Det äldsta inslaget i det officiella ortnamnsskicket i våra kommuner är egentligen inte ”kommunalt”, för det handlar om namn från en tid då kommunen inte fanns, och då den dåtida socknens eller stadens styresmän inte hade någon orsak att lägga sig i vad olika platser skulle ha för slags namn. De hette det de hette. Men på åtminstone en punkt tog man vanligen ställning i fråga om namnskicket: när en stad fick sitt privilegiebrev slogs namnet på själva staden fast. Men inte heller stadsnamnen har alla gånger varit bestående; namnbyten har skett, både i Finland och utomlands. (T.ex. Vasa hette i några decennier  Nikolaistad, och den stad där Gamlakarleby är centrum har fått namnet Karleby.)

Våra städer har inte uppstått ur tomma intet, utan de har normalt föregåtts av handelsplatser; när en stad grundades innebar det sällan att en socken i sin helhet blev stad, utan området vid t.ex. en hamn eller en marknadsplats upphöjdes av någon anledning till stad. Så gick det bl.a. till i fallet Helsingfors. Det fanns alltså från första början levande landsbygd i städernas omedelbara närhet. Städerna grundades på platser som tillhandahöll en uppsättning färdiga ortnamn som med tiden kom att bilda underlaget för namn på stadsdelar, kvarter, hamnplatser osv. och som än i dag utgör en kärna i stadens namnskick. För Helsingfors del kan man erinra om t.ex. Estnäset, Estnäs skatan, Lappviken, Sandviken, Kronohagen, Gloet, Broberget m.fl.

Gatorna i Helsingfors fick naturliga namn utan att överheten behövde gripa in: Berggatan som låg i bergig terräng, Sjögatan som löpte längs stranden, Tavastgatan som var början på vägen mot Tavastland, Nya gatan som vid en viss tidpunkt var nyare än någon annan, Forsiigatan där handelsborgaren Henrik Forsius bodde. Likadant var det med våra andra städer med sina  Storgatan, Långgatan, Bredgatan, Rådhusgatan, Torggatan, Biskopsgatan, Köpmansgatan, Brogatan, Strandgatan osv. Men tidigt förekom det också namn som inte på samma sätt var topografiskt motiverade t.ex. Kungsgatan och Drottninggatan.

När de naturliga gatunamnen inte räckte till måste man bygga ut systemet. I stället för ett enkelt Glogatan fick man t.ex. Övre Glogatan och Nedre Glogatan, och tvärgatorna mellan dem kunde heta t.ex. Glo Övre Tvärgatan (eller Övre Glo Tvärgatan eller Glostrands Övre gatan eller Norra Glogatan) och Glo Nedre Tvärgatan (med motsvarande varianter). Namnformerna var inte officiellt fastslagna och stabila, och det fanns inga namnskyltar i gathörnen. Till vardags orienterade man sig säkert i stor utsträckning med hjälp av gamla naturnamn och namn på allmänt kända gårdar och gårdsägare i trakten.

Städerna växte – inte minst Helsingfors som ju 1812 utsågs till huvudstad i det autonoma storfurstendömet Finland. En ny stadsplan gjordes upp med Johan Albrecht Ehrenström som huvudaktör. Ehrenströms stadsplan innehöll också namn på de projekterade gatorna; han och generalguvernör Fabian Steinheil utgjorde Helsingfors första gatunamnskommitté. Ett stabilt namnskick var bl.a. viktigt med tanke på brandstodsväsendet; man måste entydigt kunna ange var de försäkrade husen fanns. I samband med en ny brandstodsordning, stadfästes 1820 också en rad gatunamn. Många av de nya namnen hade sin topografiska motivering, men en hel del nyheter kan också noteras.

Stadsbyggare och helgon

Det för eftervärlden mest påfallande är stadsbyggarnas förkärlek för namn som erinrar om personer inom de ledande stadsbyggarkretsarna. Att de som låg bakom Helsingfors upphöjelse till huvudstad blev ihågkomna är kanske inte så underligt: generalguvernören hedrades med Fabiansgatan, och landshövdingen Fredrik Stjernvall med Fredriksgatan. Också i en rad andra namn påminns vi om stadsplanerarna och kretsarna kring dem t.ex.

 

Ludvig Engel (arkitekt, stadsplanerare)

      Ludvigsgatan (1820)

Richard de la Chapelle (senator)              

      Richardsgatan (1820)

Gustav Mauritz Armfelt

      Mauritzgatan (1820)

Ernst Bernhard von Witten (kanslidirektör)

      Bernhardsgatan (1833)

Simon Grönlund (stadsingenjör) 

      Simonsgatan (1836)

Johan Albrecht (Albert) Ehrenström (statsråd)

      Albertsgatan (1836)

Otto Vilhelm Klinckowström (senator) 

      Vilhelmsgatan (1836)

Robert Henrik Rehbinder 

      Stora Robertsgatan och

      Lilla Robertsgatan (1820)

      Henriksgatan (1836; sedermera Mannerheimvägen; den mäktige ministerstatssekreteraren blev alltså trefaldigt uppmärksammad)

Ett påfallande drag i de här memorialnamnen är användningen av förnamn; den verkar anakronistiskt familjär. Men kanske namngivningen helt enkelt är ett utslag av anspråkslöshet; kopplingen mellan personen och gatunamnet var inte självklar, eftersom stadens herrar för den stora allmänheten troligen i första hand var kända under sitt efternamn.

Knappast var namngivningen tsaristiskt inspirerad. En viktig ingrediens i Helsingfors gatunamnsskick på 1800-talet var ju annars alla de gatunamn som bygger på namn som bars av medlemmar av det ryska kejsarhuset, där förstås inget efternamn var aktuellt: Maria, Konstantin, Mikael, Nikolaj, Katarina, Helena, Sofia, Elisabet, Alexander.

Numera hedrar man bara avlidna personer inom den kommunala namngivningen.

Ett udda inslag i namnfloran är benämningarna på ryska helgon och riddarordnar som upptogs som förled:  S:t Georg, S:t Andreas, S:ta Anna,  S:t Vladimir.

I början av självständighetstiden rensades det som bekant en hel del bland de ryskinspirerade namnen, och S:t hade försvunnit långt dessförinnan. T.ex. S:t Andrégatan kallades redan 1836 för Andrégatan rätt och slätt. År 1928 tillkom det nutida Lönnrotsgatan som efterträdare. Om allt detta kan man läsa mera i ”Helsingfors gatunamn” (1971) och i en artikel av Gunilla Harling-Kranck i Språkbruk 1/1991.

Kategorinamngivning

Staden växte. Norr om Långa bron upptogs existerande lokala ortnamn som namn på nya bebyggelser: Aspnäs, Hagnäs, Sörnäs m.fl. Helsingfors fick nu också sina första egentliga kategorinamn (gruppnamn), alltså namn vilkas förleder hör ihop motivmässigt. Det började i de sydligaste stadsdelarna med namn som hade att göra med sjöfarare (Båtsmans-, Sjömans-, Styrmans-, Skeppsredaregatan) eller hantverkare (Tunnbindare-, Fiskare-, Vävaregatan) eller militärer (Skarpskytte-, Jägare-, Ryttaregatan) – namn där det kanske fanns kvar lite saklig motivering i bakgrunden (Gardeskasernen och Gardesmanegen). Mera tydligt blev inslaget av verklig kategorinamngivning i de nordligare stadsdelarna. Norr om Långa bron fick gator namn efter historiska personer: Vasa, Kristina, Gustav, Adolf, Fleming, Brahe, Torkel och Sture. Och i Tölö fick staden 1906 de första kategorinamnen på en mera abstrakt bas, t.ex. personer i Fänrik Ståls Sägner (Döbeln, Sandels, Kulneff osv.) eller gestalter ur den finska mytologin (t.ex. Aino, Ilmarinen, Sampo) och ytterligare ett antal historiskt bekanta personer. I stadsdelen Eira hedrades minnet av några av de tidiga stadsbyggarna ännu en gång år 1908, nu med efternamn:  Armfeltsvägen, Engelplatsen, Rehbindervägen; 1950 tillkom ytterligare Ehrenströmsvägen.

Ett viktigt inslag bland gatunamnen på olika håll är namnen på gamla villor och arrendeområden. Många av de stora fastigheterna styckades efter hand ut till tomtmark, men deras namn lever kvar i namn på stadsdelar och gator:  Alpen, Anneberg, Arabia, Arkadia, Eko, Fjälldal, Fågelsången, Hörneberg, Näcken, Rosavilla,  Sofielund, Vilhelmsberg m.fl.

Växande namnbehov i förorterna

Framför allt växte staden norrut; byar i modersocknen Helsinge blev efter hand alltmer urbaniserade. Det började med ståndspersonernas villor och gårdar och fortsatte med utstyckningar i allt mindre tomter för att tillgodose utrymmet för alla dem som flyttade in till huvudstaden. När det gällde namn åt själva områdena var det inga större problem. Det fanns färdiga namn att ta över. Flertalet av namnen på stadsdelarna i detta nya Helsingfors bygger på traktens gamla bynamn, flertalet av medeltida ursprung, t.ex. Baggböle, Domarby, Forsby, Malm, Åggelby. Ett mindre antal stadsdelsnamn går tillbaka på gamla hemmansnamn. I gatunamnen i förorterna är en hel del lokala hemmans- och gårdsnamn bevarade.

När det gällde att fylla det växande namnbehovet i förorterna räckte det traditionella lantliga namnförrådet inte långt. De namn som under århundradenas lopp hade vuxit fram i byarna var avsedda att betjäna bygemenskapen, och sett ur huvudstadens perspektiv var namnskicket föga särpräglat med sina Hemåkrar, Västerängar och Nykärr och andra namn som är typiska i nyländska byar. Storstadskommunen kräver namn av annat slag, och unika namn; det får alltså finnas bara ett enda Backvägen inom Helsingfors stad. Finns det fler så måste de bytas ut, hur sakligt motiverade de än kan vara.

Lösningen på namnproblemet har i stor ut-sträckning kommit att bli långa serier av kategorinamn. Den här namngruppen har efter den trevande starten inne i staden fått slå ut i full blom i periferin, med bättre eller sämre resultat. Uppgiften är inte lätt; framför allt är det kravet på unika namn som komplicerar namngivningen. På den punkten kunde man kanske ha tagit efter den folkliga metoden att undvika namnkollisioner eller att förtydliga namnens syftning: man lägger till en ny bestämning. Exempelnamnet Back-  vägen skulle då alltså kunna förekomma på olika håll; man skulle tala om Tölö Backvägen, Domarby Backvägen, Åggelby Backvägen, Haga Backvägen osv. I det dagliga umgänget på orten skulle Backvägen vara enkelt och entydigt – men när det sedan gäller t.ex. räddningstjänsten, taxi eller post skulle man förtydliga sig och tala om t.ex. Haga Backvägen. Denna lösning har dock uttryckligen avvisats i Helsingfors (Helsingfors gatunamn s. 69).

Kategorierna också problematiska

Det är lätt att kritisera kategorinamnen. Kravet på variation medför att namngivarna tänjer sina teman till det yttersta och hamnar i språkets mest perifera ordförråd. Risken är också stor att gränsen mellan kategorierna blir oklar: hör ett Koggvägen till kategorin ”medeltida handel”, till ”fartygstyper” eller till ”skeppsbygge” – eller bygger det kanske på ett gammalt lokalt namn som ligger utanför alla mer eller mindre klart avgränsade kategorier? Vitsen med kategorinamn går förlorad om man inte vet till vilken kategori namnet hör och i vilken stadsdel gatan skall sökas.

Kategorinamnen bygger ofta på företeelser i det gamla bondesamhället, vilket ju är ganska naturligt: orterna ligger i gammal bondbygd, uppsättningen av folkliga företeelser och benämningar är mycket rik – och genom sin tidlöshet (eller totala inaktualitet) blir namn med de här motiven smått abstrakta; de framkallar inga som helst konkreta associationer hos namnbrukaren. På så sätt liknar de i många fall naturvuxna namn: man begriper dem inte, de fungerar bara som etiketter. Ibland kan det förstås bli en del störande motsättningar eller anakronismer t.ex. om torpare och daglönare vandrar omkring bland gatunamnen inom ett område med högteknologisk industri eller avancerad arkitektur. Men mycket av det som i dag verkar anakronistiskt jämnar ut sig med tiden.

Namnkommittéer

Det kan vara hektiskt i gatunamnskommittérna i våra större städer, t.ex. när en ny stadsplan skall köras igenom, men man kan sina rutiner och vet vad man gör. Svårare har det säkert varit på många håll i landskommunerna. Här är det speciellt den mer eller mindre obligatoriska namngivningen av småvägar som har ställt till med många problem under de senaste åren.    

Beredskapen för denna enorma uppgift har att döma av de iakttagelser jag har kunnat göra varit mycket varierande. Bara några få kommuner tycks ha haft en insatsberedd namnkommitté, som också vet någonting om ortnamn. I värsta fall får man ett intryck av att chefen för kommunens tekniska verk utan någon speciell sakkunskap har gett skyltfabrikanterna i uppgift att tillverka skyltar med lämpliga namn, som teknikern i fråga har konstruerat fram med hjälp av bättre eller sämre källor. I fråga om de svenska namnen har det för det mesta gått någorlunda – bortsett från en del formella brister i fråga om t.ex. stavning och sammansättningsfogar och återgivningen av dialektala inslag i namnen. De illustrerande namnlistorna (s. 17) innehåller prov på olika fel av de här typerna. Arbetet med vägnamnen har utförligt behandlats i en tidigare artikel (Språkbruk 2/1995), varför det inte är skäl att här att ytterligare gå in på frågan om hur man bildar korrekta namn på svenska.

Att ortnamnen har ett stort upplevelsevärde på det lokala planet är väl också allmänt erkänt. De hör till de fasta punkterna i vår vardagsmiljö, med stor betydelse för vår trivsel och hemkänsla. Det här har alla som har arbetat med ortnamn säkert kunnat märka; redan nystavningar är en ytterst känslig sak som kan väcka veritabla folkstormar.

Namn på två språk

Hittills har jag talat om våra kommunala namn ur ett rent svenskt perspektiv. Men vårt land är tvåspråkigt, också om inte alla kommuner är det. Flera av våra traditionellt enspråkigt svenska kommuner har rätt nyligen blivit tvåspråkiga vilket har lett till många problem, inte minst när det gäller hanteringen av det officiella ortnamnsskicket inom kommunen.

Det långvariga bestyret med att översätta ortnamn bygger i stor utsträckning på ett allvarligt missförstånd av vad namn egentligen är för något; man har inte insett att ortnamnen är en alldeles speciell kategori inom vårt ordförråd. Namnen ”betyder” egentligen bara den ort de syftar på. De skall därför inte mekaniskt översättas när de tas in i ett annat språk. Också det här har jag skrivit om i andra sammanhang, så jag skall inte gå närmare in på det just nu.

I Helsingfors blev frågan om namn på två språk tidigt aktuell, och efter hand som det finska inslaget bland stadens befolkning växte, ökade också kraven på ett finskanpassat namnskick. En del ostandardiserade och mycket brokiga former var i bruk vid mitten av förra seklet. När staden 1847 fick sin första finska tidning, Suometar, började de också synas i tryck: Unioninkatu, Lappwiki (1848), Senaattitori, Esplanaati, Eteläsatama, Kruununhaka, Pohjoissatama, Estnäsmäki, Wironniemi (1852), Töölö, Ulrikan linnan puisto (1853), Nikolainkatu, Pohjoisesplanaatikatu (1854), Santalahti, Ulriikkapori (1855), Katajanokka, Kauppatori, Pitkä silta (1856).

Finska litteratursällskapet tog upp frågan om de finska namnen och ordnade ett allmänt möte hösten 1862, då emellertid bara 11 gårdsägare ställde upp. I den nya polisordningen år 1864 uppmanades invånarna att i gathörnen sätta upp skyltar med gatornas namn på svenska, finska och ryska. Mycket mer än så här gjordes egentligen inte från stadens sida; det var gårdsägarna själva som skulle svara för översättningarna och skyltningen. 

I en handbok från år 1866 av biblioteksamanuensen E.O. Edlund förekommer en lista med finska motsvarigheter till bl.a. gatunamn. Principerna varierar; där finns anpassade former (som Estnääsinkatu,  Lappviikinkatu,  Pleikisaari) och översättningar (Katajanokankatu, Kruununhaankatu). Inkonsekvenserna beror kanske på att Edlund helt enkelt återger de folkliga förfinskningar som hade tagits i bruk, t.ex. på gårdsägarnas namnskyltar.

År 1908, då staden redan hade fått finsk majoritet, bestämdes det bl.a. att stadens generalkarta skulle var tvåspråkig också i fråga om namnskicket. Drätselkammaren, som fungerade som stadsstyrelse, insåg betydelsen av ett stabilt namnskick på båda språken men ville i vissa avseenden gå försiktigt fram. Drätselkammaren påpekade bl.a. att det redan fanns flera helt onödiga översättningar. Många namn kunde bibehållas som sådana, t.ex. namn på holmar, vikar, sund och fjärdar. Förnamn som hörde ihop med bestämda personer skulle inte bytas ut mot finska motsvarigheter när man bildade finska gatunamn. Det skulle alltså heta Mikaelinkatu, Vilhelminkatu osv. Också namnen på villor och fastigheter skulle bibehållas: Fjälldalinkatu  osv. Områdesnamn skulle bibehållas, också när de ingick i nybildade gatunamn, t.ex. Sörnäs, Aspnäs, Vallgård.

Mycket av det här verkar nu i efterhand genomtänkt och framsynt; det är först nu under slutet av seklet man på nytt möter liknande tankegångar (jfr t.ex. Sirkka Paikkalas artikel i Språkbruk 1/1996). Det gick som vi vet annorlunda i 1920- och 1930-talens mindre toleranta språkklimat, då översättning var den normala principen.

Namn kan inte översättas

Det verkar också som om huvudstaden oavsiktligt har kommit att bli vägledande för kommunal namnhantering i Finland, i synnerhet på orter som först nyligen har blivit tvåspråkiga och inte riktigt har vetat hur man skall gå till väga. Många landskommuner saknade all erfarenhet av namnplanering över huvud taget, när de satte igång med att ge namn på två språk åt sina vägar. I några kommuner har man försökt vara tvåspråkig till hundra procent; man har mekaniskt översatt namn element för element, eftersom man inte har för-stått namnens särställning i språket och i samhället.

Det kan vara skäl att repetera ett par enkla huvudregler för hur existerande ortnamn hanteras då de används för bildning av vägnamn på två språk:

I en tvåspråkig kommun bör det heta t.ex. Vasavägen – Vaasantie, Larsmovägen – Luodontie, Kaustbyvägen – Kaustisentie. De orter som vägarna leder till heter ju just så.

Men i de fall då de omtalade orterna har ett enda namn, oberoende av språk, heter det lika självklart t.ex. Korsnäsvägen – Korsnäsintie, Bergviksvägen – Bergvikintie. Man kan alltså inte kalla den senare vägen för t.ex. Kalliolahdentie på finska, lika litet som man tala om t.ex. Ribackavägen, om man avser vägen till Riihimäki stad.

Ännu klarare borde den här omöjligheten vara när det gäller personnamn. Hammarbacka i Åbo har på finska återgetts med Vasaramäki vilket ju förefaller att vara en korrekt översättning. Men namnet innehåller innehåller i själva verket efternamnet Hammar; köpmannen Carl Gustaf Hammar hade planteringar här på 1820-talet, och här inrättades också värdshuset Hammarbacka. Nu är Hammarbacka en stadsdel i Åbo, och parallellnamnet Vasaramäki är kanske inte så lyckat med tanke på köpman Hammar. Inte heller Vilhonkatu, Mikonkatu osv. i Helsingfors verkar riktigt korrekt om man vill hedra minnet av Otto Vilhelm Klinckowström och storfurst Mikael.

Olyckliga missar

Som namnvårdare har jag gått igenom flera kommuners vägnamnsplaner, så jag har sett många prov på misstag som kan begås. Men många misstag har jag inte alls fått se och inte haft några möjligheter att försöka avstyra, eftersom många kommuner har skött sina vägnamn utan hjälp av utomstående. Mestadels är det fråga om rent formella brister. Allvarligare är tendenserna till översättning element för element, enligt gammal helsingforsisk modell. Beklagligtvis har jag flera gånger också kunnat bevittna, hur genomtänkta och goda planer där man har behandlat de genuina svenska namnen med all den hänsyn de är värda i sista instans har rivits upp som föjd av någon språkfanatikers agerande. Resultatet av verksamheten syns i de illustrerande namnlistorna, t.ex. de asteriskförsedda namnen i den nedersta listan.

Bland dem som yrkesmässigt arbetar med namnvård och namnplanering är man naturligtvis kunnigare i namnteori och -praktik, och för det mesta också mera tolerant. Man inser t.o.m. att misstag har begåtts i de senaste årtiondenas namnhantering, men inarbetade misslyckade namn får ändå stå kvar som vittnesbörd om sin tids syn på namnfrågorna. Bara undantagsvis görs korrigeringar i efterhand, som i Esbo, där Kumpyöli och Puotinen har avskaffats till förmån för de ursprungliga Gumböle och Bodom eftersom ingen riktig ville kännas vid de nykonstruerade formerna (se Språkbruk 1/1996).

Det är bara att hoppas att namnvårdarna kan föra ut sitt budskap till alla dem som borde ta det till sig – och att hoppas att insikterna om vad ortnamn egentligen är för någonting och vilka värden de representerar växer hos alla dem som har med kommunal namnplanering att göra.