Kväden berättar om språkutvecklingen i färöiska
3/2015

Martina Huhtamäki

Kväden berättar om språkutvecklingen i färöiska

De färöiska kvädena är långa berättelser på vers som ofta handlar om hjältar och deras strider. Speciellt för de färöiska kvädena är att de än i dag framförs med långdans. Förutom att vara poetiska verk kan kväden dessutom vara en källa till språkhistorisk information.

På den internationella kvädekonferensen som hölls i Torshamn den 20 till 23 juli i år handlade några föredrag om språkliga drag i färöiska kväden. Jóhannes Gísli Jónsson från Islands universitet talade om färöiska kväden och syntaktisk förändring, Hjalmar Petersen från Färöarnas universitet höll ett föredrag om frasändelsen (eng. phrasal clitic) ‑sa i färöiska kväden och nutida språkbruk. Seán D. Vrieland från Köpenhamns universitet behandlade kväden som källor till kunskap om ljudförändringar i färöiskan.

Syntaktiska förändringar i kväden

Jóhannes Gísli Jónsson beskriver förändringar i färöiskans kasussystem med utgångspunkt i kväden, och jämför med isländskan. Han framhåller att kvädena är den viktigaste källan till kunskap om äldre färöiska eftersom det finns få skriftliga källor före år 1800. Trots det har syntaxen i kvädena inte undersökts i någon högre grad. Jóhannes Gísli Jónsson tror det beror på att man i första hand sett kvädena som poetiska texter.

Kasussystemet i färöiskan har förändrats på flera sätt. I isländskan har förändringarna inte alls skett eller också har de skett i en mindre utsträckning. Med en förändring avser Jóhannes Gísli Jónsson när det först uppstår en variation mellan två språkformer och sedan försvinner den äldre formen till förmån för den nyare. Bland annat finns det i kvädena exempel på verbet kasta med objektet i både dativ och ackusativ: Sjúrður kastar reyðum skildri (Sjúrður kastar röd sköld-DAT) och Kastar hann svørð og herklæði (Kastar han svärd-ACK och rustning). I dagens färöiska står objekten främst i ackusativ.

Variation och förändring hos kasus i färöiska följer enligt Jóhannes Gísli Jónsson vissa mönster. Liknande mönster har beskrivits för isländska. Verb med andra kasus än nominativ hos subjektet och ackusativ hos objektet är mer känsliga för förändring. Det här gäller alltså verb som tar subjekt i ackusativ (ex. droyma ’drömma’) eller dativ (dáma ’tycka om’), liksom verb med objektet i genitiv (bíða ’vänta’) eller dativ (kasta). Verb med objektet i dativ omfattar speciellt rörelse- och förändringsverb.

I Hentzasavn, som är en kvädesamling av Jóannes í Króki, förekommer med verbet droyma ’drömma’ både subjekt i ackusativ, som är det ursprungliga, och subjekt i nominativ, som är det nya. Både mee (meg) drojmdi (jag-ACK drömde) och tu drojmdi (du-NOM drömde) används. Det är enligt Jóhannes Gísli Jónsson intressant att första och andra person här har olika kasus.

I allmänhet behåller pronomen längst de äldre formerna. I nutida isländska kan enligt Jóhannes Gísli Jónsson verbet dreyma ’drömma’ antingen ha subjektet i ackusativ, dativ eller i nominativ, även om ackusativ är det vedertagna. Att ersätta ackusativsubjekt med dativ uppskattas inte bland islänningar, och företeelsen kallas vanligen dativsjuka, þágufallssýki.

Släkt och egennamn

Hjalmar Petersen redogör för hur frasändelsen -sa (och -a) har använts i färöiskan. Han utgår från kvädena men ägnar dagens färöiska mest uppmärksamhet. Några exempel på ändelsen från kvädena är Jákupsa skegg (Jákups skägg; mitten av 1700-talet), Hansa eer Brûur kladd so bald (hans brud är klädd så fint; slutet av 1700-talet) och Rudesa Vysan (kung Herodes visa; kring 1840).

I dagens färöiska är ändelsen -sa helt accepterad för att visa släktskapsrelationer, tillhörighet för kroppsdelar och lagliga ägare. Som exempel ger Hjalmar Petersen bland annat mammusa lítla barn (mammas lilla barn), Jákupsa skegg (Jákups skägg) och Hjalmarsa pakkhús (Hjalmars lagerbyggnad).

Övriga fall beskrivs av språkvården som icke önskvärda och barnsliga. Exempelvis avrådde den färöiska språkkommittén 1987 från í Bresjnevsa tíð (på Bresjnevs tid). Hjalmar Petersen kan ändå ge exempel på ändelsen -sa i ett mötesprotokoll från institutionen för färöiska och från företaget Liljan Sa (Liljansa).

Att ange ägande med ändelsen -sa är relativt vanligt i dagens färöiska när det gäller levande varelser och ord i bestämd form. Hjalmar Petersen har tillsammans med studenter på institutionen för färöiska nyligen utfört en fältstudie där de testade hur accepterad ändelsen -sa var med olika typer av ord. Helt accepterad var den vid egennamn och släktskapsord. Däremot stötte kombinationen av ett företag eller en institution med ändelsen på motstånd.

Belägg som innehåller ordet síðu (sida), exempelvis frá lærarinsa síðu (från lärarens sida), kan enligt Hjalmar Petersen förklaras med kontakt med danskan. Detsamma gäller exemplet teori for teoriinsa skyld (teori för teorins skull) där ett abstrakt ord får ändelsen -sa. Alla färöingar är tvåspråkiga i färöiska och danska, och på danska är uttryck med X-s side och teori for teoriens skyld mycket vanliga. Hjalmar Petersen förklarar det som att när en talare exempelvis säger det färöiska ordet teori aktiveras det danska ordet teori och den danska possessiva strukturen teorins. Frasändelsen -sa förekommer även i svenska och danska dialekter i formerna -a, ‑as och -sa.

Ljudförändringar i kväden

Seán D. Vrieland visar hur vi kan använda kväden för att få kunskap om när olika ljudförändringar skett i färöiskan. Eftersom vissa versrader i kvädena rimmar kan man se hur orden tidigare uttalades. Seán D. Vrieland tar bland annat upp den ljudförändring i färöiskan som kallas skärpning och har formen av inskott av -ggj- eller -gv-. På grund av skärpning har former som oyggj ’ö’ uppkommit i färöiskan. I Ragnars táttur rimmar síggja ’se’ på hvíta ’vita’. Det måste betyda att skärpningen ännu inte är genomförd. I stället har orden uttalats ungefär ”soija” (dvs. utan skärpning) och ”kvoita”.

I de femton kväden som Seán D. Vrieland undersökt är skärpningen helt genomförd i ett enda kväde, och delvis genomförd i tre. I Artal kongur rimmar nógv (”nekf”) ’mycket’ och skegg ’skägg’, vilket visar att skärpningen har ägt rum. Enligt Seán D. Vrieland går det också att se skillnader mellan olika nedskrifter av samma kväde. På så sätt kan man avgöra vilken version som är äldre.

Seán D. Vrieland pekar på möjligheterna med framtida undersökningar av ljudförändringar i kvädena. Dels kan vi utifrån ljudförändringar få kunskap om den relativa åldern hos olika kväden, dels kan vi få en uppfattning om när de olika ljudförändringarna skett i förhållande till varandra.

Kvädena kan alltså berätta om förändringar i det färöiska språket. Genom att de hör till de få äldre källor som existerar, är de centrala för språkhistorisk forskning. Föredragen på kvädekonferensen gav exempel på hur det går att studera syntaktiska, morfologiska och ljudmässiga förändringar i färöiskan i ett material som består av kväden. För att veta när en språklig förändring har skett gäller det naturligtvis också att veta när kvädet har skrivits ner.

Martina Huhtamäki
Skribenten har just skrivit en doktorsavhandling i nordiska språk vid Helsingfors universitet. Hon håller regelbundet kurser i färöiska på universitetet.