Den tysk-romerske kejsaren Karl V lär ha konstaterat att han använde tyska när han ville få folk att lyda order, franska när han diskuterade med diplomater, italienska när han ville charma kvinnor och spanska när han talade med Gud. Om han tillfrågats om vilket språk han identifierade sig och sitt imperium med lär han ha blivit svarslös, eller trott att frågeställaren syftade på latinet. Ett sekel senare, i det svenska stormaktsväldet på 1600-talet, var svenska, finska, estniska, lettiska med flera språk regionala tungomål som stod i skuggan av tyska, östersjöväldets egentliga lingua franca. Inte heller på 1700-talet var det normalt att man länkade nation till språk.
Språknationalismen vaknade
Sedan hände något. I svallvågorna efter romantiken, Napoleontidens fälttåg och det nationella uppvaknandet utvecklades språknationalistiska idéer och drömmar. Språket blev nationens ryggrad, en arena för kamp mellan rivaliserande etniska projekt och för regional och social självhävdelse. Norden utgjorde inget undantag. Fennomanins uppkomst och framgångsrika utveckling i storfurstendömet Finland är ett av Europas bästa exempel på kopplingen mellan tungomål och nationellt medvetande. Inte lika känt är att fennomanska tankegångar även förekom i Sverige: Carl Axel Gottlund sökte förgäves få myndigheterna att erkänna finska som officiellt förvaltningsspråk i det av skogsfinska inbyggare starkt påverkade Värmland.
I ett relativt sent skede, under 1800-talets sista decennier, lades även grunderna till en specifik finlandssvensk identitet, framför allt genom att det svenska språkets roll som sammanhållande faktor betonades. Ju starkare finskan blev, desto mer intensifierades processen, samtidigt som lingvister i allt större utsträckning intresserade sig för ”den finländska svenskan” som sådan. Om detta har Jennica Thylin-Klaus skrivit en lika lärd som intressant bok: Särdrag, stavning, självbild: En idéhistorisk studie av svensk språkplanering i Finland 1860–1920, en bearbetad version av hennes doktorsavhandling vid Åbo Akademi 2012.
Mångbottnat perspektiv
Thylin-Klaus idéhistoriska analys av den svenska språkplaneringen i Finland fram till Hugo Bergroths normerande arbete år 1917 fokuserar på rättstavningsdebatter och diskussioner om finländska särdrag i förhållande till rikssvenskan, och hon riktar särskilt stor uppmärksamhet åt folkskolan och teatern. Källmaterialet består av språkvårdslitteratur, tidskrifter, tidningar, brev och mötesprotokoll – det vill säga kvalitativt olikartade genrer, ett faktum som gör det möjligt för Thylin-Klaus att få ett mångbottnat, närmast kalejdoskopiskt, perspektiv på sitt ämne.
Resultatet är en på flera sätt en imponerande bok. Genom fokuseringen på språkets roll för formationen av en etnisk grupp inom ramen för en enhet med annat språk (finska), som i sin tur konfronterade en överhet som blev alltmer rysknationalistisk, är Thylin-Klaus bok relevant för många fler än de i strikt bemärkelse språkhistoriskt bevandrade läsarna. Vad som särskilt får hennes analys att lyfta är det konsekventa ifrågasättandet av etablerade förklaringsmodeller – ismer och strategier – som grundläggande för utvecklingen. Den verkliga historien var, som Thylin-Klaus övertygande påvisar, betydligt mer komplicerad och var i hög grad beroende av enskilda individers (till exempel A.O. Freudenthal) agerande, individer som skulle ha blivit tämligen förvånade om de kunnat se hur 1900-talets forskare skulle stoppa in dem i ideologiska fack.
Ingen skarp frontlinje
Thylin-Klaus finner att den hittillsvarande forskningen har blundat för nyanserna och tolkat den finlandssvenska språkplaneringen som en kamp mellan ytterligheter – till exempel att det skall ha funnits en skarp frontlinje mellan folk som pläderade för finlandssvenskans egenvärde och folk som betonade enheten med rikssvenskan. I själva verket kännetecknades utvecklingen av pragmatism och jordnära argument. Om man slog vakt om något var det snarast det egna sättet att prata och skriva. Uttryckliga nationalistiska markeringar spelade en förhållandevis undanskymd roll när finlandssvenska särdrag diskuterades. Det leder alltså fel att tala om motstridiga, genomarbetade strategier: förståelsen och den språkliga överlevnaden som sådan var viktigare än principiella överväganden. I praktiken är det dessutom svårt, eller rentav omöjligt, att skilja mellan känslomässiga och ideologiska argument i debatterna. Diskussionerna var alldeles för komplexa. Därtill kommer att motiven och tillvägagångssätten förändrades i takt med att samhället omvandlades, inte minst under demokratiseringen i början av 1900-talet.
Genom Särdrag, stavning, självbild har Jennica Thylin-Klaus skänkt oss en detaljanalys av ett antal företeelser som utgjorde formativa i element i skapandet av det finlandssvenska. I boken illustrerar hon övertygande hur såväl innehållet som den övergripande formen för språklig och etnisk självmedvetenhet förändrades parallellt med att det finlandssvenska, det sverigesvenska och det finska i allt större utsträckning kontrasterades mot varandra under decennierna kring 1900. Det är ett beundransvärt arbete och en stor insats för förståelsen av hur det moderna samhällets identiteter växte fram.