Temat fr detta nummer av Sprkbruk r de finlandssvenska dialekterna. Och r handlar inte om ngon nekrolog trots mnga mer eller mindre dystra profetior under de senaste rhundradena lever vra dialekter fortfarande kvar, ven om de som alla andra sprkformer fortstter att frndras och frmst i sdra Finland delvis utjmnas i riktning mot rikssprket (eller hgsprket som det fortfarande ofta kallas).

Artikelfrfattarna Ann-Marie Ivars, Maj Reinhammar och Matti Vilppula hrde till huvudtalarna p ett seminarium om dialekter och ortnamn som arrangerades p Forskningscentralen i vras i samarbete med svenska institutionen vid bo Akademi. Seminariet hlls fr att fira den finlandssvenska dialektordbokens huvudredaktr, dialekt- och namnforskaren Peter Slotte, som fyllde 60 r.

Maj Reinhammars artikel Likt och olikt. Svenska dialekter p mse sidor av havet och Ann-Marie Ivars Ska vi forska i de svenska dialekterna i Finland? r ngot omarbetade versioner av fredrag som hlls p seminariet. Dremot har Matti Vilppula, som talade om svenska lnord i de finska dialekterna, valt att vnda p steken och koncentrera sig p ordet kiva som har sitt ursprung i finsk dialekt men sedan har spritt sig som en lpeld i bde finskan och finlandssvenskan.

Flera av de finlandssvenska dialekterna hr till de mest lderdomliga av svenskans dialekter, och mnga av dialektdragen r sdana som vi annars bara knner till frn sprkhistorien. Men som Maj Reinhammar visar terfinns mnga av de finlandssvenska dialektala dragen ocks i de sverigesvenska dialekterna, samtidigt som dessa uppvisar intressanta olikheter. Artikeln ger en fascinerande bild av resultatet av sprkkontakt och sprklig pverkan genom rhundradena.

Ann-Marie Ivars svarar inte ovntat ja p frgan om vi ska fortstta forska i dialekterna. Samtidigt konstaterar hon att forskningens ml och medel har frndrats s att dialektologin allt mer nrmar sig sociolingvistiken. Ltt frenklat kan man kanske sga att dialektforskaren av i dag inte r ute efter att beskriva den traditionella och genuina dialekten, utan r mer intresserad av att studera hur dialekten frndras i ett frnderligt samhlle med strre rrlighet. Ett par bra exempel p detta r den forskning som bedrivs av Barbro Wiik i de sterbottniska dialekternas morfologi och fonologi och av Caroline Sandstrm i dialektutjmningen i Nyland, med utgngspunkt i genussystemets frndring.

Det finns fortfarande folk som tror att sprkvrdarna liksom en del av gamla tiders skollrare vill utrota dialekterna. Det r naturligtvis s fel det kan vara. Dialekterna r en sprklig rikedom, en del av vrt kulturella arv. De utgr inte ngot hot mot rikssprket, utan tvrtom ett vrdefullt komplement till det. Den som r tvsprkig inom sitt eget sprk och behrskar bde sin dialekt och rikssprket r lyckligt lottad. Det r ett ofta omvittnat faktum att de dialekttalande vanligen har en starkare sprkknsla ocks i frga om rikssprket n de finlandssvenskar som har vuxit upp i urban milj, t.ex. i Helsingforsregionen.

En annan sak r sedan att dialekt och rikssprk har olika funktioner och olika domner. Vi vljer vilken sprkvariant vi talar beroende p bl.a. plats, situation, samtalspartner, mne och syfte. Att konstatera detta r inte ett utslag av dialektfientlighet.

Maj Reinhammar avslutar sin artikel med uppmaningen Lt oss drfr sl vakt om mngfalden i talsprket! Det hller jag med om till den grad att jag valt det som rubrik fr min ledare.