Hen, rasifierad och normkritisk språkvård
2/2015

Olle Josephson

Hen, rasifierad och normkritisk språkvård

Ord som efterbliven, negerboll och sinnessjukhus är ord som få av oss längre använder sig av. Vad signalerar ord och vad gör språkvården?

I april kom Svenska Akademiens ordlista i sin fjortonde upplaga.  De viktigaste nyheterna är kanske de många fler och utförligare betydelseförklaringarna eller de utökade uppgifterna om böjningsformer för alla substantiv, verb och adjektiv. Men dagstidningsrecensenterna, som vet vad läsarna längtar efter, skrev lika gärna om att hen tagits in och negerboll försvunnit, om bög och damhockey (Dagens Nyheter 14.4, Svenska Dagbladet 11.4). 

Det är ett exempel på hur språkvård alltmer kopplas samman med normkritik – för att använda ett substantiv som inte finns i nya SAOL. Den normkritiska språkriktighetsdiskussionen handlar inte om språknormer i allmänhet utan om hur ord och ordformer och kategoriserar människors egenskaper och identiteter och signalerar attityder till dem. Vilka medvetna eller omedvetna ideologiska ställningstaganden ligger bakom våra språkliga etiketteringar av människor och samhällsfenomen?

Normkritisk språkriktighetsdebatt är inte alltid helt enkel att hantera för svensk språkvård. Den har en tradition att utgå från en funktionell och samförståndsinriktad språksyn där normkritiska problem kommer i skymundan. Den här artikelns syfte är att i korthet diskutera komplikationerna.

Den normkritiska språkriktighetsdiskussionen är i grunden evig. Så måste det vara. Klassificering och etikettering är en av språkets grundläggande uppgifter, och vare sig vi vill eller inte blir de ibland politiskt känsliga i vid mening. I ett samhälle som inte är fullständigt statiskt är förskjutningar och konflikter oundvikliga. Ska exempelvis ogifta kvinnor till- och omtalas som jungfru, fröken eller mamsell?  Det var ett normkritiskt språkriktighetsproblem under hela 1700- och 1800-talet, även om 1860-talets frökenreform numera inte väcker så heta känslor. Andra välkända exempel från 1900-talet är beteckningar som hospitalsinnessjukhusmentalsjukhus eller idiotsinnesslö–efterbliven–utvecklingsstörd–intellektuellt funktionshinder

Exemplen visar hur nya beteckningar går hand i hand med, och kanske påskyndar, en ny syn på de betecknade människorna eller företeelserna.  Att konstatera det innebär inte att man försvär sig åt en naiv uppfattning att saker är vad man kallar dem; hembiträdet får inte automatiskt bättre arbetsförhållanden därför att hon inte längre kallas tjänarinna, för att ta ett exempel från 1900-talets första hälft. Men den motsatta uppfattningen är lika naiv. Nya benämningar kan rikta uppmärksamheten åt nytt håll; ordet hembiträde dök upp i sverigesvenskan kring 1920 och blev dominerande med hembiträdeslagen 1944. Normkritisk språkvård är alltså en nödvändig del av samhällets förändring.

Hen

Men uppmärksamheten på de normkritiska språkriktighetsfrågorna har ökat de senaste åren. Man kan inte förbigå hen, sedan 2012 det stora tvisteämnet i svensk språkriktighetsdebatt.

Språkrådet statistikförde de vanligaste frågorna från allmänheten till databasen Frågelådan åren 2010 till 2012. Både 2010 och 2011 toppades listan av i tur och ordning de eller dem, internet med stor eller liten bokstav och frågor om förkortningsregler. Men 2012 kom hen på förstaplats. På sätt och vis kan debatten sägas vara avslutad i och med att ordet införts i SAOL 14 utan någon stilistisk markering. 

Ordlistan anger två användningar: dels den generiska eller anonymiserande, ”kör någon mot rött ljus kan hen bli bötfälld” respektive ”en informant meddelade att hen drog sig ur” (mitt ex.), dels pronomen för en specifik person som inte vill kategorisera sig som man eller kvinna. Förenklat kan man säga att den senare användningen är en utpräglat normkritisk språkriktighetsreform, medan den förra är lättare att motivera uteslutande funktionellt; den fyller en lucka i språksystemet. (I debatten har de två användningarna blandats ihop; annars hade den inte blivit så hetsig.)    

En

Ett närliggande normkritiskt pronomen är en i stället för det indefinita man. Homonymin (den identiska formen) med substantivet man får många att föredra det mer uppenbart könsneutrala en. I genuspolitiska sammanhang har en använts under längre tid, och åtminstone sedan 2012 – genombrottsåret för hen – ökar användningen i dagspress och andra medier. Går man igenom svenska dagstidningar en vanlig dag hittar man snabbt exempel på detta, och det fanns också i en krönika av Mathias Rosenlund i förra numret av Språkbruk: ”Utan sådant som en lätt fnyser åt då en hör ungdomar tala, eller sådana vuxna som en föreställer sig är mindre belästa och långt mer okunniga än en själv.” Indefinit en ärvanligare i kulturartiklar, där skribenten har större utrymme att signalera egna normkritiska ställningstaganden, än i nyhetsartiklar.

En är krångligare hen. Det täpper inte till en lucka utan är tänkt att ersätta ett man, som är synnerligen väletablerat, välfungerande och högfrekvent, inte minst i tal.  (Bilden förändras inte av att man de senaste årtiondena i åtminstone sverigesvenskt talspråk blivit marginellt ovanligare i och med att du brukas i samma betydelse: ”ingen lyssnar på dig om du inte ryter till”.)

Samtidigt har en använts sedan mycket länge just som indefinit pronomen, dels i tal och skrift som objektsform, ”ingen lyssnar till en, om man inte ryter till”, dels som subjektsform i regionalt färgat talspråk: ”… om en inte ryter till”. Den senare användningen uppfattas åtminstone av något äldre människor i Sverige som mycket talspråklig och närmast ”lantlig”. Yngre svenskar har många gånger aldrig hört detta en och är okänsliga för det eventuella stilvärdet. I finlandssvenskt tal lär en för man vara mycket ovanligt.

Vidare finns den betydelseskillnaden mellan man och traditionellt talspråks-en att det senare alltid måste inkludera talaren. ”Man har kort föräldraledighet i Argentina” går bra att säga från svenskt eller finskt perspektiv, men ”En har kort föräldraledighet i Argentina” bara om man själv bor där. Inte heller denna distinktion finns i många yngre svenskars språkkänsla, varför den kanske är ett skenproblem. Något mer problematisk kan homografin med räkneordet en vara: ”Såväl Mårtensson som Behrami tillför båda två jättemycket på plan, men de har kommit överens om att en ska stå vid sidan” (Laholms Tidning 15.4.2015). Men denna tvetydighet hör antagligen till kategorin hyperkritiska språkvårdartolkningar som i praktiken blir entydiga i sitt sammanhang.

Därför är det nog bara två faktorer som kan hindra en från att vara lika etablerat som hen om några år: dels den ovannämnda starka ställningen för man i nuvarande språkbruk, dels att genusbaserad normkritik klingar av de närmaste åren. Den förra faktorn är svårbedömbar, den senare föga trolig.

Adjektivens ‑e och ‑a-former

Likaså genusbaserad är en tredje, mycket gammal språkriktighetsfråga: adjektivens -e- och -a-former: den dumma pojken, nye kulturministern Sanni Grahn-Laasonen.  Frågan är sannerligen inte ny; den upptar nio sidor i Språkriktighetsboken och fick t.o.m. tre sidor i sjunde och åttonde upplagan av Språknämndens Svenska skrivregler (1991 resp. 2000). Men den normkritiska laddningen har ökat i takt med ökad genuspolitisk medvetenhet.

Grunden för konflikterna är att ‑e och ‑a-böjningen är ovanligt svagt standardiserad i svenskt skriftspråk. Regionalt uttal sätter spår i vår uppfattning om skriftspråksnormen på ett sätt vi inte är vana vid. I stora delar av Svealand, liksom i finlandssvenska, slutar adjektivet alltid på ‑a i tal: den försiktiga generalen, den oroliga mannen. I stora delar av Götaland är -e bara tänkbart framför beteckningar för personer av manligt kön.

Med tanke på sveamålens dominans som förlaga för skriftspråket kunde man vänta sig att a-formen generaliserats till alla användningar. Det rekommenderas i princip också i Språkrådets lilla handbok Jämställt språk (2 uppl. 2012), däremot inte i Frågelådan. Det verkar enkelt och bra och i linje med det regionala förtryck den Stockholmsbaserade standardspråksnormeringen utövat i århundraden.

Men här inträder de genuspolitiska komplikationerna: ‑a-ändelsen är trots allt den kvinnliga och ‑e-ändelsen den manliga. Ska nu kvinnan bli norm? I något mer formellt skriftspråk – även i Svealand – är ‑e-ändelsen norm när man syftat på en man i mer officiella sammanahang, särskilt med makt: andre vice ordförande, nyutnämnde generaldirektören, nyligen avgångne landstingsrådet. Det har överspridning till kvinnor i samma ställning. Maria Bylin har i en intressant, ännu opublicerad artikel, visat att ‑e signalerar någon form av maktposition. Hon jämförde 100 adjektivattribut till det formella ledamot respektive det neutralare granne i sociala medier, tidningsspråk och eu-översättningar ­ – i samtliga fall med syftning på en man. Vid granne hade attributen a-form i 88 fall av 100, vid ledamot e-form i 70 fall.

Som Bylin påpekar uppstår nu ett hopplöst dilemma ur röran av både normkritiska och regionala hänsyn. Är den genuskritiska formen generaliserat ‑a, så att männen blir kvinnliga, eller är det till och med en allmänt maktkritisk form? Är den generaliserat ‑e så att kvinnorna blir manliga? Eller är vi särartsinriktade och skiljer konsekvent mellan ‑a för kvinnor och ‑e för män? Eller är en sådan fördelning snarare ett ”regionalkritiskt” uppror, riktat mot Stockholmsdominansen?

Rasifierad

Hen, en och -e gäller formord eller böjningsändelser; man skulle kunna hävda att de är grammatiska problem. Men flertalet normkritiska språkriktighetsproblem handlar om ordval och inget annat. Jag tar bara ett exempel: rasifierad.

Verbet rasifiera tas upp i SAOL 14, liksom substantivavledningen rasifiering, det senare med förklaringen ”hur människor ses som stereotyper utifrån fördomar om deras ursprung”.  Participet kan användas i sin verbala betydelse: ”Är i Finland och blir motsatsen till rasifierad” (blogg). Men vanligare är adjektivisk eller substantivisk användning: ”En vit person kanske inte har samma erfarenhet som en rasifierad.”

Ordet är alltså tänkt att kunna ersätta svart eller färgad eller för den delen jude, rom eller muslim. Skriver man rasifierad gör man klart att den betecknade personen inte i sig för evigt bär på en avvikande egenskap, utan att det är omgivningen som kategoriserar hen på ett diskriminerande sätt. Hen blir rasifierad. (Vad som händer i Finland när motsatsen inträffar är inte helt lätt att förstå.)

Ordet leder sitt ursprung till den franske samhällsteoretikern Frantz Fanon och hans antikolonialistiska bok Jordens fördömda från 1961. Det har använts sporadiskt i svenskan sedan 2000-talets början, men är sedan något år tillbaka synligt också i vanlig dagspress, inte bara i sociala medier. Beläggen är dock glesa, och ofta rymmer de en förklaring eller en diskussion av ordet. ”Varje vecka får en människa som är rasifierad, som alltså tillskrivs olika stereotypier på grund av sin bakgrund eller utseende, gästposta …” (Upsala Nya Tidning 22.3.2015)

Rasifierad är ett avancerat exempel på normkritiskt ordval. Det är inte så enkelt som en neutral beteckning för en utsatt grupp såsom person med funktionsnedsättning eller hbt-person. Det rymmer i sig också betydelsen att den klassificering som sker i grunden är orättfärdig.  Det går därför inte att använda när avsikten är uttalat beskrivande och inte klassificerande, till exempel som svar på frågan ”hur ser han ut?” Det är ett nykonstruerat ord som inte dras med homonymiproblem som en, vilket egentligen borde underlätta etablering. Men trots omnämndet i SAOL 14 går det inte att säga att ordet i dag är etablerat. De flesta som möter det i skrift studsar till och vet kanske inte ens hur de ska förstå ordet. Det är för tidigt att avgöra om den normkritiska vågen är så stark att rasifierad har framtiden för sig.

Språkvården

Vad rekommenderar språkvårdare inför normkritiska alternativ? Två allmänna förhållningssätt brukar återkomma. För det första har de betecknade och kategoriserade människorna rätt att själva bestämma hur de vill benämnas.  Man ska själv få välja om man vill kalla sig bög, homosexuell, hbtq-person eller något annat.  För det andra måste mottagaranpassningen, den tänkta läsaren eller lyssnaren, avgöra. ”I vilka sammanhang hen är lämpligt bör alltså avgöras av kommunikationssituationen och de tänkta mottagarna. […] När någon själv vill bli omtalad med hen bör detta respekteras” heter det följaktligen om hen i Frågelådan. Det är kloka och användbara råd, men de innebär i viss mån också att Språkrådet undviker att ta ställning till om den aktuella normkritiken är riktig eller ej.

Framför allt mottagaranpassningen kan sägas vara ett annat sätt att uttrycka den så kallade funktionella normen, som varit central i svensk språkvårds bedömning av språkriktighetsfrågor ända sedan slutet av 1800-talet. Den funktionella normen formulerades 1874 av Esaias Tegnér d.y. som ”bäst är det språk som lättast givet lättast förstås” och av Adolf Noreen 1885 som ”… bäst är den språkform som med nödig tydlighet förenar största möjliga enkelhet”.  Det språk som fungerar är bra, skulle man enkelt kunna uttrycka det.

I Språkriktighetsboken (2005) utvecklas i anslutning till den funktionella normen sex faktorer som bör vägas samman när man ska bedöma ett ord eller en konstruktion: ” 1) hur etablerat uttryckssättet är i bruket, 2) hur accepterat uttryckssättet är bland språkbrukarna, 3) hur accepterat uttryckssättet är bland normauktoriteter, till exempel språkvårdare och lärare, 4) hur väl uttrycket stämmer överens med språksystemet i övrigt, 5) hur väl uttrycket stämmer med den språkliga traditionen, 6) hur väl uttrycket fungerar i olika kommunikativa sammanhang.”

Tillämpar man dessa sex kriterier – och inga andra! – så bör resultatet bli ett ja till hen, även om bruket ännu inte är så etablerat och acceptansen inte total, ett nej till en, ett ja till -a som enda adjektivändelse och nej till rasifierad. Det är enklast att skriva så, och läsaren kan knappast missförstå. Men därmed har man också dribblat bort alla normkritiska hänsyn. Språkrådet resonerar inte heller så ortodoxt i Frågelådan: Malin Bornhöft fann i en undersökning av argumentationen i Frågelådan att jämställdhet – alltså ett normkritiskt perspektiv – var det fjärde viktigaste argumentet.

Den funktionella normen underförstår att det för varje fråga finns ett val som är bäst för alla parter. Resonerar vi bara rationellt och systematiskt så finner vi en lösning som alla är nöjda med. Det normkritiska perspektivet är faktiskt det motsatta. Samhället är fyllt av konflikter och motsatta intressen. Man måste ta ställning, också språkvården.

Normkritikens drivkrafter

Normkritiken har som sagt alltid funnits. Men att den nu tar större plats är troligen inget övergående kultursidesmode.  Snarare är den resultatet av grundläggande mentalitetsförändringar i det senmoderna samhället. I all enkelhet nämner jag fyra, ofta anförda, inbördes förbundna, orsaker till att den vuxit sig stark.

Den första är det växande utrymmet för identitetssökande och identitetspolitik i dagens samhälle. I dag är det inte lika självklart som för femtio år sedan vilken samhällsklass man kommer från, vad ens kön betyder för samhällsrollen, vilken religion man tillhör eller inte tillhör etc. Folk är mycket mer än förr upptagna med att bestämma sin identitet, kanske också förändra. Därmed blir identitet i högre grad en politisk fråga, och därmed blir också språklig normkritik ofrånkomlig.

Nära besläktat med identitetssökandet är, för det andra, den individuellare normbildningen, i språkfrågor och annat. Vi litar mindre till auktoriteter, kollektivet och samförståndet för att avgöra vad som är rätt eller fel.  Vi förbehåller oss en större rätt att själva avgöra. Det gör det lättare för olika subkulturer att lansera normkritiska alternativ – och kanske lite svårare för en myndighet som Språkrådet att få genomslag.

Den individuella normbildningen underlättas, för det tredje, i hög grad av sociala medier.  På nätet kan var och en hävda sina egna åsikter och normer och inte sällan nå rätt stora mottagargrupper.  Hens snabba etablering, till en början på trots mot språkvårdens rekommendationer, kan inte förklaras med annat än spridningen på nätet.

För det fjärde bör man på ett ideologiskt plan nämna den så kallade socialkonstruktivismens frammarsch. Socialkonstruktivismen hävdar, enkelt talat, att väldigt mycket av det vi tar för givet är konstruerat av människor i interaktion med varandra. Språket är det främsta redskapet för dessa konstruktioner. En flicka är inte en flicka, utan en flicka är en människa vi av olika skäl valt att kalla och klassificera som flicka. När vi inte längre anser oss se en flicka utan en kvinna eller kanske en tant har det primärt inte att göra med ”verkligheten” utan hur vi kommit överens att använda orden flicka, kvinna och tant. Socialkonstruktivismen ger ett slags teoretiskt alibi för normkritiken.

Både och – och de och dom

Det mesta talar alltså för att normkritiken kommer att ta en växande plats i språkriktighetsbedömningar och därmed i språkvårdarnas arbete. Språkvårdarna behöver en ordentlig diskussion om hur de ska grunda sina normkritiska ställningstaganden.

Men jag vill sluta med att betona att det inte finns någon anledning att kasta ut eller tona ned den funktionella normen. Den har fungerat väl i minst 140 år och kommer att göra det i 140 år till. De allra flesta språkriktighetsproblem låter sig utmärkt väl lösas med den funktionella normens utgångspunkter. Språkvårdare som bara satsar på normkritiken får ett mycket begränsat arbetsfält.

Ta de tre frågorna som toppade listan 2010 och 2011 till Språkrådet: de och dem, internet och förkortningar. Här kommer man inte långt med normkritik, men desto längre med den funktionella normen. Går man igenom de sex delfaktorerna blir det till exempel uppenbart att det svenska standardspråket i skrift skulle må väl av att de och dem ersattes med enhetsformen de. Endast den femte faktorn, som sällan brukar väga så tungt, talar emot (men jämför nedan om finlandssvenska!).

 Det ska också sägas att normkritikerna inte sällan har en ganska torftig syn på språk, identitet och makthierarkier. De tror att det bara är en fråga om semantik. Språk skapar och omskapar makt på fler vägar än så.

Det går exempelvis att lägga en normkritisk aspekt också på de och dem. I så gott som alla talade varieteter av sverigesvenska är i dag dom de enda formen i tal. Svenskar under 40 år, som sällan ens haft en mormor som någon gång sade di, har därför inte en gnutta språklig intuition för de (di) eller dem (dom). De rör oupphörligt ihop formerna.

Som bekant är det annorlunda i finlandssvenskt tal.  En de-reform för det svenska skriftspråket kan på det sättet ses som ett litet steg – om än ej så allvarligt – för att öka det redan relativt stora avståndet mellan finlandssvenskt tal och standardskrift.  Sverigesvenskans försteg framför finlandssvenskan skulle framhävas. Den normkritiska, som kanske vill konstruera sig som just finlandssvensk och inte sverigesvensk, fick ihärdigt hålla fast vid de och dem – i dag neutrala former, i morgon kanske normkritiska.

På frågan om språkvårdare ska luta sig mot normkritiken eller den funktionella normen måste jag alltså svara på sedvanligt språkvårdarvis: båda går bra.

* * *

Caroline Sandström tackas för uppgifter om finlandssvenskt talspråk och Maria Bylin för synpunkter på en tidigare version.

Olle Josephson
Skribenten är professor i svenska vid Stockholms universitet och tidigare chef för Språkrådet i Sverige.