Hon är som bäst när hon inte märks
4/2015

Bianca Holmberg

Hon är som bäst när hon inte märks

– Att vara tolk är som att sitta på skolbänken. Jag är inte expert på något område, men jag gör min läxa så bra jag kan och gör sedan mitt bästa när jag tolkar, säger Christina Skogster.

Christina Skogster har arbetat som tolk i femton år. Hon började fundera på det när Finland gick med i EU och behovet av tolkar ökade starkt. Sedan dess har hon tolkat på konferenser och i domstolar, i affärsförhandlingar och fackliga sammanhang, på föreläsningar, utbildningar och produktpresentationer. Med mera.

– Det här yrket är oerhört givande. Jag har fått arbeta i så många olika sammanhang och tolkat så många olika ämnen, allt från hydraulik till mänskliga rättigheter och musikterapi. Det är allmänbildande och fascinerande, säger Christina Skogster.

Christina jämför sitt arbete med skolelevens. Varken tolken eller skoleleven är expert på alla ämnen de måste läsa in sig på, men båda två förväntas göra sina läxor och sedan gå till skolan eller jobbet och göra sitt bästa.

– Jag försöker förbereda mig så väl jag någonsin kan. Därför är det också viktigt att få material på förhand, även om det inte alltid lyckas.

Nyheter och klassiker

Hennes språk är i huvudsak svenska, finska, engelska och tyska. Allra mest tolkar hon mellan finska och svenska.

– Det egna modersmålet är grunden till allt. I början fick jag en hel del kritik för att min svenska var så finskpåverkad. Eftersom min målpublik ofta är sverigesvensk har jag fått jobba väldigt hårt med språkriktighet, intonation och så vidare, säger Christina.

Det räcker inte heller med att förstå standardspråket. Den som tolkar från svenska till andra språk ska förstå alla dialekter från skånska till Vörådialekt och dessutom olika sociolekter, från den anklagades jargong i domstolen till universitetsprofessorns sätt att uttrycka sig. Om man tolkar till något annat språk än sitt modersmål gäller samma krav på språkligt register.

– Helst ska en tolk ha minst två passiva språk, det vill säga språk som man förstår fullständigt utan ordbok och kan tolka från.

Eftersom modersmålet är så viktigt, gäller det för en tolk att lägga ner tid och energi på att vårda sitt språk. Det innebär bland annat att följa nyhetssändningar och läsa skönlitteratur, framför allt på modersmålet och i andra hand på ens passiva språk.

– Internet har gjort det här mycket enklare. Jag följer nyheter och aktualiteter och läser så mycket jag orkar. När jag undervisar blivande tolkar uppmuntrar jag dem att läsa svenska klassiker, säger Christina.

Balans mellan kultur och budskap

Vid första anblicken kan det verka som att tolkning helt enkelt handlar om att muntligt översätta en mening från ett språk till ett annat, men med språket kommer en hel kultur och en tolk måste också ha en viss kulturkännedom. Christina Skogster jobbar mest med nordbor och där säger hon att skillnaderna i mentalitet inte är så stora, men visst kan de förekomma. Hon tar ett fackligt möte mellan svenskar och finnar som exempel, där människor som i vanliga fall står på fabriksgolvet samlas till möten någon enstaka gång per år. Om en finne då svär en lång ramsa för att visa sin upprördhet kan det hända att svenskarna blir chockerade om Christina upprepar alla svordomar.

– Då får jag försöka förmedla budskapet på något annat sätt, med andra ord än svordomar eller med hjälp av tonfall och intonation, för att inte budskapet ska uppfattas som alltför burdust av motparten.

I situationer som den här blir tolken tvungen att balansera mellan den kulturella kontexten och den etiska principen att budskapet ska förmedlas i sin helhet, utan tillägg eller bortfall av information.

Hjälper varandra

Det finns olika slags tolkning. Om tolken står eller sitter bredvid den som talar och översätter mening för mening kallas det konsekutiv tolkning. Om tolken däremot sitter i ett bås och tolkar via hörlurar är det fråga om simultan tolkning. I båda fallen gäller det för tolken att tänka snabbt och lyckas uppfatta siffror, namn och titlar korrekt. För att lyckas med det här tar tolken olika tekniker till hjälp.

– Jag har utvecklat mitt eget anteckningssystem, med symboler och tecken som stöd för minnet. Jag kan inte kosta på mig att stoppa hela mötet för att hinna skriva ner vad den som jag ska tolka säger, så anteckningssystemet är ett slags överlevnadsteknik, säger Christina Skogster om sina minnesknep.

I situationer där simultantolkning används arbetar ofta två tolkar tillsammans. De turas om att tolka och den som inte tolkar sitter i stället och lyssnar och antecknar saker som är svåra att komma ihåg och uppfatta i hastigheten, som namn och siffror.

– Kollegan skriver ner dem och ger lappen till den som tolkar just då. Man kan också hjälpa varandra att reda ut svåra begrepp, komma på ord och rätta till eventuella felaktigheter i tolkningen.

På frågan om vilket slag av tolkning Christina föredrar svarar hon att det numera inte spelar någon roll, men att många tolkar tycker bättre om simultantolkning eftersom tolken då får sitta dold i ett bås. Vid konsekutiv tolkning är man mer utsatt.

– Det är som att uppträda inför publik. De i publiken som kan båda språken kan dessutom kontrollera ens tolkning. För publiken är konsekutiv tolkning också ett sämre alternativ genom att hälften av tiden då går åt till upprepning av det sagda.

Perfektionister

Som tolk ska man inte ha ambitionen att synas och få uppmärksamhet. Tolken är ett redskap, inte en huvudperson. Christina citerar en tolk som bland annat har arbetat för Obama: ”Man har gjort ett bra jobb om ingen märkte att man fanns.”

– Jag blir glad när de jag har tolkat för kommer och tackar mig och säger att de knappt märkte att de lyssnade till tolkning. Men det är inte meningen att jag ska få applåder, även om det känns värmande när det händer.

Visst händer det också att Christina Skogster känner sig misslyckad i sitt jobb. Ibland kan det handla om till synes små saker, som då hon översatte finskans puolet (hälften) till femtio procent i en situation då varje ord var mycket viktigt. Eftersom den exakta summan var 49,762 procent och inte 50 procent, föranledde hennes tolkning en del oreda.

– Många tolkar är perfektionister med hög arbetsmoral, på gott och ont. Även jag kan känna mig misslyckad, men jag får trösta mig med att jag själv är min värsta kritiker, säger hon och tillägger att jobbet för det mesta är roligt och inspirerande.

– Annars skulle jag inte hålla på med det!

Bianca Holmberg
Skribenten är redaktionssekreterare för Språkbruk.