Hugo Bergroth-sällskapet 10 år
2/2002

Charlotta af Hällström-Reijonen

Hugo Bergroth-sällskapet 10 år

Den 16 maj arrangerade Hugo Bergroth-sällskapet sin tionde språkvårdsdag på Hanaholmen, denna gång med temat ”Språklyft – om språkvård och språkplanering”. Ämnet belystes ur både finlandssvensk, sverigesvensk och sverigefinsk synvinkel.

Hugo Bergroth-sällskapet är grundat 1992 och har som syfte att främja det svenska språket i Finland. Sällskapet har 18 medlemmar, varken mer eller mindre, men kan därutöver kalla hedersmedlemmar och korresponderande medlemmar.

Varför språkvård?

Marika Tandefelt, professor i svenska på Svenska handelshögskolan i Helsingfors, talade under rubriken Varför språkvård? Svaret på fråga kan i komprimerad form sägas vara att språkvården finns till för att underlätta människors språkhantering. Dessutom såg hon språkvården som ett sätt att försvara språkliga minoriteter, eftersom ett språk utan språkvård alltid formas och utvecklas enligt majoritetens språkbruk.

I sitt anförande med rubriken Vad är språkvård? redogjorde avdelningschefen och Språkbruks chefredaktör Mikael Reuter bland annat för skillnaden mellan korpusvård (vård av språket som system och vård av språkbruket) och statusvård (stärkande av språkets ställning i samhället).

Föreståndaren för Svenska språknämnden i Stockholm, Olle Josephson, presenterade och kommenterade det digra betänkandet Mål i mun – Förslag till handlingsprogram för svenska språket som publicerats av den parlamentariska kommittén för svenska språket i Sverige. Han framhöll bland annat att framtidens språkvårdare behöver bredare kunskaper än dagens, eftersom det inte längre räcker att man behärskar språksystemet. Språkteknologisk kompetens var ett exempel på vad Olle Josephson ville se mer av.

Hugo-priset till Seija Tiisala

Utdelningen av Hugo Bergroth-priset, dvs. Hugo Bergroth-sällskapets och Svenska kulturfondens gemensamma språkpris blev dagens clou. Priset på 3 027,38 euro (”adertontusen mark” – sällskapet ägnar sig en hel del åt siffersymbolik) tilldelades i år universitetslektorn Seija Tiisala. Seija Tiisala visste från första början att hon skulle studera språk. Att det blev svenska berodde helt enkelt på att hon insåg att hon då skulle få arbete, men intresset för svenskan växte snabbt till en passion. Sin yrkeskarriär inledde hon redan 1955 under studietiden genom att arbeta som svensklärare i (Helsingfors handelsskola). Efter tjugo års arbete där flyttade hon 1975 till Helsingfors universitets institution för nordisk filologi. Efter en tid blev Seija Tiisala den första lektorn i svenska med finska som modersmål.

Seija Tiisala har varit känd som en entusiastisk, ambitiös och fodrande lärare med synnerligen goda resultat och hon har gett både näringslivet och landets finska skolor folk med stabila kunskaper i svenska. Seija Tiisala har vidare varit ordförande i redaktionsrådet för Stora finsk-svenska ordboken och också i övrigt starkt engagerad i finsk-svenskt ordboksarbete. Dessutom har hon i tiotals år fungerat som censor för provet i svenska i studentexamen. Och hennes arbete vid universitetet har inte tagit slut trots att hon nu är pensionerad, utan hon fortsätter i känd stil med att i samarbete med vuxenutbildningscentralen organisera behörighetsskapande utbildning för svensklärare.

Slang och blankvers

I sitt anförande om den sverigefinska språkvården framhöll Paula Ehrnebo, föreståndare för Sverigefinska språknämnden, likheterna mellan sverigefinskan och finlandssvenskan. På samma sätt som den finlandssvenska språkvården arbetar för att finlandssvenskan inte ska differentieras från rikssvenskan, arbetar de sverigefinska språkvårdarna för att sverigefinskan inte ska utvecklas i en annan riktning än riksfinskan.

Projektet Tidningen till klassen presenterades av modersmålsläraren Pamela Granskog, språkvårdaren Eivor Sommardahl och journalisten Tora Mattheiszen. Projektet innebär att varje klass i de finlandssvenska skolorna får två tidningar dagligen att arbeta med på olika sätt. Förutom de finlandssvenska tidningarna deltar också språkvården i projektet, genom att ge språkrådgivning till tidningarna. Projektet har pågått under vårterminen 2002, men kommer troligen att fortsätta i ett något förminskat format under nästa läsår.

Som avslutning på dagen underhöll skådespelarna Paul Olin och Niklas Åkerfelt deltagarna med två scener ur pjäsen McBT, en pjäs inspirerad av Shakespeares Macbeth. Pjäsen har turnerat i finska skolor runt om i landet. McBT gick på mustig Helsingforsslang och allt annat än blankvers. Efter en liten diskussion mellan skådespelarna och publiken togs den sista scenen på nytt på blankvers. Scenen hade skrivits av Lars Huldén. Kontrasten blev effektfull!

Driftig lärararutbildare belönad

Seija Tiisala är en varm, utåtriktad och humoristisk person som bjuder på sig själv. Därför blir man extra glad åt att hon har fått Hugo Bergroth-sällskapets språkvårdspris år 2002.

Som pristagare har hon kommit i gott sällskap. De övriga pristagarna genom åren är nämligen radioredaktören Ann-Christin Schevelew, översättaren Lena Björklund, modersmålsläraren Tove Fagerholm, journalisten Tomas Hellén, juristen Henrik Bruun, författaren Yvonne Hoffman, översättaren Björn-Eric Mattsson och regissören och skådespelaren Lars Svedberg. I denna krets fanns före Seija Tiisala emellertid ingen som har arbetat för det svenska i det finska Finland. Det är ytterligare en orsak att glädjas åt Hugo Bergroth-sällskapets val av pristagare.

Seija Tiisala är helt finsk, men talar en utmärkt svenska utan brytning trots at thon egentligen har lärt sig svenska först i vuxen alder. Under skoltiden hade hon aldrig en behörig svensklärare. Läraren kunde vara en historielärare eller någon som råkade komma från en tvåspråkig ort, utan att själv vara tvåspråkig. Först i åttonde klass fick hon en bra lärare i svenska. Men det man lärde sig i de finska skolorna på den tiden – 1940-talet – var bara en passiv svenska. Visserligen kunde ens ordförråd vara rätt stort, men skriva kunde man inte och ännu mindre tala svenska.

Krassa bevekelsegrunder

Hur kom det sig egentligen att Seija kom in på det här med svenskan? När hon började studera 1950 började hon med latin och andra allmänbildande ämnen, men insåg snart att hon måste tänka på sin framtid också, och välja något mer praktiskt inriktat. Det fanns ett stort behov av lärare i det efterkrigstida Finland, inte minst svensklärare. Som svensklärare skulle hon aldrig bli utan arbete. Det var den krassa verklighet som låg bakom ämnesvalet svenska. Det hindrade henne inte från att snabbt bli förtjust i sitt nya ämne och i det svenska språket.

När Seija började studera svenska hade hon alltså bara de rätt så skrala skolkunskaperna som grund, och som studerande i svenska förväntades hon prestera lika mycket som de som hade svenska som modersmål. Till en början var det naturligtvis svårt, berättar Seija, men några olika faktorer spelade in så att hon snabbt lärde sig. Hon var bland annat 1 ½ månad som nationsstipendiat på Gästrike-Hälsinglands nation i Uppsala. En sommar tillbringade hon i Leksand, där hon skötte ett hushåll, tränade sin svenska, läste en massa skönlitteratur – och lärde sig älska mazariner.

Första finskspråkiga lektorn i svenska

Redan under studietiden började Seija arbeta som svensklärare i det tvåspråkiga Helsingfors handelsskola. När hon blev erbjuden att vikariera för Åke Granlund på Nordica på Helsingfors universitet, tyckte hon det var en utmaning hon inte kunde tacka nej till. Det kändes visserligen skrämmande, bland annat för attt man på den tiden egentligen måste ha svenska som modersmål för att få vara lektor i svenska. År 1975 inrättades ett lektorat i nordiska språk, och det kunde även finskspråkiga inneha. Seija var den första att inneha den tjänsten.

Seija är en ambitiös och fodrande lärare med synnerligen goda undervisningsresultat. Seija har varit mycket popular som lärare på Nordica, även om hon själv är lite rädd för att ha skrämt de allra blygaste och försyntaste studenterna. Seija har nämligen en mycket stark personlighet. Kanske är det de karelska generna som påverkar, för var hon än sveper fram blir folk glada och uppiggade av hennes entusiasmerande sätt.

Tusentals elever

Grovt räknat kan man säga att Seija har utbildat 1 500-2 000 svensklärare, och har dessutom haft ungefär 4 000 elever i handelsskolan. Det är en stor insats för svenskan i vårt land. Jag tror att Seija har kunnat övebrygga de hårdaste fördomar mot vårt språk och fått den mest ointresserade elev/student intresserad av sitt ämne.

Seija är numera pensionerad, men har ändå inte slutat arbeta. Nu har hon inlett samarbete med vuxenutbildningscentralen i Kouvola för att på Nordica organisera behörighetsskapande utbildning för svensklärare. Inom denna utbildning håller hon dessutom en kurs i Grammatik. Därtill förgyller hon sina pensionsdagar med forskning. Exakt vad den går ut på och för vilket syfte hon forskar är mycket förtegen om. För tillfället studerar hon adverb bildade på adjektiv, berättar hon ändå.

På tal om sin forskning, som hon har en mycket ödmjuk inställning till, är hon glad och stolt över att hennes vetenskapliga artikel Naturligtvis – från ord till suffix (1990) finns nämnd i referenslitteraturen till mammutverket Svenska Akademiens Grammatik.

Sanna mina ord

Bland översättare är Seija känd för sin och Olli Nuutinens utmärkta bok Sano minun sanoneen, Sanna mina ord, en bok med bevingade uttryck på svenska och svenska. Den har varit mycket efterfrågad, men är slutsåld sedan länge. Boken kommer förhoppningsvis att komma i en ny, utvidgad utgåva berättar Seija, som har inlett förhandlingar med förlaget WSOY.

Hon har vidare varit ordförande i redaktionsrådet för Stora finsk-svenska ordboken och också i övrigt starkt engagerad i finskt-svenskt ordboksarbete. Dessutom har hon i tiotals år fungerat som censor för provet i svenska i studentexamen.

Seija får Hugo Bergroth-priset för sitt livsverk, och – sanna mina ord – det är hon värd. Man behöver bara tänka på hur många personer i både näringslivet och landets finska skolor som har henne att tacka för sina stabila kunskaper i svenska.

Charlotta af Hällström-Reijonen