I dag är det en fröjd att vara språkvårdare. Efterfrågan på språkvård är stor, språkvården är uppskattad och det finns en stor förståelse för språkvårdens syften. Det blir allt mer sällsynt att man stöter på vulgäruppfattningen att språkvårdarna är konservativa felfinnare som gör allt för att hämma den naturliga språkutvecklingen och ställa hinder i vägen för de kreativa språkbrukarna.

Mest glädjande är det kanske att se hur massmedierna och de enskilda journalisterna allt mer intresserar sig för språket, sitt främsta arbetsredskap. På de redaktioner som redan en längre tid har haft tillgång till en egen språkvårdare – främst Rundradion och Hufvudstadsbladet – ser man språkvården som ett viktigt stöd i det dagliga arbetet. Till språkvårdaren kan man vända sig för att få goda råd, men också för att få kommentarer till sina texter. Och det är betydligt bättre att få professionella kommentarer till en ännu opublicerad text än att i efterhand få kritik av läsarna – eller att förlora läsarnas intresse på grund av otympligheter i språket.

När projektet Tidningen till klassen startades för ett år sedan var det en stark önskan från modersmålslärarnas sida att det skulle kombineras med språkvård till tidningarna. Möjligheterna var visserligen begränsade, men det vi på Svenska språkbyrån kunde ställa upp med var dels svar på journalisternas frågor, dels både mer allmänna kommentarer och detaljkommentarer per e-post till redaktionerna eller i vissa fall till enskilda journalister.

Till vår glädje visade det sig att språkvården gav mersmak. Nu vill tidningarna inte ha språkvård bara på distans, utan också mitt bland journalisterna på redaktionerna. Tidningarna själva, deras ägarstiftelser och Svenska kulturfonden har satsat stort på projektet Språkörat med en heltidsanställd (eller i praktiken två deltidsanställda) språkvårdare som dels ska resa runt och arbeta ute på redaktionerna, dels ska skicka råd, tips och kommentarer till journalisterna (se sid. 25).

Ett extra plus är att projektet har lett till ett nytt samarbete i språkvårdens tecken mellan de olika medierna. Rundradion och Hufvudstadsbladet har sina egna språkvårdare, medan Språkörat tar hand om de andra dagstidningarna och Finska Notis­byrån.­ Samarbetet inleddes på ett stort språkvårdsseminarium på Rundradion i slutet av januari, med närmare sjuttio representanter för massmedierna närvarande och tre gästföreläsare som representerade Mediespråksgruppen i Sverige. Aldrig tidigare har så många finlandssvenska journalister så entusiastiskt diskuterat språkvård och språkligt samarbete.

Det man främst efterlyste på seminariet var konkreta råd och rekommendationer. Kan vi enas om hur vi ska skriva namnen på de politiska partierna och förkortningarna av dem? Hur ska vi translitterera ryska och arabiska namn? När ska vi använda stora respektive små bokstäver i förkortningar? I vilken mån kan och bör man redigera det som folk säger i muntliga intervjuer?

Till detta kommer naturligtvis mycket annat. Språkvården handlar i och för sig i hög grad om detaljer, men ska den vara verkligt meningsfull bör man också komma in på frågor som rubriksättning, sättet att skriva ingresser, stilistik, språklig variation och klarspråk. Och för oss som skriver på svenska i Finland gäller det ju alltid att hitta de rätta svenska uttryckssätten även när basmaterialet för det vi skriver om är på finska.

För jämnt femton år sedan skrev jag en artikel i Språkbruk med rubriken ”Massmediernas ansvar för språket”. Jag tar mig friheten att citera några stycken:

”Massmediernas språk är viktigt på två sätt.

För det första skall det stödja förmedlingen av information och åsikter. Det skall vara ett fungerande och levande språk som gör att folk lyssnar och läser, uppfattar det som sägs, blir intresserade av den information som ges. Också här är språkriktigheten en viktig komponent: språkfel och slarvspråk drar uppmärksamheten från innehållet till formen.

För det andra har massmedierna, vare sig de vill det eller inte, ett ansvar för utvecklingen av vårt språk. Den aspekten är särskilt viktig inom ett språkområde som det svenska Finland. För många finlandssvenskar är språket i massmedierna praktiskt taget den enda så att säga offentliga svenska de kommer i kontakt med efter skolan. I de flesta formella sammanhang är språket finska, och svenskan riskerar att reduceras till ett familjärt närspråk.”

Frågan om massmediernas språk är minst lika aktuell i dag som för femton år sedan. Det handlar inte bara om att stava och böja orden rätt och att undvika finlandismer och översättningsspråk. Minst lika viktigt är att fungera som en språklig modell som berikar läsarnas och lyssnarnas språk och ordkunskap, med gamla ord och uttryck lika väl som med de nya ord som krävs för att beskriva dagens samhälle och dagens teknik.