inte låta finlandssvenskan utvecklas i en annan riktning än svenskan i Sverige.
Kring utgivningen av Finlandssvenska var det visserligen ett litet antal personer, t.ex. den blivande författaren Hagar Olsson, som ifrågasatte nyttan av att motarbeta finlandismer. Men kritikerna mot ”språkrenseriet” var i klar minoritet, och de flesta ansåg närmast att Bergroths program var överdrivet och för strängt. Bergroth hade ett klart stöd och man kan nästan säga att språkrensningen blev en moderiktning. År 1918 utkom Bergroths Högsvenska, som var tänkt att användas i undervisningen i läroverken. Här bekräftar Bergroth att understödet för hans tanke var starkt:
”Inom våra bildade kretsar torde väl den uppfattningen redan hava stadgat sig, att utvecklingen av vårt modersmål, den finländska svenskan, icke helt och hållet får överlämnas åt sig själv, utan att åtgärder äro av nöden i syfte att avlägsna åtminstone de allmännaste och mest påfallande provinsialismerna och därmed faran av en alltför betydande differentiering av vårt mål från den högsvenska språknormen.”
Man hade stor respekt för Bergroths norm, som ju i förlängningen innebar respekt för språkbruket i Sverige. På 1920-talet gav detta upphov till stränga redigeringar av skönlitterära texter på ett sätt som aldrig skulle accepteras i dag. Två exempel på detta är litteraturvetaren Erik Kihlmans postuma redigering av Tavaststjernas Samlade skrifter (1924) och den brutala redigeringen av Jac. Ahrenbergs Samlade berättelser (1921–1922).
Professionell språkvård
Svenska Finlands Folkting grundade 1942 en språkvårdsnämnd. Språkvårdsnämndens verksamhet gällde ortnamn, lånord, myndighetsspråk och språkets renhet över huvud taget. Större delen av verksamheten sköttes av nämndens sekreterare som hade uppdraget som en bisyssla. Sekreteraren granskade texter i Hufvudstadsbladet och gav telefonrådgivning några timmar i veckan. Sekreteraren skötte tidvis också en språkspalt i några tidningar.
År 1960 inrättades Statsrådets svenska språknämnd i Finland, med uppgift att förbättra språket i officiella svenska översättningar och att förenhetliga texterna i allmänna handlingar på svenska. På 1970-talet knöts fastare kontakter med lagspråksexperter i Sverige, och då började man mer konsekvent än tidigare använda samma svenska termer i Finland som i Sverige för en rad samhälleliga begrepp.
Ännu 1975 sköttes den allmänna språkliga rådgivningen som deltidsarbete av sekreteraren för Svenska språkvårdsnämnden i Finland. I samband med att Forskningscentralen för de inhemska språken grundades 1976 fick den svenska språkvården officiell status fastställd i förordning, samt en heltidsanställd språkvårdare, Mikael Reuter. 1979 anställdes den andra heltidsanställda språkvårdaren, Helena Solstrand (se bilden).
År 1981 hade telefonrådgivningen blivit mycket mer omfattande, kontakterna med myndigheterna och andra viktiga språkbrukarkategorier hade byggts ut och man hade påbörjat en viss kursverksamhet. Tidskriften Språkbruk grundades. I sin ledare i det första numret av Språkbruk (1/1981) skriver Mikael Reuter att språkvårdens mål är att språket ska fungera som ett smidigt och effektivt kommunikationsmedel medan stelt och dåligt fungerande språk ska motarbetas. Linjen är visserligen rätt tolerant mot enstaka finlandismer, men det är standardsvenskan som är förebilden och måttstocken.
De senaste decennierna har språkvårdens verksamhet utökats med bland annat klarspråksverksamhet, mediespråkvård och språket i skolorna. Fokuseringen på finlandismer har minskat, även om arbetet med finlandismer inte har upphört, vilket till exempel utgivandet av Finlandssvensk ordbok visar.
I fråga om lagspråket har en påtaglig förändring ägt rum 1995, då Finland anslöt sig till EU. Genom det finländska och det svenska medlemskapet i EU uppstod i EU-svenskan en intressant förening av sverigesvenskt och finlandssvenskt lagspråk. Detta innebär att det åter en gång finns nyskriven författningstext på svenska där språkdräkten är gemensam för både Finland och Sverige. Det finns alltså numera tre varianter av svenska lagtexter: finlandssvenska, sverigesvenska och EU-svenska. Eftersom målet för språkvården är att minimera skillnaderna mellan svenskan i Finland och svenskan i Sverige, har EU alltså visat sig stödja språkvården inom det juridiska fältet.
Nedtoning av Bergroths program
Från 1950-talet och framåt kan man notera en liberalare syn på finlandismer i skönlitteratur än den som hade gett upphov till redigeringen av Tavaststjernas och Ahrenbergs skrifter. I debatter om språket i skönlitteraturen började man fråga sig varför finlandismer inte kunde få förekomma i litteraturen. Det fanns de som ville påtvinga läsare i Sverige finlandssvenska särdrag och de som ansåg att språket inte behöver vara standardsvenskt eftersom publiken i Sverige är av mindre intresse för de finlandssvenska författarna.
Synen på det finlandssvenska uttalet och inte minst språket på teaterscenerna börjar förändras, vilket en debatt år 1962 om den s.k. skillnadskan, dvs. scenspråket på Svenska Teatern i Helsingfors, är ett tecken på. Debatten startar med en debattartikel av Bengt Ahlfors i Nya Pressen 15.1.1962.
Enligt Ahlfors fanns det en mängd Bergrothska språknormer som bara tillämpades i teorin och i skillnadskan. Utanför teatern hade modersmålslärare och språkvårdare misslyckats i att genomföra det Bergrothska uttalsprogrammet. Ahlfors ville inte acceptera teatern som en språkvårdens tjänare och saknade en levande kontakt mellan teaterns språk och den finlandssvenska verklighetens språk. I debatten hördes röster både för och mot det Bergrothska idealet. Debatten hade ingen omedelbar inverkan på Svenska teaterns eller t.ex. radions språk, men man kan se den som en del av en längre process och utveckling mot ett informellare språkbruk i det offentliga rummet.
Finlandssvensk nyväckelse
En etnisk nyväckelse och mobilisering bland minoriteter på olika håll i Europa kan dateras till slutet av 1960-talet. Den märks också på finlandssvenskt håll, där man allt mer såg ett samband mellan språk och identitet. Ett exempel är boken Hurrarna. En stridsskrift om finlandssvenskarna (1974). Där kritiseras Högsvenska hårt: ”Man blir rädd för att använda sin egen svenska när man läser Bergroth-Petterssons Högsvenska. Och dessutom lär man sig en massa finlandismer som man aldrig kunnat förut” lyder baksidestexten. Mikael Reuter skriver i en artikel i boken att språkvården varit ”förlamad av arvet från Hugo Bergroth” och att Bergroths Högsvenska är ”farlig genom sin absoluta och negativa attityd; den fördömer utan att diskutera”. Reuter skiljer mellan finlandismer som är problematiska för kommunikationen och sådana som kan betraktas som regional färgning. Han anser det också fåfängt att tro att man kan rensa ut alla finlandismer ur finlandssvenskan, och att en fokusering på de viktigaste kunde ge mer tid för annan viktig språkvårdsverksamhet. Därtill kunde målande finlandismer som fyller en funktion (t.ex. rådda och rosk) gärna spridas i Sverige. I fråga om uttalet kan språkvården vara liberal, och han vill inte att finlandssvenskar ska låta sig ”drillas att använda ett uttal som känns främmande” även om uttalsformer som försvårar förståelsen ska undvikas.
På 1970-talet började man alltmer uppskatta regionala varieteter av svenskan i Finland. Detta syns även i skolvärlden, där man ända fram till att grundskolan grundades var restriktiv mot dialekter; dialekterna betraktades som sämre eller felaktigt språkbruk. Från slutet av 1970-talet och framåt har inställningen blivit allt mer tolerant.
Ring så googlar vi?
Den språkteknologiska utvecklingen har gett språkvården nya metoder. Mikael Reuter hänvisade 1995 till Internet första gången i sin språkspalt ”Reuters ruta” och ungefär vid samma tid börjar språkvårdarna också använda sig av Språkbanken vid Göteborgs universitet. Sökningar i korpusar och på internet blev snabbt ett centralt arbetssätt för språkvårdarna, vilket fått kritiker att tro att språkvården bara googlar fram sina rekommendationer. Så är det naturligtvis inte, men språkteknologin har inneburit att språkvården mer än tidigare fokuserat på det faktiska språkbruket, och i hög grad majoritetens språk, alltså språkbruket i Sverige. Det innebär också att språkvårdarna i högre grad än tidigare kan avvika från ordböckernas rekommendationer i den mån de inte stämmer överens med den faktiska användningen.
Minskad auktoritetstro och informalisering
En tendens i västvärlden mot slutet av 1900-talet är en ökad demokratisering av samhället. Demokratiseringen kan ta sig uttryck i minskande auktoritetstro, vilket bland annat kan påverka språkvårdens möjligheter att få genomslag för sina idéer.
Därtill kommer en ökad informalisering av språket. Talet erövrade offentligheten genom först radion och sedan tv:n, och talets position, med sin spontanitet förstärktes på bekostnad av skriften. Informaliseringen syns också i språkvården under senare delen av 1900-talet, genom att normeringen allt mer kommit att gälla skriftspråk.
Ökad tolerans, mer professionalism
Ända sedan Bergroths tid har man alltså haft som målsättning att den finländska svenskan ska följa samma språknorm som svenskan i Sverige. Men från att finlandssvenskarna varit nästan helt okritiska mot den Bergrothska språksynen, kan man efter andra världskriget lägga märke till en viss kritik mot den vedertagna synen, en kritik som ökade vid 1970-talet.
Språkvetenskapens och samhällets utveckling har påverkat språkvården så att den blivit mer tolerant till variation, och bidragit till intresset för textmönster och t.ex. myndigheters språkbruk.
Grundandet av Forskningscentralen för de inhemska språken gav språkvården större resurser. Den professionella språkvården fokuserar mindre på finlandismer än tidigare. Fortfarande är ändå det övergripande synsättet att svenskan i Finland ska förbli ett komplett och samhällsbärande språk och en välfungerande varietet av svenskan.
Språkvårdarna Helena Solstrand och Charlotte von Hertzen tillsammans med Leif Nyholm (numera Höckerstedt) på Salutorget i Helsingfors en vårdag i maj år 1983.