Det nu avslutade märkesåret 1809 har fört med sig många kontrafaktiska spekulationer om vad det hade blivit av Finland om Sverige segrat i kriget mot Ryssland. Mest dock på det muntliga planet, det är bara ett fåtal av dessa fria tankar som skrivits ned och nått fram till tryckta medier. I den mån så har skett, har de ofta ingått i olika söndagsbilagor och närmast haft karaktären av en rolig lek, så absurd har tanken om ett Finland som en del av Sverige tydligen känts. Det vanliga felet i dessa lekar med det otänkbara har varit att se Sverige som en konstant, oföränderlig storhet. Man har på ett självklart sätt utgått ifrån att Sverige på dessa 200 år måste ha blivit just dagens folkhem, med det trivsamma kungahuset Bernadotte som en extra krydda.

Det skall genast sägas att den kritiken inte kan riktas mot Mikael Parkvalls artikel. Det är tvärtom fråga om det kanske mest ambitiösa försöket att mångsidigt resonera kring de olika alternativ som kunde ha kommit i fråga för den del av riket som efter 1809 blev ett klart definierat Finland. På det svensk-finska översättarseminariet hösten 2009 höll Parkvall ett föredrag (med samma namn) som var dubbelt så långt som det som nu publiceras i Språkbruk. Utöver att föredraget var utförligare i analysen, ingick där ett antal belysande tabeller. Parkvall är fullt medveten om att det inte räcker med att kontrastera ett dagens Finland mot ett dagens Sverige. När Hanaholmen – kulturcentrum för Sverige och Finland planerade sitt omfattande märkesårsprojekt, benämndes det 1809 – Det nya Finland, det nya Sverige. Utgångspunkten var uttryckligen att påvisa att inte bara Finland beträdde en helt ny väg som stat och nation efter katastrofen 1809, det gällde i lika hög grad det Sverige som blev kvar. Det är först med denna utgångspunkt det alls är lönt att diskutera frågan kontrafaktiskt. Parkvall använder begreppet ”alternativhistoria”, vilket känns mera ärligt i fråga om den uttalat pragmatiska ambitionsnivån.

Mikael Parkvall presenterar klart och redigt de olika alternativ han finner plausibla för språksituationen i det odelade riket ”om inte 1809 hade varit”. Jag är överens med honom att Olle Josephsons slutsats om att finskans ställning hade blivit ”folkloristiskt Skansenartad” är rejält förhastad. Jag tror den bygger på tanken om att hela Sverige efter 1809 blivit den nationella enhetsstat som är så typisk för det bernadotteska Sverige. Parkvall underkänner också Henrik Meinanders parallell till Irland eller Skottland, som Meinander framfört många gånger under märkesåret. Också här är jag benägen att följa Parkvall. Det förefaller mycket märkligt att den svenska statsmakten kunde ha äventyrat rikets helhet genom att utmana eller negligera en så betydande – och lojal – del av Sveriges folk som de finskspråkiga. Tillbakagången för finska språket på vissa håll i Finland i slutet av 1700-talet kan uppvisa minst lika många territoriella vinster åt motsatt håll.

Parkvall är försiktig när det gäller resonemanget kring alternativa scenarier för det vi brukar kalla den finsknationella väckelsen. Han är medveten om att den inte kunde ha varit likadan som i det autonoma storfurstendömet Finland, där statsmaktens roll var så betydande för finskans snabba frammarsch. Enligt min mening kunde han ha gjort mera av parallellen till Norge och det nyskapade landsmålet (sedermera nynorskan). Finland hade i C.A. Gottlund en entusiast för finskan och finskheten som under andra betingelser, t.ex. Parkvalls ”Erik”, kunde ha blivit en finsk Ivar Aasen. Det hårda, statsbärande skiktet av finskhetsrörelsen i storfurstendömet hade inte plats för en så kompromisslös person som Gottlund.

Varför görs inte flera dylika försök att teckna alternativa modeller för Finland efter 1809, också på andra områden än just det finska språket? Den största stötestenen för alla kontrafaktiska resonemang om tiden efter 1809 är faktiskt geografin. Den geografiska aspekten är så avgörande att allt faller med den – och av allt att döma också stoppar alla tankar om mera seriösa alternativhistoriska modeller redan vid själva ansatsen. Nationalitetsrörelsen i Finland var nämligen inte i första hand uppbyggd kring det finska språket utan utgående från den i Fredrikshamnsfreden 1809 definierade nya geografiska och statliga enheten Finland. Så var det för den nya nationens och det nya fosterlandets stora diktare J.L. Runeberg och Zachris Topelius. Språkfrågans stora, ja allt överskuggande betydelse efter 1880 har gett en felsyn härvidlag.

Parkvall utgår i sitt resonemang från det område som i dag är Finland. Något annat praktiskt alternativ finns kanske inte heller. Men allt det vi i dag förknippar med Finland bygger på ett större territorium. Det Finland som steg fram ur riksdelningen 1809 var ett mycket större Finland än någon dittills uppfattat begreppet. Det väldiga området i norr, Lappland, var sålunda någonting helt nytt. Men vida viktigare var att det nya Finland redan 1812 utvidgades med de områden i sydost som Ryssland hade erövrat under 1700-talet. Däri ingick viktiga delar av det sedermera så mytiska landskapet Karelen, men också städerna Viborg, Villmanstrand och Nyslott samt hela Kymmenedalen. Och det var där, i sydöstra Finland, som den finska trävaruindustrin skulle få sitt stora genombrott. Den fasta ledningen av det som nu var en statsekonomi låg i den nya, kejserliga huvudstaden Helsingfors, också den av år 1812.

Om vi vill diskutera alternativa scenarier för ett Finland inom det gamla Sveriges gränser, tvingas vi tänka bort allt det jag beskriver ovan. Det gäller också för resonemanget om språksituationen och en annorlunda finsk nationalism. Vilken roll hade det finska irredenta på den ryska sidan intagit i sammanhanget? I en bestämd politisk situation kunde det ha varit sprängstoff för en ytterst svår konflikt mellan Sverige och Ryssland, med helt oanade konsekvenser. Föga överraskande därför att så få, eller kanske ingen, ens velat börja tänka den tanken till slut!