Vår undersökning fokuserar på hur en tvåspråkig praxis kan se ut i en miljö där språkbruket inte styrs av samma slags lagar eller föreskrifter som till exempel i en skolmiljö. Våra resultat tyder på att den tvåspråkighet som formas i denna typ av oreglerad miljö kan ha en positiv inverkan på deltagarnas kunskaper i det andra inhemska språket – och i viss mån också på deras sociala kompetens och förmåga att orientera sig i varierande språkmiljöer.

Den tvåspråkighet som formas i denna typ av oreglerad miljö kan ha en positiv inverkan på deltagarnas kunskaper i det andra inhemska språket

Resultaten av undersökningen och de slutsatser vi drar utifrån dem utgör en viss kontrast till den misstro mot tvåspråkiga arrangemang som framför allt finlandssvenska beslutsfattare ibland verkar hysa. I Svenska folkpartiets partiprogram står det till exempel att ”enspråkigt svenska förvaltningslösningar, institutioner och miljöer skapar förutsättningar för en levande tvåspråkighet och stöder den finlandssvenska identiteten och kulturautonomin”. Denna uppfattning har en parallell till den så kallade taxellska paradoxen enligt vilken enspråkigt svenska lösningar gynnar Finlands tvåspråkighet, medan tvåspråkiga lösningar på sikt leder till finsk enspråkighet. Vårt exempel visar däremot hur svenskans och finskans naturliga samexistens kan stärka alla deltagares tvåspråkighet.

Ett tvåspråkigt handbollslag

För vår studie har vi följt handbollsträningar för flickor i åldern 12–14 år i en officiellt tvåspråkig men finskdominerad stad i södra Finland. Den handbollsförening vi fokuserar på är enligt sina stadgar en svenskspråkig förening. Dess enda officiella språk är således svenska, men föreningen kommunicerar utåt, både genom sina webbsidor och genom sin medlemstidning, även på finska. På webbsidorna konstateras det dessutom explicit att föreningen ibland kan ha verksamhet på finska och att den vill erbjuda möjlighet för såväl svensk- som finskspråkiga att delta i verksamheten på sitt modersmål.

Ledningens önskan är att tränarna är antingen tvåspråkiga eller att det finns både en svenskspråkig och en finskspråkig tränare närvarande. I övrigt finns det inga explicita föreskrifter om språkbruket på träningarna. De något lösa språkprinciperna lämnar utrymme för tränarnas egna initiativ när det gäller att gestalta den språkliga verksamheten på träningarna.

Det lag vi har studerat har tre tränare som alla uppfattar sig som i någon mån tvåspråkiga med avseende på svenska och finska. Spelarna är sammanlagt tjugo, och av dem går åtta i svensk skola, elva i finsk skola och en i språkbadsskola. Tre flickor har endast svenska som hemspråk, fem anger att de talar ungefär lika mycket svenska och finska hemma och tolv flickor talar endast eller huvudsakligen finska hemma. Spelarnas språkliga bakgrund varierar med andra ord, och de enspråkigt svenska spelarna är i minoritet. Det är precis sådana här tvåspråkiga konstellationer som ofta antas leda till finsk enspråkighet.

Vi har gjort inspelningar och observationer av träningsinteraktionen, intervjuer med spelarna och tränarna samt samlat in enkätsvar av spelarnas föräldrar. Med detta material har vi försökt skaffa oss en mångsidig bild av hur en tvåspråkig fritidsverksamhet kan formas och hur de som deltar i verksamheten upplever den.

”Försto ni alla kaikki ymmärs?”

Alla tre tränare använder konsekvent både svenska och finska i sin kommunikation med spelarna, och språken är relativt jämnt representerade i kommunikationen. Nedan ger vi ett kort transkriberat utdrag ur träningsinspelningarna. T står för tränare och S för spelare. Siffrorna inom parenteser markerar pauslängder.

T: nåja (1.8) kaikki tonne punaselle viivalle (10.8) punaselle viivalle (1.1) tonne (2.8) sitte neljä jonoo (0.7) fyra (0.9) köer jonoo (4.4) aa du får göra armmuskel å sånt (0.4) neljä jonoo fyra köer (6.8) öö var e dom där (0.3) nu ska ja visa den där rörelsen dom som har vari på b-flicksträningen har gjort den (0.9) aa (1.0) ni ska va lika många i alla köer yhtä monta kolme jonoo (0.8) kolmen (0.6) sit te ootte kolme neljä jonoo mut kuinka monta teit on jonos et te ootte tasa tos o kolme (1.1) menkää mee kolmanneks vaan tohon (0.9) nåja (0.9) den första (1.0) hoppar (0.7) först gör du så här (1.6) sen kastar du dig (0.9) så här (0.6) sen hoppar du opp å så springer du för fullt

S: aj ner på marken vai

T: jå (0.6) först gör du så här (1.0) först gör du så där (1.1) å sen hoppar du å så springer du ti följande o börjar (0.8) göra så där (1.1) å här blir fyra (0.5) punkter (0.6) där (1.2) å där (6.3) försto ni alla kaikki ymmärs (0.8) ymmärskö kaikki (0.8) jå (1.5) nä utan ni gör du gör vid varje här (2.8) ymmärs ni försto

S: jå

T: först så här sen ner sen hopp (1.3) jå (0.7) ni har gjort de en gång (0.9) nonii lähtee (0.9) ensimmäiset tepastelee (1.6) hep

 

Även om samma innehåll ibland förmedlas parallellt på båda språken (till exempel neljä jonoo fyra köer), ges instruktionerna inte konsekvent på två språk. Detta gäller hela det inspelade materialet och innebär att tränarna utgår ifrån att spelarna förstår vad de säger även när de använder bara det ena av språken. Förståelsen underlättas givetvis av att tränaren ibland också fysiskt visar hur övningarna ska göras. I utdraget ovan dominerar svenskan i instruktionerna, men det finns även exempel på tränarinstruktioner i vårt material där finskan dominerar och sådana som innehåller ungefär lika mycket svenska och finska. När tränarna vänder sig till en enskild spelare använder de för det mesta (om också inte alltid) spelarens starkaste språk (till exempel aa du får göra armmuskel å sånt och mee kolmanneks vaan tohon i utdraget ovan).

Det är värt att notera att pauserna i tränarnas tal inte finns i samband med övergången från ett språk till ett annat, vilket gör att språkalterneringen inte uppmärksammas i samma mån som till exempel alterneringen mellan olika teman eller instruktionstyper. Detta bidrar till att göra språkalterneringen dynamisk, och det visar också att tränarna orienterar sig mot en tvåspråkig samtalsnorm.

Särskilt de simultant tvåspråkiga spelarna fungerar som tolkar om någon inte förstår instruktionerna.

I exemplet ovan kontrollerar tränaren på två språk att alla har förstått, och detta kan ses som ett sätt att visa solidaritet med båda språken. Spelarna säger att de i regel förstår vad tränarna säger, men de har också utvecklat strategier för att komma över språkliga hinder. De kan till exempel be tränaren om en precisering eller fråga de andra spelarna vad tränaren menat. Särskilt de simultant tvåspråkiga spelarna fungerar som tolkar om någon inte förstår instruktionerna.

Positiva attityder

Det är uppenbart att tränarna har en central roll i hur verksamheten gestaltas språkligt. I intervjun med den tränare som talar i exemplet ovan framgår det att hon tycker att det är positivt att hon vid sidan av handbollsövningar kan erbjuda spelarna språkträning, även om hon inte har några explicita språkliga målsättningar. Hon anser i likhet med de andra tränarna att både svensk- och finskspråkiga spelare har utvecklat sina kunskaper i varandras språk avsevärt under träningarna.

Även spelarnas attityder till handbollsträningarnas språkpraktiker är genomgående mycket positiva. De finskspråkiga spelarna säger sig ha utvecklat sin svenska och de svenskspråkiga sin finska. Intressant nog anser även de tvåspråkiga sig ha utvecklat sina båda språk. Det som är anmärkningsvärt, och också viktigt med tanke på de uppmålade farhågorna kring svenskans ställning i tvåspråkiga praktiker, är att de svenskspråkiga spelarna inte upplever sig vara förfördelade, utan menar tvärtom att de inte bara har utvecklat sin finska utan också sin svenska. Spelarna förefaller också ha vant sig vid den tvåspråkiga praxisen på träningarna och tycker att den är en naturlig del av handbollsverksamheten, inget man behöver fundera särskilt på.

De finskspråkiga spelarna säger sig ha utvecklat sin svenska och de svenskspråkiga sin finska.

De nio spelares föräldrar som svarade på vår enkät är mycket positiva till att deras barn får delta i tvåspråkiga träningar, trots att de valt handbollen av andra skäl än språkliga. Flera av föräldrarna påpekar i likhet med spelarna att det är bra att tvåspråkigheten framstår som naturlig på träningarna, inget man gör ett nummer av. På detta sätt får barnen enligt dem ”gratis” kunskaper i finska respektive svenska.

Vi har i denna artikel illustrerat hur en lyckad tvåspråkig lösning kan se ut och hur den kan gynna båda språkgrupperna och såväl en- som tvåspråkiga individer. Även om exemplet knappast är unikt, är sådana lösningar fortfarande rätt sällsynta. Detta hänger möjligen samman med den rädsla för tvåspråkiga praktiker som vi inledningsvis påtalat. I stället för att måla upp farhågor med tvåspråkiga lösningar, eller avvisa dem med hänvisning till att man inte vet vad de innebär, tror vi att det är fruktbart att bekanta sig med sådana och låta dem bli förebilder för nya typer av samspel mellan två eller flera språk.